Gravida/mammor i jönköping

Ja det är svårt att mista nån man står så nära, det därför jag är riktigt rädd om dom jag älskar!Så jag är så tacksam för att jag lever ett gott liv!!

Thullan: *massa kramar*

Therese o Ebba:Skönt att du inte bröt några ben i alla fall!

Gravisen:klart man längtar tills dom kan gå o springa, men man får ju njuuuta nu i fulla drag medans dom är kvar där man lägger dom, haha!För sen lär man få springa som en dåre!..och trotsåldern ja puuuh, men Lowa var snäll och go..Snart är det trotsiga över får vi hoppas... :D:D

Massa kramar till alla här inne! Take care! carpe diem!
Ha en bra dag!

God Morgon

Maxpax välkommen

Miidori & Thullan: Beklagar verkligen,det hur ni känner förlorade min mamma väldigt hastigt 2000 och saknar henne varenda dag sen dess,men jag vet att hon är mina barns skyddsängel och vakar över dem,ibland kan jag få för mig att Benjamin kan se henne låter lustigt jag vet, men han kan sitta och prata ut genom fönstret och när jag har frågat vem han pratar med säger han bara mormor hmmm ibland kan man undra.
Sen förlorade vi ju Peters systers lille pojk i september endast 4 månader gammal, då kan man ibland undra vad livet går ut på *Puss på dig Erik*

Therese & Ebba: Vad skoj att få lite egentid.

Gravisen:Hoppas ni får huset nu,håller tummarna. 

Pärlan81: Hur gick det med tösens mage?

Idag skajag få besök av 2 tjejer från jobbet båda i väntans tider ska bli så skoj att få sitta och tjöta lite.

Kram på er alla

Tintan: Jag tror på att barn kan se döda, Wilma tittar eller stirrar ibland mot ett ställe där det inte finns nåt att se eller höra på. Jag tror på sånt. Min brors hundar ställer sig ibland o titta i mammas trapp o vifta på svansen trots att ingen är på nedevåningen.
Kram

Thullan: Då tror vi lika då, och det gör sorgen lättare på nåt sätt tycker jag....önskar att jag själv kunde få ett tecken på att hon är ibland oss...
Kram

Tintan; Ja till slut kom det ett lass, har hållt på ett par dar nu. Närhon föddes så bajjade hon lite hela tiden , vi gjorde inget annat än att byta o köpa blöjor men sen när hennes mage stabiliserades så bajjar hon mer sällan. Nu har hade hon ju gnällt hela dan o efter hon gjorde sitt välbehövda behov så var hon sååå glad igen hihi.
Lustigt det där med Benjamin o din mamma, beklagar att hon gått bort, tror Jenny sa det nån gång!! Kanske är det så att han kan se henne. Jag är ju lite sån att jag tror på sånt!

Kramelikram!

Midorii: får jag vara med på din lista? Kul att se lite bilder från fika träffarna.

Det är konstigt att när man har förlorat någon som står en väldigt nära så tror man att man är ensam om det i hela världen. Men om man väl vågar börja berätta så visar det sig ofta av var och varannan människa har tragiska förluster av nära och kära.

JAg förlorade min fästman när jag var 21, det är 10 år sedan, men det sitter alltid i.
Är otroligt tacksam för att jag faktiskt har lyckats finna den rätta i mitt liv ytterligare en gång. (BAra dåligt samvete som rätt som det är dyker upp att jag inte är otrogen, men det är klart jag innerst inne vet att han inte skulle velat att jag var ensam hela mitt liv.

Som Midorrii skrev, man blir nog extra rädd om det man har, men jag oroar mig för att bli en hönsmamma coh vilja överbeskydda mina barn, det är jag mot min man, man han vet ju vad som ligger bakom, han förstår varför jag börjar gråta om han hör av sig 5 minuter för sent. (även om vi båda vet att jag är löjlig)

PÅ tal om att se döda... JAg tror att en bortgången kan hänga kvar ett tag, men inte hur länge som helst. JAg tror på reinkarnation, och då måste ju själen gå vidare och inte hänga kvar.
Men när min förra fästman gick bort så är det kusligt hur både jag och flera av hans syskon, hade en liten gråsparv som hackade på fönsterbrädan och skuttade omkring på altanen helt orädd för oss (i olika hem).

En liten komisk sak är att jag i början efter hans bortgång inte kunde döda det minsta lilla djur... tänk... det kan ju vara han.
Men tillslut så bestämmde jag mig för att om han skulle ha blivit en spindel i nästa liv, så skulle han nog akta sig väldigt noga för att komma nära mig .

