Vill inte att min dotter ska växa upp och bli "den duktiga tjejjen". Har läst en del Jesper Juul och så och insåg då att det finns andra begrepp som gör att man uppmärksammar barnet som person istället för dess prestation.
Men vad?
Behöver en massa tips på vad man kan säga istället för "Åh vad duktigt". Är så jämrans less på det... Försöker och försöker, men tillslut hamnar jag i duktig-träsket igen....
Fast jag tycker det är så mycket tänkande hela tiden. Vi måste hela tiden vara så enormt pedagogiska och tänka över varje ord vi säger till våra barn för att de inte skall bli si elelr så.
Jag har alltid kötr och kommer att fortsätta köra på att det naturliga spontana är bäst i längden. Jag säger ofta till min son vad duktig han är, vad han kan men lika ofta säger jag att jag älskar honom, att han är min goding, vad snygg han är när han speglar sig iförd sin pappas jättestora hatt 
osv. Han är en trygg och strålande glad unge så han har ju inte fått allvarliga men av ordet duktig än iallafall
Sicali: jag kan hålla med dig! Visst försöker jag tänka på att inte överdosera på ordet duktig. Men det blir nästan lite löjligt ibland, hur spontan blir man om man hela tiden ska hålla på att censurera sig och försöka tänka ut något mer pedagogiskt att säga?
Sen ifrågasätter jag hur mycket roll det spelar vad man säger. Idag har min son spontant dammsugit, och jag sa till honom "vad skönt, då slipper jag dammsuga idag när jag är så förkyld!"
Jag sa inte att han var duktig, men jag visade ändå att jag blev väldigt glad att han gjorde något bra. Det kanske också sätter press på honom att han ska prestera bra saker, vad vet jag?
Det här har blivit en ny grej som slagit igenom, det låter väl vettigt, men jag undrar om det påverkar så mycket som en del verkar tro.
tessis73
Allt man säger och gör påverkar barnen och om man skall tänka på det hela tiden vad varje ord och mening kan tänkas få för konsekvens så blir man ju knäpp. Jag använder min son som mall för om det jag säger och gör är bra eller inte, han är verkligen glad och lycklig och får beröm för sitt sätt på dagis. Jag använder ordet duktig då och då men känner mig fullt nöjd ändå
Jag använder också ordet duktig, här censureras ingenting alls. Men jag tycker det är värt lite eftertanke just för att försöka få mina barn att få det bättre än vad jag haft det tex. Man lär ju göra ett försök iaf...
Det är väl inget fel med lite självkritik ibland!? Tycker vi är skyldiga våra barn att tänka till för hur vi ska kunna göra vårt bästa för dom.
Tanken är väl att det vi försöker uppnå med att tänka till , såsmåningom blir lika spontant som det varit att säga "duktig" för vissa av oss tidigare. Självklart hinner inte hjärnan alltid med när man pratar med sina barn, varje ord man säger något är inte planerat, precis som ens humör och reaktioner inte är det. Så visst finns det spontanitet! Men tänker man på det mellan gångerna så sitter det till slut.
Min tjej är oxå en trygg duktig mogen tjej. Dock tar hon inte för sig speciellt mycket på dagis, väntar ständigt på sin tur när ingen annan gör det. Självklart får hon beröm för detta, samtidigt så vet jag att hon skulle ha fördel av att våga ta för sig lite mer ibland. Och jag vet oxå att jag har/har haft en tendens att andvända ordet duktig i situationer då ett annat uttryck kanske gynnat henne bättre, och så här i efterhand så undrar jag hur mycket mitt "duktigande" har haft fingrarna med i spelet. Kan jag bygga upp hennes självkänsla och självförtroende ytterligare genom att tänka till lite hur jag uppfostrar henne/ talar till henne, så tycker jag det är ett billigt pris. Självklart kommer jag att fortsätta att andvända ordet duktig för all framtid, för hon är ju duktig! Men hon är mycket annat oxå! Och jag vill bibringa henne att det inte är det enda viktiga att hon är duktig, utan att hon är OK ändå. Och mycket mycket annat.
jojja:
HÅller med du! Märker ofta att mina barn gråter när de slagit och fått lite halvont mest för att bli sedda. Det går väldigt snabbt över. De kommer till mig får en kram och att jag kanske blåser, får en lugn pratstund, och sen är det bra. Brukar prata om det, fråga om var det gjorde ont, om det gör jätteont eller bara lite ont, om det fortfarande gör ont. Om hon kanske gråter en del för att hon blev rädd också. Låta henne sätta ord på vad det är hon känner, och få bekräftelse på känslan. Vet man vad man känner så är det alltid lättar för en individ att hantera det. Går att aplicera på själsliga sår i framtiden oxå inbillar jag mig.
Jag försöker också undvika att värdera vad min dotter gör, men det är skitsvårt! Ändå är det något jag funderat och tänkt på sedan innan jag blev gravid...
Vår dotter är 2,5 och jag försöker säga saker som "Visst är det kul att kunna springa/måla/diska etc?" istället för "vad duktigt du är som kan springa/måla/diska etc." På det sättet handlar det mer om att det är nyttigt och bra att ha färdigheter, inte att jag värderar hennes färdigheter.
Nu kommer snart ett liten syskon ut, och då tror jag att det kommer att bli ännu viktigare att vi inte lägger värderingar i det hon gör. T ex kommer hon ju att få vara med mycke och ta hand om syskonet. Jag vill verkligen inte att hon ska få höra varje dag att "åh vad duktig du är som hjälper mamma att byta blöja/köra vagnen/klappa lillebror -syster".
Har just läst JJs Kompetenta barn och är inspirerad, även om jag känner att det är bra att komma ut i verkligheten och möta barn för att kunna tänka till om hans teorier.
Min syster har alltid varit väldigt mån om att ständigt berömma sina barn. Vi träffas av geografiska skäl inte så ofta och en gång i början när jag kom dit vet jag att jag reagerade väldigt på äldsta dotterns behov av att vara bäst. -Visst är jag bäst i världen på att hoppa, -Tycker du inte att det här är den finaste teckningen du sett osv. Gav man inte rätt svar fortsatte hon att "tjata" tills man sagt att hon var bäst.
En väldigt märklig och faktiskt obehaglig upplevelse, men jag kunde då inte annat än konstatera för mig själv att "det kan väl inte vara fel att berömma sina barn". Med JJs bok förstår jag bättre. Hon visste helt enkelt inte att hon var bra bara genom att finnas till, utan trodde att hon måste vara bäst för att duga.
Julmust: just precis!! Så som din syster har jag oxå tänkt! Att jag ska minsann se till att mina barn känner sig bra, och att de känner att de kan göra vad de vill av sina liv. Slut med den där kvinnliga ödmjukheten, "jag ska inte tro att jag är nåt", Jag ska berömma dom jättemycket , och se till att de känner sig fina och duktiga!. Och så har jag berömt dom en massa, med orden "fin" och "duktig". Och så har det på sätt och vis haft en helt annan effekt än det varit tänkt. Kanske fiskar inte mina barn ständigt efter beröm, men jag tror ändå nu att jag borde ge dom lite mer av något annat, och lite mindre av "duktig" och "fin".
Som flera skrivit så handlar det om att ändra tankesätt så att det till slut blir spontant att säga och tänka annorlunda än att bara kasta ur sig ordet duktig. Det är nog lätt, just för att man slipper tänka till lite extra..
I ditt exempel med dammsugaren så var det ju jättebra att säga som du gjorde istället för "vad du är duktig". Ungefär vad man skulle sagt till en vuxen kompis som tog tag i dammsugaren. Inte skulle man väl säga till kompisen "vad duktig du är" 
Det handlar ju om att skapa jämlikhet mellan barn och vuxan som JJ förespråkar. Ditt exempel med damsugaren är precis som i exemplet i boken om matlagningen.