Det där med att en socanmälan förstör liv

Jag håller med dig HELT, ts.
Jag har själv både varit inblandad i soc och anmält en familj till soc.
Blev sedan hatad av hela denna familjen (Redan här funderar man på hur moget det är
om inte föräldrarna ens kan hantera något på ett sunt sätt?) och i det fallet är jag mycket glad att jag gjorde en anmälan, det behövdes utan överdrift.  Det roliga var att jag sedan fick skulden för att ha anmält en annan familj som var vänner med den familj jag anmälde. Denna familj har sedan tidigare ett flertal anmälningar på sig, Och ändå blir föräldrarna skogstokiga och tar för givet att det är jag som är "syndabocken" eftersom jag nyligen hade gjort en anmälan på den andra familjen. Är man verkligen en sansad och mogen förälder isånanfall? Jag tycker att det skriker oförmögenhet att ta hand om sina barn redan här.

Jag ska själv utbilda mig till socionom men kommer inte
att jobba inom soc då jag bara har bittra erfarenheter från dessa sk "soc kärringar." Förhoppningsvis är socialen bättre på annat håll, här där jag bor gör dem inte ett dyft. Barn som borde blivit placerade i fosterhem för längesen får bo kvar trots flertalet anmälningar från skola och omgivningen. Jag kommer att jobba mer praktiskt och tänkte sedan ta emot egna fosterbarn i mitt hem. Jag känner att jag har mycket kärlek att ge dessa barn, och även mycket förståelse eftersom jag själv haft en tuff uppväxt och vet vad detta innebär.

Självklart förstår jag frustrationen när man får en anmälan på sig, men ni som har fått tre,fyra stycken kanske borde ta er i kragen och fundera över om det verkligen inte är något ni inte borde ändra på. Om det inte gäller ett hämndlystet ex såklart då...Jag vet av bitter erfarenhet vad dem kan ställa till med. Soc kan minst utsagt vara riktiga svin ibland men dem gör överlag ett bra jobb. Och man ska inte skämmas för att man behöver hjälp med sina barn, man är långt ifrån ensamma om detta. Stå upp för er och era barn! och VÅGA ANMÄLA om ni ser något som inte verkar riktigt sunt (Att anmäla för att modern har ny pojkvän eller för att bebisen skriker konstant ser jag inte som en vettig anledning.) Det är alltid bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite.
Förhoppningsvis tar soc er på allvar och gör sitt bästa för att stötta den drabbade familjen. Och för tusan, var inte rädd att bli den som "sviker" genom att göra en anmälan, folk kommer att snacka skit ett tag men det är för att dem inte vet bättre. Sätt alltid barnets bästa i första hand och skit i föräldrarna som tragiskt nog inte vet bättre.

Kram! :)

Måste bara tillägga att det sedan finns folk som anmäler endast för att förstöra eller hämnas.                            Detta är såklart en jävlig skillnad och ni som blivit utsatta för det.. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara. Men va starka. Har ni inte gjort något fel så kommer det att ordna upp sig.
Skickar massa kramar till er alla <3<3<3<3<3

Det är jättebra att socialen utreder anmälningar som kommer in ifrån allmänheten och att barn inte är helt utlämnade åt sitt öde. Men anledningen att många tycker det är så hemskt att få en anmälan emot sig är för att de tänker vad som kan hända i värsta fall (blir av med barnen), blivit missförstådda samt känner en oro över om den personen som kommer få ansvaret över utredningen enbart kommer leta efter fel istället för förståelse.

Jag klandrar inte människor att de tycker det är högst obehagligt att anmälas till socialen. Har de även tidigare (dåliga) erfarenheter med socialen så är det även förståeligt. Socialen är inte alltid känt för att hjälpa till.

Läste bara trådstarten nu.  Ts,  du glömde den tredje katagorin som gör anmälningar;  separerade föräldrar som anmäler den andra föräldern!  

En till:
www.familjeliv.se/Forum-4-121/m71808416.html

Så gapig som du trådskaparen är i de inlägg du postar så betvivlar jag inte en sekund att du "jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer". Jag måste säga att du lyckas framställa dig själv som en allmänt obehaglig typ och jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver träffa dig när du är i tjänsten.