4 månader kräver konstant underhållning

Tack! <3

Känner igen mig så väl! Min dotter var (är fortfarande till viss del) "krävande". Räddningen för mig var bärsjal, bar henne alltid mot mig. Turen för oss var att hon är ett vårbarn- så det blev många promenader ute i solen som gav mig energi och mental styrka. Och jag upprepade konstant "Detta kommer gå över, det är en kort period i det stora hela". Det mantrat följde med genom extrem sömnbrist pga uppvak med 1-3 timmars mellanrum, när hon vägrade släppa taget om amningen och intressera sig för mat, när inte ens sjal och Alvedon hjälpte under tandsprickning, när jag fick dansa och sjunga och göra miner i duschen för att kunna "spola av mig" lite snabbt medan hon satt i babysittern och tittade på osv. Hon blir två i mars och har sen ett par månader tillbaka börjat kunna leka själv kortare perioder. Så det blir bättre!!

Har ni varit på öppna förskolan någon gång? Annars kanske det kan ge lite stimulans, eller se om det finns något där som intresserar dottern i lekväg som sen kan köpas hem? Testat babysång, massage osv?

STYRKEKRAM!

Jag har två barn som jag båda upplevt som krävande. Min yngsta sov aldrig (jag menar aldrig) längre än 45 min i sträck varken dag eller natt under hela första året. Jag var så slut att jag ville kasta in handduken. På dagarna var han superaktiv och lärde sig gå redan vid 8 mån och kaoset var ett faktum. Min äldsta var liknande och dessutom rätt tjurig i sin personlighet. Båda hade också kolik i 4 mån vardera.

För mig kändes det lite lättare med båda när de blev ett år. Vid två år kändes det mycket lättare, och från tre år och framåt som piece of cake! Mina barn har inte passat som bebisar, då de bara varit enormt frustrerade över vad de inte klarade av.

Jag vet att det här är en väldigt klen tröst just nu och att ettårsdagen känns väldigt avlägsen. Det som funkade bäst för mig vid extra klängiga perioder var att inte streta emot, utan att försöka ge de det de ville ha. En självklarhet för de flesta kanske, men jag behövde jobba en hel del med att släppa de rutiner jag försökt bygga upp.

Stort lycka till! Och jag tycker absolut inte att du är en dålig mamma för att du känner som du gör!

Låter precis som min dotter! Man såg att det urusla humöret berodde på ren frustration många gånger, och blev ofantligt mycket bättre för varje framsteg hon tog. Ilskan hon visade när hon bara lyckades putta sig bakåt i sina försök att krypa framåt, hur kroppen inte "löd" henne när hon skulle sitta, eller benen som inte rörde sig rätt när hon skulle gå. Hon var också rätt tidig med grovmotoriken, viljan att göra som oss andra var extrem :)

Jag har för mig att 4 månader är en av dom lite jobbiga tiderna. Man glömmer så snabbt när barnen växer men jag har för mig att min dotter var väldigt krävande då. Hon vill inte vara själv en enda sekund, jag kunde inte ens gå på toaletten utan att hon pep. Jag bar med mig henne i babysittern var jag än gick.

När man väl är inne i en fas så känns det som den aldrig ska ta slut. Men bara längtar efter något annat. Och ja det blir lättare för de blir mer självständiga ju äldre de blir men varje ålder har sin fas som är jobbig.

Det är det som är föräldraskap. Bland annat. Att tycka att det är skitjobbigt.

Min dotter är ett och ett halvt nu. Hon klättrar överallt och springer omkring som en liten dåre. Visst det kan låta mysigt för någon som har 4 månaders som är klängig och gnällig men även den här perioden är väldigt jobbig.

Härda ut, DET KOMMER ÄNDRA SIG.

Helt normalt(men urjobbigt!). Sådan var min dotter hela första året(high need baby). Det var bara att hjälpas åt och att tänka på att det är normalt och pågår under en kort period i barnets liv. Ja, det är lätt att säga så här i efterhand, men det hjälpte faktiskt att liksom ge efter och bara ta allt som det var. Inte jämföra med andra lätta bebisar och inte tänka att det är fel.

Minns att mellan 3 och 4 månader va skittufft. Började ge välling efter 12 veckor och lillen började bli mycket mer harmonisk. Men blev uppläxad otaliga gånger om att jag kunde förstöra mitt barns mage eller göra honom laktosintolerant å allt så. Men våga pröva lite. Du märker ju om ditt barn inte är redo! Lycka till och hoppas att du får vila snart!

Ok, nu fick du äntligen sagt vad du ville med dina inlägg i tråden, nämligen att du är helt enkelt är en bättre förälder än vi som  vågar uttrycka att det ibland kan vara lite jobbigt. Kul för dig!

Men jag förstår fortfarande inte varför det hindrar dig från att vara empatisk och förstående. Om du är en bättre förälder, kom med bra tips, knep och praktiska råd istället för att vara nedlåtande. 

Sen tyckte jag det hjälpte med öppna förskolan också. Där var så många nya leksaker att lillen höll sig sysselsatt ett tag och jag kunde andas. Plus andra mammor som kunde passa så att jag kunde gå på toaletten ifred. 

Än en gång, var har jag skrivit att jag inte har tyckt att det har varit jobbigt i perioder?

Om du själv också tycker att det kan vara jobbigt, varför känner du då en så trängande längtan efter att trycka till andra som tycker detsamma?

Jag har aldrig trott att ett litet barn ska kunna hålla sig själv nöjd! Det är det jag inte begriper. Att människor skaffar barn för att sedan undra varför de ska behöva ta hand om dem och varför de vid fyra månader inte kan underhålla sig själva.

Jag förstår varför så många bm i min närhet beklagar sig över nyblivna föräldrar som inte tar hand om sina spädbarn utan bara vill sova och pilla på mobilen.

Jag kan ju bara tala för mig själv. Jag var förberedd på att min tid på många år inte skulle vara min egen och att ta om barn är en 24/7-sysselsättning. Men när man står där mitt i det och inte ens kan ta ett andetag utan att ågon kräver ens fulla uppmärksamhet VARJE SEKUND. Då är det lätt att tappa modet. Och då handlar det inte om att man vill sova halva dagen eller pilla på mobilen, utan andas, skita och dricka ett glas vatten.

Det sista man behöver då är någon främling på internet som måste (för att själv må bättre, vad vet jag) trycka ner en med att man nog inte borde ha blivit förälder.

Word!

Sätt på tvn när du behöver andas...

(hade tvillingar som var lika, fick utnyttja mkt babblarnatid på tvn, tyvärr... Men barnen överlevde och blev normala ändå)

Nu verkar det ju som du missuppfattat hela poängen med ts tråd om att få tips om hur man gör detta bäst, inte hur man låter bli att underhålla sitt barn. Men nu har vi alla noterat hur oerhört duktig du är som klarar allt själv utan andras hjälp, lycka till med livet som superförälder och hoppas du lyckas med ditt system utan att känna dig helt bortglömd när barnet växt upp. :)

Har en 10-månaders som vi har burit enormt mycket sedan dag 1. Det är lite intressant för jag/vi har inte upplevt honom som så krävande, just för att han är nöjd med att bli buren och vi accepterar det. Detta är vårt tredje barn och första var likadan. Med ettan upplevde jag det som enormt jobbigt och "onormalt", funderade mycket på vad vi kunde göra o.s.v. för att det skulle bli bättre. Denna gång försöker jag bara tänka att det är okej och normalt att det är så här en viss period, och att vi inte alltid kommer att bära så här mycket. Visst blir man trött både fysiskt och psykiskt ibland, men det gäller att hitta det barnet är nöjd med och göra det. Bra "bärdon" är A och O. Vi använder mest vävd långsjal men också ergonomisk bärsele. Jag tycker det är bra att passa på att få något gjort medan jag bär, t.ex. städa/plocka eller så ser jag på TV medan jag går fram och tillbaka på kvällen. Så jag råder att jobba med mindfulness och att acceptera situationen som den är. Det blir betydligt lättare då.

Finns en bra bok som heter Mindfulness för föräldrar som jag kan råda dig att läsa. Där kan man få mycket bra om att landa i det som är och tänka mer positivt. Det ÄR jobbigt med bebisar, jag är själv en sån förälder som är bäst med större barn. Men det är bra om man klarar att se det positiva som finns även då det är tufft.

Lustigt att tro att du är en bättre förälder bara för att du inte upplevt bebistiden som lika påfrestande som Ts och en del andra i tråden. En bra förälder lär bl a, enligt mitt tycke, sina barn att visa förståelse, medkänsla och respekt mot andra och jag har svårt att se att en person med din attityd skulle lyckas göra det. Så jag tror inte du är en bättre förälder. Jag tror att olika föräldrar är bra på olika saker och ingen är perfekt! Sen är det klart att man hanterar omställningen att bli förälder olika och andra saker spelar också in. Ts har ju skrivit att det finns andra saker som tynger också och då är det inte så konstigt om påfrestningen känns jobbigare än om man har det bra på alla plan i livet för övrigt.

Ingenstans har jag läst att Ts inte ser till barnets behov utan hon ville ha tips på hur hon kunde göra för att bebisen ska vara mer nöjd.