Vill inte att min dotter ska växa upp och bli "den duktiga tjejjen". Har läst en del Jesper Juul och så och insåg då att det finns andra begrepp som gör att man uppmärksammar barnet som person istället för dess prestation.
Men vad?
Behöver en massa tips på vad man kan säga istället för "Åh vad duktigt". Är så jämrans less på det... Försöker och försöker, men tillslut hamnar jag i duktig-träsket igen....
Tessis73: Det finns heller inga barn i Sverige som svälter sig själva. Barn äter när dom är hungriga. Det är vi som redan från tidig ålder misstror dom och skapar problem vid matsituationen. OT
Istället för duktig kan man fråga barnet hur det känner sig. Om det är nöjt med vad det gjort osv.
Tigerpluttis: Håller inte med dig! Jag har från början varit emot allt beröm vad gäller mat och försökt undvika det. Men när det går längre perioder och barnet stoppar i sig för lite, blir grinigt och trött, så är det lätt att falla in i tjatet.
Nej, barn svälter sig inte, men de äter inte alltid när de är hungriga!
När barnet säger "Titta vad fint jag har ritat" i stället för "Titta vad jag har ritat", då vet man att man har misslyckats. Eller?
alltså d beror väl på hur och varför man säger att hon/han varit duktig.
Inte bara "oj vad duktig du är" utan varför hon/han är duktig, sedan försöka utveckla det dom gjort, fråga vidare, vem har lärt dig? kan du visa? man ska liksom visa intresse att man verkligen också menar att man tycker att dom är duktiga.
Har läst en del och barn lär sig snabbt att känna igen uppriktighet bakom det man säger.
Så om man tycker att barnet har varit duktig när hon ritat en teckning så fråga intressant vidare varför hon ritat just det, eller varför just den färgen...
Fast... som ett barn av Duktighets-generationen. Jag tror fasen i mig jag minns detta från min barndom!! Låt säga att jag blev uppfostrat med alldeles för många "duktig" mot mig, och jag kom med en teckning och visade för någon vuxen som läst Jesper Juul(Fanns Julle på 70-talet?) . Och bara möttes med en massa " åh, titta en hund!" VAd blå den är!, Vad använde du för pennor?". Men jag hade redan lärt mig att hoppas på ett "Åh, vad fint!!". Då tror jag att jag blev präktigt besviken... Jag tror jag tänkte "Hon tycker att det blev fult.... Använde jag fel pennor..? Blev den för blå alltså?. "
Jag tror fasen jag kan minnas en sån episod!!! .....( hm, har väl kanske inte den bästa självkänslan jämt heller, nåt jag jobbar på, hehe, nu vet jag varför!) Men iallafall! Hur ska vi hantera alla dessa som redan blivit stukade av duktighets-syndromet? Finns det då inte en fara i att inte ge dom ett enda "fint" till svar? Vore inte det bästa i den sitsen vara att kombinera. "Vilken FIN blå färg på hunden?, Vadhar du använt för pennor?" Bara en tanke...
Tror jag blivit jätte-misstänksam om jag fått till svar "Är DU nöjd med teckningen?" Det är ju inte därför jag visade upp den för den vuxne, vad jag själv tycker vet jag ju redan.. Den vuxne vill inte säga vad hon tycker för hon tycker den är ful, så därför låtsas honatt det spelar mest roll vad jag själv tycker.... Typ så hade nog mitt resonemang gått. Alltså MITT resonemang, jag som redan fått alldeles för många "duktig" tidigare i livet.
Jag visst känns det lite fel att inte säga att teckningen var fin. Om man bara säger "oh, vad många färger du har använt" låter det ju som om det är nåt fel med det.
Samtidigt vill jag visa uppskatting för vem han är, att han försöker osv, inte vad han presterar. Jättesvårt.
Min man har fått mycket uppskattning för prestationen och i hans familj har det nog ofta varit resultatet som räknas. T.ex. brukade dom fira när han hade bra resultat på proven eller bra betyg. Det tycker jag är helt fel. Ok att bli betygsatt i skolan men inte av sina föräldrar.
Det är tanken som räknas och det räcker alltid att göra sitt bästa!
Föresten så testade jag idag på McDonalds. Tanten brdvid sa till min son, "vad duktig du är som äter så fint". En stund senare sa jag "Vad roligt det är att gå på restaurang med dig". Kände mig rätt fånig. Varför? Är det en vanesak? Det var verkligen kul, för han var så snäll och kämpade såå med att få in hamburgaren i munnen utan att spilla.
Tigerpluttis: Klart det finns barn som svälter sig själva. Jag känner en flicka som aldrig är hungrig. Nu är hon 8 år och vet att hon måste äta, men när hon var liten gick det ju inte att förklara.
Hon vill ha godis när andra barn får godis, men springer bara runt med det i handen. Inte intresserad av att stoppa det i munnen.
men vanligt är det ju inte.
har faktist aldrig funderat så mycket på det där men har märkt själv att jag börjat variera orden mera ändå. förut sa sonen ofta "jag är jätteduktig" medans det numera ändrats till "jag kunde". delvis då för att jag själv börjat säga mera "vad du kan" och "vad bra att vi hjälptes åt att städa, nu gick det ju mycket fortare" osv. ska följa denna tråd lite..:)
Jag har inte läst JJ ännu men blev riktigt intresserad av pedagogiken nu när jag läste i denna tråd.
Mycket håller jag med om, men andra saker tycker jag låter helt galet. Så klart. 
Om mitt barn (som inte har kommit ännu) springer och visar en teckning för mig kommer jag berömma teckningen om jag tycker den är fin. Jag kommer vilja uppmuntra barnet för att den målar (det är ju nyttigt för kropp och själ 
), och jag vill att den ska få bekräftelse att den målar bra. Om barnet presterar något bra tycker jag absolut inte att det är något fel i att ge barnet bekräftelse.
Det jag tror är viktigast är INTE att ta bort bekräftelsen på saker som barnet gör - jag tror barn behöver höra att de är duktiga på att måla t.ex.
Att man är duktig på att måla är ju något som man själv ofta inte vågar tro på förrens man har hört det många många gånger.
(jag personligen blir ju skitglad över att höra att min sambo tycker att jag är duktig på att fotografera till exempel och skulle absolut inte vilja att han slutade att tala om det)
Däremot håller jag med om att det inte är nödvändigt att påpeka för barnet att det är duktigt för att det äter upp sin mat. Men om man nu får ett barn som tycker jättemycket om t.ex. musik kommer jag absolut inte att dra mig för att berätta för barnet att det är jätteduktigt på att sjunga för att uppmuntra det och göra så att den vågar sjunga och tror på sig själv!
Okej, så man tar INTE bort bekräftelsen på saker som barnet gör. Istället tror jag att man ska LÄGGA TILL även annat beröm som inte baserar sig på prestation. Som t.ex. att påpeka att det är roligt att umgås med barnet. Att den är en underbar liten människa som man alltid kommer att älska. Så att den även känner att man uppskattar den för att den är precis den den är - en unik person!
Jag tycker precis som någon skrev här ovanför - om barnet kommer och visar upp en teckning, jättestolt, skulle det kännas helt fel att INTE berätta för barnet att teckningen är fin. Att istället börja svamla om "hur tänkte du när du ritade den". Nej. Det är inte det som barnet vill höra.
Att ge ett barn bekräftelse när det behöver det tror jag inte alls kan leda till att barnet kommer få dålig självkänsla. Små barn behöver ju bekräftelse.
Men som sagt var, LÄGG TILL även andra uppskattningar, det tror jag är "det rätta".