Oj vad långt det blev, nu fick ni bli mina psykologer allihopa!

Beklagar till alla här som mist nån. Säger oxå att ta vara på tiden ihop, bråka inte om småsaker o glöm aldrig säga FÖRLÅT när ni gjort nåt. Jag är så glad över att jag o min pappa stod varandra så nära o att vi i vår familj alltid talat känslor o inte gått o lagt oss osams.
Finns massa saker jag ångra nu som jag gjort mot Wilmas pappa men tyvärr är gjort gjort men jag kan bara be han om förlåtelse o gå vidare o sen får framtiden visa vad som händer i mitt liv.
Kram på er o tack för ni läser

Castle klart du får vara med på listan! Jag har inte lagt in några bilder på dej o Melin, vill ha eran tillåtelse först!..Men så fort jag får ett godkännade så lägger jag in en bild på dig :D..

Jag beklagar verkligen sorgen castle, det är mycket svårt att gå vidare i början, och det sätter sina spår för hela livet..
Man är väldigt rädd om dom man älskar, och även om jag försöker så kan jag inte låta bli att vara lite överbeskyddande både mot sambon och Tindra..Jag brukarn vara rädd när Sambon ska ta bilen till sin skola, särskilt nu när det är snö och halt,han tycker väl att jag är lite fjantig, men det är ju bara för att jag är rädd om honom..

Jag tror att när Tindra blir 1.5 år gammal så kommer jag vara livrädd när hon äter, i och med att min bror gick bort genom att han satte mat i fel strupe och kvävdes till döds..Det gick inte få ut maten och min mamma vände upp och ner på honom och dunkade han i ryggen, men allt som kom ut var blod..Så man kan ju säga att jag såg min bror dö i stort sett, även om jag bara var 7 år gammal så kommer jag aldrig glömma..Det som verkligen har satt sig i mitt huvud, är hans skräckslagna ögon som bara tittade på mig, men jag kunde inte hjälpa han...och det är det värsta..Att man inte kunde göra något...Men nu på senare år så har jag förstått att jag var för liten för att veta vad man skulle göra...

Jag tror också på det där med bortgågna, tycker det var så kuslig i våran andra lägenhet..För det kändes verkligen som om man var iakttagen av någon..Jag kunde inte sova på den ena sidan sängen, för jag vaknade varje natt av att nån stog böjd över mig och bara kollade..Det var en vuxen och ett barn...Jätte läskigt..Tillslut vägrade jag sova på den sidan, och min sambo fick göra det..Sen när jag bytte sida så kunde jag sova gott varje natt...Fast i storarummet vid våran öppna spis var det också kusligt..usch!...Så jag hade mycket svårt att vara i storarummet själv om nätterna när jag kollade på tv..scary!...Men som tur är verkar det vara väldigt lungt i denna lägenheten..Tack och Lov! =)...

oj vad långt det här blev..Tack för att ni alla finns, och gör min tillvaro ljusare =)

beklagar sorgen för er som förlorat någon nära, och Miidori, det måste varit en oerhört traumatisk upplevelse för dig att se din lillebror på det sättet
Barn har ju en tendens att ta på sig skulden för det som händer och som 7-åring har man normalt också en massa tankar kring livet och döden, det är i den åldern man verkligen börjar förstå att om någon dör så försvinner han/hon och aldrig mer kommer tillbaka, just därför är detta en extra känslig ålder att förlora någon i, men givetvis är det ju en traumatisk upplevelse oavsett hur gammal man är

min sambos lillebror hade ett hjärtfel från attt han var nyfödd tills han var ca 2 år som gjorde att hans hjärta bara kunde sluta slå när som helst, och han har bevittnat flera återupplivningsförsök när han var mellan 6 och 8 år gammal, han har berättat hur bilder av hans mamma och pappa gör hjärtmassage och munmotmun metoden på hans blåa livlösa lillebror har bränt fast i hans hjärna, han hamnade ofta i bakgrunden och fick se detta och se och höra sina föräldrars panik, han mår fortfarande väldigt dåligt av det emellanåt fast det var 20 år sedan nu

jag har svårt att glömma när Lukas var 13 månader och satte en äppelbit i halsen och kunde inte hosta upp den, till slut fick jag lägga honom i knät och dunka det hårdaste jag kunde mellan skulderbladen och då flög den tack och lov ut, lite "hönsig" har man ju helt klart blivit utav det och skuldkänslor har jag fortfarande för att ha gett honom en för stor äppelbit