Ja, man blev ju lite ställd när hon älgade fram så där. Visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga. Men jag antar att det är nåt man får vänja sig vid sedan när man börjar våga sig ut mer i offentligheten. Detta var ju första gången. Nu är ju Emil en riktigt stark liten kille, men man vet ju aldrig. Tur att det bara var handen hon pillade på och inte i ansiktet. Man fattar inte riktigt hur vissa är funtade?!
Vi har båda våra familjer här i Stockholm och de var uppe allihop på BB dagen efter. Men eftersom det är besöksförbud sågs vi bara som hastigast i trapphuset och Emil fick de ju inte träffa alls eftersom neo alltid har besöksförbud. Sedan sågs vi ju igen dagen efter det för namngivningen av Linus, men det var ju lite skillnad för oss. Vi kände liksom att vi behövde familjen stöd. Emil fick de först träffa när han var 2 veckor och vi kommit hem igen. Annars är det inte så många som fått se honom än. En och annan granne har hejdat oss när vi mötts och sedan har min syster och hennes man hälsat på. Ingen med småbarn har fått komma! Och ingen av våra övriga kompisar heller faktiskt. Ni får känna er priviligerade tjejer! ;o) Men det börjar kännas som att det är dax att bjuda hit folk lite smått. Man känner sig lite isolerad. Tur att man har er att prata med om dagarna!
Nej, blöjbyte, matning och sedan dax för ny tur in till SÖS. Man börjar kunna vägen nu... Idag är det läkarkoll av Emil (han har gått upp lite dåligt sista veckan och kräkts mycket) och sedan ska vi träffa kurator och läkare och få höra om man hittat nåt under obduktionen av Linus. Blir en halvtuff eftermiddag.
Kämpa på tjejer! Snart blir de bebisar för er hela bunten! ;o)