Istället för "Duktig"...

hehe. Min 6-åring låg precis och hade en mysig stund med vår ena 4-månaders bebis. Bebisen låg och jollrade och 6-åringen säger "åh, vad du är duktig!". Hehe. Och visst är hon duktig och kapabel med den där lilla tungan, men det har hon varit ett bra tag. Självklart får min 6-åring säga att lillasyster är duktig hur mycket hon vill! Men det är intressant att hon valde den kommentaren, antagligen för att jag skulle ha kunnat göra det omdet varit jag som gullat med bebisen. Eftersom jag är ute och jagar upp mina egna "duktig" så var det lite lustigt tyckte jag. (Antar att om det varit jag nästa gång istället skulle säga "å, vad jag tycker om när du pratar med mig så här!) Självklart fattar jag med att det inte spelar någon roll vad jag säger till en 4-månaders ännu, men som sagt, jag ska ju ändra mitt eget tankesätt!

Pasadena:
Men näee, Jesper Juul eller ej, så kan jag inte hålla med om att man ska behandla barnen på samma sätt som man behandlar en kompis, som inte bor i huset ens! Har inte läst om dammsugaren, men tycker inte man ska tacka för varje liten sak barnet gör. Jag förstår att man ska behandla barn som fullvärdiga individer, men det är stor skillnad på om man bor tillsammans eller ej. Behandlar hellre barnet istället som jag hade gjort med min partner ifall han hade gjort något hushålls-mässigt hemma. Visst finns det situationer då jag säger tack till honom, men oftare säger jag ju då " Gud så skönt att det blev rent!" eller "Va mysigt det är att laga middag tillsammans!. De är kommentarer som oxå tas upp på tråden som något som är bra att säga, dock verkar de likställas med "Tack" utav många, och det håller jag inte med om.

Jag tror att duktighetstänkandet försvinner lite av sig självt när man har fler barn. Med första barnet blir man ju så imponerad av allt!
När min äldsta dotter tog en krita och fick till några krumelurer, så fick hon veta hur fantastiskt duktig hon var på att rita. Sedan ringde jag till min mamma, som också kom för att berätta hur duktig dottern var. När maken kom från jobbet fick han veta hur duktig hon var, och teckningen sattes förstås upp på väggen.
När yngsta dottern ritade första gången, så var jag inte särskilt imponerad. Ungar har ritat i alla tider, och hon var inte färdig för Nobelpriset för att hon gjorde det ...
Det blev helt naturligt att i stället fråga "Var det roligt? Vill du ha en krita till att måla med? Ska mamma också vara med och rita?".

Jag är snarare rädd att hon ska få alldeles för lite beröm och i och med det få lite taskigt självförtroende ....

Jag tror att du missföstod mig. Jag skrev inte att man ska behandla sitt barn som man behandlar en kompis Det är inte ens det det handlar om!

Det jag menar och som Jesper J skriver i sin bok är att man ska behandla sina barn som jämlikar och att barn precis som vuxna upplever saker på samma sätt. Om man säger till sitt barn att den är duktig som har dammsugit har man talat förbi henne/honom, precis på samma sätt som mot en vuxen person, vem det nu är må vara.

På samma sätt som man kan säga ifrån om barnet kommer med en bok och vill att man ska läsa, säger JJ att man inte ska behöva göra det om man inte vill. Då räcker det med att säga att man inte vill göra det just nu. Det är inte fel att prioritera ett eget behov.

JJ talar om att förhållandet mellan barn och vuxna ska sträva efter respekt och jämlikhet istället för (som tidigare) auktoritet. Det ycker jag är väldigt insiktsfullt

Man kan ju säga - Åh vad fint du gjorde det där.
-Det där gjorde du bra. - Oj det där var bra.
-Toppen tjejen ! - Vad du kan !

Finns många meningar för jag förstår precis vad du menar, allt för många barn har "duktig" stämpel på sig !

Och ett av de största problemen är när barnen vet att de är duktiga om de äter upp maten men om de inte äter får de nästan ångest, sett många sådana fall i mitt jobb som barnskötare ...

Pasadena:
Då är vi fullständigt överens. Men ville alltså inte att vikten av få känna sig delaktig och nödvändig i hemmet skulle glömmas bort. Och att "tack" kan vara en fälla i sig, precis som "duktig" kan vara. Självklart säger jag tack om mina barn kommer och säger till mig att de vill hjälpa mig torka disken som jag diskat. Dock säger jag inte tack istället för "vad duktigt" när de städat sitt eget rum. Utan hellre säger jag då "Vad skönt att det blev gjort va?" eller "En sån ordning! Nu vet ni var ni har sakerna!" eller "Vad bra, nu hinner vi se på Bollibompa!"

Lövet2:
nja, gäller inte mig, jag tycker som sagt att t o m mitt fjärde barns jollrande är fantastiskt duktigt när det kommer.

MammaNova, att säga att barnet gjort fint är också att värdera handlingen. Ahh det är jättesvårt men jag kan inte tänka mig att det skadar att någon gång säga att det blir fint i rummet/toaletten eller var det nu är barnet städar.

Pasadena: det är lite det här jag funderar över, man värderar handlingen när man säger att barnet gjort fint utan att använda ordet "duktig".

Men vad är det vi vill undvika egentligen? Är det att barnet ska slippa få sina handlingar värderade? Eller är det att vi ska undvika pressen på barnet att göra bra saker?

Vi uppmuntrar ju barnet att göra bra saker när vi överhuvudtaget kommenterar dem. Ska jag överhuvudtaget säga något när min son dammsuger? Jag har lite svårt att sätta ord på dessa funderingar, förstår någon vart jag vill komma?

tessis, det är svårt, jag förstå vad du menar! Vad jag förstår är att man ska undvika att värdera handlingarna som barnet gör och istället prata med dem så att de känner sig viktiga och skapar sig ett egenvärde som individer. I exemplet med teckningen då, att man inte värderar att barnet har ritat duktigt eller vacker eller fint eller snabbt eller whatever utan att man istället "lägger märke" till vad barnet har gjort och får det att känna sig viktigt, i sig själv. Barnet får fantisera fritt, berätta och beskriva istället för att få ännu en stjärna på sin duktighetskant. Frågar man istället lilla Calle vad han har ritat, hur han tänkte med färgerna, skapar man en helt annan känsla hos barnet av att känna sig sedd och viktig än om man bara säger duktig och sen är det inget mer med det.
Så tänker jag Ungefär..

Nu ska vi inte gå överstyr, tycker jag!

Klart man måste kunna säga att man tycker att det blivit fint när barnet dammsugit – jag tycker själv t.ex. att det är väldigt trevligt när jag städat (händer inte så ofta) och maken noterar att det är gjort. Likaså när han stått med den där hemska disken som blir varje dag och äntligen kommit ner till diskbänken och torkat av den så den blänker, då tycker han förstås att det är kul att få en positiv kommentar om hur rent det ser ut.

Det här att man uppmärksammar varandras arbete i hemmet är ju lite av relationens smörjmedel!