Är du en apförälder?

Det utreds annorlunda för att man inte vet vad kolik är ens en gång. Jag tror personligen att ett barn kan börja skrika i "kolik" av samma orsak vid 1 månads ålder som vid 8 månaders ålder, men i ena fallet avfärdas det som kolik och inget mer görs (möjligen utredning om komjölksallergi) medan det i andra fallet inte avfärdas utan undersökt från massor av olika håll och kanter...

Nu passar jag på att väva in lite svar på det du skrivit till vittra också hoppas det är ok

Jag tror att ett första steg när någon kommer och har ett barn med kolik är att utesluta komjölksallergi, människan är egentligen inte skapt för att dricka de stora mängder mjölk vi gör här i norden och vi är rätt unika på det sättet, men högst troligt kan det ju påverka små bebismagar! Om det inte hjälper att helt utesluta komjölk ur mammans kost (om hon ammar, alt. mjölkfri ersättning för den som inte ammar) utan barnet fortfarnade har kolik efter en vecka eller två så får man titta vidare på annat. Hur ofta ammar barnet? Om det ammas och är ett barn som snuttar konstant skulle jag ge liknande råd som det du fick via BB: Amma lååånga stunder och gör sedan uppehåll i någon timme så att barnet verkligen får i sig den feta mjölken som främjar tarmarnas utveckling och inte är gasbildande! 
Funkar inte heller detta, alt. barnet äter redan på ett sådant sätt och viktkurva och längdkurva ser normal ut (dvs man kan anta att barnet faktiskt får den mat denne behöver) blir det att gå vidare ytterligare. Det är där det kan komma in att börja handla om hur föräldrarna i övrigt är med sitt barn?
Får barnet ligga själv mycket även om det kinkar tex? (finns ju en del som kör på devisen "barn dör inte av att skrika lite" ), hur är det med den fysiska närheten, ögonkontakt, pratar man med barnet osv.?
Hur ser det ut med aktiviteter, får barnet ha lugna dagar utan några egentliga intryck eller vill föräldrarna mesta möjliga vara i farten och åka runt på aktiviteter? (Iom att kolik är värst på kvällen/natten så finns det ju tyvärr de föräldrar som ändå kör ett rätt högt tempo på dagtid för att "passa på" när barnet inte skriker)
Kommer det så långt som till att handla om föräldrarnas förhållningssätt så finns det ju en hel del att utreda och kolla på, sen måste det göras vettiga avvägningar för varje familj och enskilt barn eftersom inget barn och ingen familj ju fungerar på exakt samma sätt! 

Jag håller med om att Minifom är förkastligt. Tror inte heller att det finns några studier som visar att det har effekt. Att amma mer sällan hade nog hjälpt mig. Det kommer jag att prova om jag hamnar i samma situation igen. Tyvärr har det funnits många kolikbebisar på min mans sida så chansen är stor om vi skaffar fler barn.

Jag tycker att vi fick bra hjälp, blev erbjuden tid hos en psykolog (som dock inte hörde av sig förrän koliken redan hade försvunnit), tid hos barnläkare, tid på babymassage. Rekommendationer om minifom, mjölksyrabakterier om att prova mjölkfri kost. Jag vet inte om de kunde ha gjort så mycket mer.

Men bara för att man inte har hittat något betyder det inte att det inte finns andra medicinska orsaker. Jag antar att det kan vara svårt att forska på kolik. Hur ska man ta prover om man inte vet vad som är fel och barnet inte kan berätta? Det finns väl inte heller några djurmodeller som för många andra sjukdomar. Man kan inte anta att bara för att man inte hittar någon känd orsak måste felet ligga hos föräldrarna. Däremot ska man såklart stödja föräldrarna.

Det är klart att man kan jämföra skrik hos barn som är äldre och yngre, men behandlar man dem som en homogen grupp blir det mer komplext och resultatet riskerar att bli missvisande. Sen väljer du ju såklart vad du vill tro.

Jag tycker att diagnosen kolik är en skitdiagnos som är gjord bara för att läkarna skall ha NÅN diagnos att sätta på skrikande bebisar utan att behöva göra några större undersökningar.

Och vad har du tänkt göra med dem där man inte hittar någonting, varken psykiska eller fysiska orsaker?

Vad mer kan du komma på som man kan undersöka? Magen är kollad som sagt, hjärnan, hormoner, personlighet hos barnet, genetik. Vad mer finns som verkar troligt? Ledvärk? Muskelvärk? En av huvudstenarna kring Kolik är ju att barnet inte skall visa tecken på någon annan form av sjukdom, inte verka ha ont i övrigt (hjälper det tex att ge alvedon så är det inte kolik barnet har), inte ha någon infektion osv. Är barnet 100% friskt men skriker ändå DÅ får man diagnosen kolik. Så vad tycker du man skall undersöka i övrigt som vettig orsak till kolik som inte inbegriper att barnet "bara är sådant" och föräldrarna skall stå ut eller att det faktiskt ligger hos föräldrarna att barnet inte kan tröstas?

Jag tror att om man utrett allt kring matsituation, allergier, tarmproblem, förhållandet till föräldrar osv. så finner man en lösning på en eller annan av punkterna. Jag är helt säker på att det inte finns barn som skriker sig blåa under flera timmar så gott som dagligen helt utan orsak.

Jag vet inte. Det är väl det som är problemet. Skulle däremot inte utesluta andra genetiska orsaker.

Nej, men kanske av en orsak man inte lyckas hitta.

Svarar på TS:

Nej, det är jag inte.

Jag tror helt på att följa barnets signaler, men jag tycker att AP i många all inte handlar om det, utan snarare om att man skall göra saker enligt dessa 7 verktyg.

Vi sov med vår son i början och när det passade, men efter några månader insåg vi att både vi och han sov bättre när han låg i sin vagga/ sendare spjälsäng.

Jag tror att amning är det bästa men slutade efter 6 månader eftersom jag inte var bekväm med att amma ett äldre barn. Jag vägrar tro att fortsatt amning är relevant för anknytningen. Det är en så pytteliten del av dagen/ vardagen.

Angående bärandet så bar vi -i sele- när jag behövde ha händerna fria, men det var tungt och obekvämt i längden. Sjal testade jag om och om och det fungerade inte.

Jag tycker att begreppet AP/NF blivit precis vad det är tänkt att det inte skall vara: En uppsättning regler för hur man får bäst anknytning till sitt barn. Lyssna på signaler! sägs det högt och tydligt men likväl blir man inte sällan kritiserad av AP-föräldrar om signalerna säger något annat än "typisk" AP-uppfostran.

Svar på ts:

Nej, verkligen inte. Jag tycker inte heller att AP handlar om att "lyssna på barnets signaler", det är tvärtom en ideologi/metod med starka och oflexibla åsikter om anknytning och barnets bästa.
Själv vill jag inte amma och inte samsova och inte sjalbära och annat som ingår i många ap-föräldars ideologi, men jag har ingenting emot att andra gör det.