Vi som är emot CIO-metoder

Inte för att förringa dina kunskaper eller det du känner, men han är 2,5 år. Det är helt normalt att de är gränslösa och beter sig på det här sättet. Det hör till utvecklingen! Om beteendet däremot kvarstår (eller hade funnits redan då han var bebis) så kan man såklart börja fundera på eventuellt bakomliggande orsaker, diagnoser osv men han är just 2,5 år och då är detta beteende fullkomligt normalt och väntat! Även min dotter (som var extremt klängig, typiskt osjälvständig osv som mindre) blev exakt så här när hon var runt 2,5 år och äldre. Jag såg en extremt tydlig utveckling hos henne just specifikt vid 2,5 år. Att hon plötsligt tydde sig till andra människor, sprang utan eftertanke iväg med andra barn och tycktes helt plötsligt inte alls bry sig om att ha mig i hälarna. Jag blev så chockad över den förändringen och den utvecklingen hos henne just eftersom hon alltid varit så fruktansvärt närhetskrävande och att det även var så hon alltid uppfattats av omgivningen. Vi fick ständigt höra att vi "skämde bort" henne eftersom hon alltid satt i våra famnar och i våra knän när hon var mindre. Tills hon plötsligt tog ett skutt i sin sociala utveckling och blev alltså precis som den grabb du nu beskriver. Och då även fast vi alltså "skämt bort" henne med närhet.

Självklart kan pojken ha tagit skada på olika sätt ändå, beroende på hur han reagerade när han blev utsatt för 5mm (5mm är ju inte skadlig om det faktiskt är vad bebisen behöver, om du förstår mig rätt). Och om han redan som tex 1-åring eller ännu mindre bebis var så här "självständig" och gränslös så kan det absolut röra sig om en otrygg anknytning. Men jag vill bara påtala att just det du beskriver just här inte alls behöver ha någon koppling till anknytningsproblem (än mindre adhd precis som du själv skrev).

Tack för svar! Jag har inte så mycket kunskaper egentligen annat än det jag känner i mammahjärtat. Jag hoppas att det bara är normalt beteende för åldern, jag har inte träffat något barn som beter sig så rotlöst, därför reagerade jag. Jag vet ju inte heller hur han reagerade när han var liten, var bara med dem en gång vid nattningen, innan jag själv hade barn. Då gick pappan in när han grät, för att mamman tyckte att det var för jobbigt att inte ta upp honom för att trösta.

Men jag skulle som sagt ändå vilja prata med henne om att det kanske inte är så bra att låta ett litet barn gråta sig till sömns, då de planerar att utöka familjen. Men det känns helt omöjligt att ta upp, av anledningarna jag skrev.

Nu när jag tänker på det så sa hon till mig att han alltid varit så, och det var därför hon frågade mig ang. ADHD eftersom hon visste att det är medfött. Jag hade inte träffat honom på länge då och sa precis som du sa nu, att det nog är en del av utvecklingen. Det var först senare när jag träffade honom som jag reagerade på hans beteende och kopplade det till anknytningen och 5mm.

Jag tänker så här: 

Barn är olika blyga till sin natur. Vissa barn älskar nya människor, andra barn vill hellre vara nära de man känner väl, precis som vi människor är mest. För att vara lite personlig så har jag alltid varit en utåtriktad person, jag tog mycket plats i klassrummet när jag var lite, och redan som bebis så älskade jag när mina föräldrar hade besök. (enligt min mammas berättelser, jag minns såklart inte) I de fall när jag upplevde något som skrämmande tydde jag mig däremot direkt till mina föräldrar. Det finns exempelvis foton på när jag vid 2,5 år ålder med skräckblandad förtjusning sitter i pappas knä när tomten kommer och inte riktigt vågar gå fram och ta emot paket utan att pappa följer med och håller mig i handen. (Tomten var av någon anledning hemskt otäck)

Min poäng är att det viktiga är att barnet, när det upplever något skrämmande, tyr sig och söker stöd hos föräldrarna. Vad barn upplever som skrämmande tror jag däremot är naturligt olika och att ett barn är mer eller mindre självständigt än andra tror jag inte i sig behöver vara farligt eller konstigt. Så frågan till barnets mor kanske är, om/när han blir rädd för något, kommer han och kryper upp hos föräldrarna då.      

Man blir så glad när man ser din avatar!

Kan du utveckla det om att det inte är skadligt om det är vad bebisen behöver? Hur vet man det osv? Tack!

Superbra initiativ.
Jag ramlade, tack vare MalinEddie (forumet för december-08:na) över Tassmetoden.

När mina två små var tillräckligt gamla så tassades de, det har hjälpt så mycket. Både deras somnande och mitt mammahjärta...  

Att låta ett litet barn ligga och skrika utan en förälder närvarande, hu! Och att som Anna W skriver, att barn ska ligga i kräk, kiss och bajs om de bara sover är ganska så rubbat, i min mening. Har lärt båda mina barn att det händer att vi byter blöja i sömnen. Oftast har de inte vaknat ens. Men jag gör ju det i deras säng, tänder ingen lampa.

Jag skrev återigen om ovanstående häromdagen i min blogg, klistrar in länken här. Hoppas det är OK, jag får inget betalt för bloggen alls och har inga sponsorer utan bloggar om småkidsen ändå. Så hoppas det inte anses som reklam, annars får ni anmäla.

 http://blogg.nsk.se/tantskarp/2012/12/03/men-sov-da/

Måste logga ut en stund men kul att tråden fick liv igen! Jag har massor på hjärtat så strax

Hej! Jag hoppas på lite tips från er andra! Min son är drygt 7 månader och vi samsover. Sov i spjälsäng tills han var 3 månader och vaknade för amning 3-4 ggr/natt. Helt plötsligt vägrade han somna om i spjälsängen så jag tog honom till min säng och vi har samsovit sen dess. Sambon sover på madrass på golvet. Bebisen är fortfarande beroende av att ammas till sömns, även varje gång han vaknar på natten, vilket kan vara upp till 10 ggr/natt. Jag vill inte lämna honom att gråta eller skrika, så jag är mycket vaken om nätterna då han behöver hjälp att somna om. Hur sover era 7 månaders? Hur kan jag få honom att sova längre än max 3 timmar åt gången och hur kan jag natta på annat sätt än amning? Dessutom skulle jag vilja att han sover i spjälsängen igen för han är rörlig nu och snurrar runt i sängen så jag är rädd att han ramlar ur nån dag, trots att jag lagt kuddar under madrassen. Har provat Pantlys metod men fick avbryta eftersom han blev sjuk och vi var bortresta och lite sånt. Den känns annars bra. Tips mottas gärna!!

Jag har inte varit så aktiv här på sistone så ber om ursäkt att du fått vänta på mitt svar. Enligt mig torde det märkas väldigt tydligt om barnet behöver vara ifred eller ej. Ett nöjt barn ligger inte och skriker upp sig, utan tystnar och somnar om allt känns lugnt och bra. Är inte det ganska uppenbart? Det finns ju de som påstått sig använda 5mm där bebisen gnytt en halv sekund och sedan somnat så fort föräldern börjat gå därifrån. En del bebisar blir överstimulerade av att gungas, vaggas och vandras omkring med i famnen. De kanske då behöver tystnad, mörker och lugn och ro i en säng istället. Det skadar alltså naturligtvis inte att testa att låta bebisen ligga själv om man tycker att det inte fungerar i famnen, men reagerar bebisen negativt genom att bli orolig, gnäller eller skriker så är det ju självfallet fel lösning!

Jag tänkt puffa en gammal tråd lite.