autism partner

Förstår du autism överhuvudtaget? Vilket dåligt råd du ger, oavsett.

Jag är bara intresserad av att folk med förståelse för att vara gift eller ha barn med en autistisk partner svarar mig. Jag är gift med min partner. Är du gift överhuvudtaget?

Tack så mycket för din förståelse

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Hej, jag håller med dig i allt du beskriver ovan. Det jag är fundersam över är just hur ens partner kan förstå sig själv, just det där med empati-delen. Det behövs kanske samtal med en klinisk psykolog?

Jag ser scenarion framför mig där vi är överrens om saker (innan), och sedan när det utspelar sig IRL, tolkas det annorlunda av min partner kanske (logiken, empatin) och sedan om partner inte känner igen - att man tex förstör relationen sinsemellan om man är för arg eller för envis, eller kritiserar för länge i efterhand..

Har det uppstått situationer med era barn, eller dig, där det finns väldigt lite empati och det har skapat känslomässig tortyr för någon (dig, eller barnen)?

Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.

Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning. 

Min fru har inget problem att känna empati, men ibland kan hon uttrycka empati på ett oväntat sätt. Hon är lite mer göra-fixa-lösa-orienterad än uttrycka-trösta-orienterad. Det är på gott och ont.

Om din man utsätter dig för känslomässig tortyr r mitt råd att du springer jävligt snabbt åt annat håll. Då är han psykopat, inte autist. De diagnoserna utesluter varandra, men kan förväxlas om den utredande psykologen är orutinerad. 

Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.

Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning. 

Menar du att autister inte har förmågan att känna empati, TS?
Varför är du tillsammans med någon som inte har empati för andra?

Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.

Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning.