Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Det här är verkligen inte okej. Visst om ni har levt ihop i flera år där er relation har mognat och ni är inkörda i rutinerna, då hade kanske detta upplägg funkat men här lyser varningsflaggorna.

Hade han verkligen älskat dig på rätt sätt så hade han inte behandlat dig som en hushållerska och en nanny det första han gör innan du ens hunnit flytta in. Då hade han väl kunnat ta semester där ni alla kunde umgås och lära känna varann första tiden som du o dottern flyttade in kanske?

Det här ska du vägra och flytta inte ihop med denna man. Ska han jobba och vill inte att barnen ska vara på fritids så får han helt enkelt krypa till korset och involvera barnens mamma och ordna upp med umgänget.

Jag hoppas du klarar av att stå på dig TS. Du skriver "kanske" lite här och där i dina inlägg, som tex ovan. Du "kanske" inte kommer vara där. Jag gissar, utifrån vad du skrivit om honom och hur han svarat på dina frågor att "kanske" i din hjärna = jag kommer inte vara där, men i hans hjärna = hon kommer alla troligast vara här = hon kan se till barnen. 

Du behöver vara MYCKET tydligare mot en sån person. När ni står inför faktum att det behövs barntillsyn på något sätt, och du påminner om vad du sagt så kommer han svara "jaha, men jag trodde ju att du skulle vara här de dagarna. Du har inte sagt att du inte skulle". Du svarar "nej men jag sa kanske inte". 

Jag ser bara för mig hur det här har stor risk att skapa onödig friktion mellan er, precis när ni flyttat ihop- en tid som för de flesta är rolig, spännande och mycket kärleksfull. Därför igen - lös allt nu! Gör i princip ett kontrakt med olika scenarier där ni tillsammans skriver beslut. 
Sommarveckorna: han löser banomsorg si eller så
du och ditt barn finns här eller där 
När skolan startar: hur ser vardagsrutinerna ut för de olika barnen, hur tar de sig till skolan/tider, hur tar de sig hem/tider. Vem ansvarar för när de kommer hem/hur? 
Vem ansvar för att laga middag (tex kanske pappan har huvudansvaret de veckor barnen är där, medan du kanske kan göra mer när hans barn inte är där?) 

Det finns mycket positivt med ert förhållande, vad det verkar, så det vore så synd om det blev en massa tjafs om saker ni kan resonera färdigt om nu, och inte spara tills skolorna börjar. 

Jag håller med ovanstående om att du måste vara mycket tydligare i din kommunikation med din kille. Minsta kanske från ditt håll kommer i hans öra låta som: hon ställer upp. Jag lovar dig! Jag tycker verkligen inte att du ska flytta ihop med denne kille och hans tre barn så som du beskriver att du mår (stressymtom osv). Du måste räkna med att det här med att bli bonusmamma är en stor och påfrestande och utvecklande process, alldeles oavsett vilka förutsättningar man har. Det är en mycket stressande omställning i början att leva med någon annans barn och med någons familj. Det kan ta månader och år före du landar i din roll som bonusmamma. Och du får räkna med ett extra stress-påslag under tiden. Vill du verkligen göra denna stora förändring u ditt liv just när du är skör hälsomässigt och ska börja plugga? Även att börja plugga är ju en stor omställning. Jag förstår att det är lockande med huset och mannen, men snälla räkna in de tre barnen också och försök föreställ dig att bo med dom 6 månader om året. Det här du funderar på med svängdörrar behöver du inte ställa upp på, det är i så fall ett beslut som du och din kille ska ta gemensamt, om ni nu ska bo ihop.

Och jag blev aldrig någon sk bonusmamma.

Vill skriva om din mening

Det kan ta flera år innan alla har landat i sina relationer.

För jag kommer tjata om detta.

Man blir inte med automatik bonusförälder för att man flyttar ihop med en som har barn.

Det viktigaste är att man får en relation med barnen som barnen och den nya vuxna är bekväm med och att man tar så mycket/lite ansvar som man vill och till sist. Aldrig mer ansvar än föräldern

Ok, jag håller med om att det kanske var fel ordval. Jag håller med om att man inte automatiskt blir bonusmamma bara för att man flyttar in. Men vad ska man kalla det då? Att bo med någon annans barn är en roll som kräver mycket ansvar, även om man inte är mamma till barnen. Även om man inte gör föräldragrejer med barnen så är man den andre vuxne i hushållet och påverkar barnens liv på olika sätt.

Det finns inte en förälder i världen som tror att ta hand om 4 barn medan man pluggar/jobbar är något man fixar utan problem. Antingen tror han att du kommer fixa det för att du är kvinna eller så har han aldrig tagit hand om barnen själv, eller så bryr han sig inte om hur barnen har det. Alla alternativ gör honom till en rätt kass person att flytta ihop med.

Det är klart att du inte kommer kunna plugga med alla barn hemma. Han får lösa barnomsorgen såklart. Och hur kommer det sig att du inte har planerat för hur ditt eget barn ska hämtas och lämnas när du inte själv kör bil??

Det låter ogenomtänkt detta. Ni har ingen plan alls och ni har 4 barn att ta hand om. Tänk ett varv till och hitta en lösning som funkar för dig och ditt barn.

Jag har varit pappas sambo.

Nej, jag tog inget större ansvar.

TS, du skriver att du eventuellt, från kl 13, skulle kunna ha hand om de två äldsta barnen som sköter sig själva. Men de är 8 och 9 år! Inte sköter man sig själv i den åldern?! Alltid är det något man måste rycka in och göra, även om de leker för sig själva. Knyta upp en knut, hjälpa till med spelkonsol, göra mellanmål etc etc. Dessutom kan de börja bråka och du kan bli tvungen att medla eller få isär dem om de slåss. En sådan situation är dessutom ganska svår att hantera om man är bonusmamma och barnen kanske "prövar" dig.

Att som din pojkvän bara lämna ungarna vind för våg verkar vara rena rama misskötseln. Har han verkligen gjort så, även när de var yngre? Uselt, tycker jag. Antar att han tycker att det är så du ska göra för att kunna plugga samtidigt? Försumma barnen?

Han visar ingen omtanke om dig, men inte heller om barnen och att de ska få ett fint sommarlov. Allt som är viktigt är tydligen att tillvaron fungerar för honom själv. 

Jag håller inte med om att det krävs något ansvar alls. Olika beslut som tas av de vuxna är ju något som man diskuterar, sen är det upp till föräldern att även ha sina barn i åtanke under diskussionen.

Men om man har gemensamma barn som påverkas av bonusbarnen då? Hur ställer man sig utanför det? Om halvsyskonen behandlas olika tex.