vuxen adhd/add!!!

Anonym (vissautism) skrev 2007-07-19 22:44:55 följande:

Ja, jag vet inte. Hon är jättebra men det känns som att hon har noll koll på ADHD och dom svårigheter.

Som exempel
Vi har pratat om att jag ska försöka plocka upp leksaker som barnen har lekt med 2gånger/dag, så att det inte ska bli så mycket att städa undan på kvällen.
Jo det låter ju jätte bra och ENKELT att utföra. Men så är man ju som man är

Mobilen plingar till för att påminna mig om att plocka upp, samtidigt som jag sitter på golvet och leker med barnen. Tänker , ähh jag väntar tills vi har lekt klart.....

*pofff* så var den städningen borta.

Nästa gång mobilen plingar så är vi ute och spelar fotboll, samma visa igen, ähh jag gör det sen.

Sen sitter jag där på kvällen med ångest och mår skit för att jag inte ens kan göra det som vi kom överens om.

Likaväl dom förbannade papper som jag ska fylla i, nu ska jag registrera min sömn, hur i h**vete ska jag komma ihåg att fylla i dom på morgonen??? Jag har fullt upp att samla tankar och ork för att överhuvudtaget KLIVA UPP, och sen ha 2 små barn att tänka på...

Bumbi: Jadu, det är svårt det där. Men du säger å ena sidan att hon är jättebra. Men sen att hon inte kan adhd, hon ger dig omöjliga uppgifter och dessutom verkar hon vilja avsluta din behandling just nu.
På de grunderna kan det ju vara värt att prova att söka kuratorshjälp. Det finns ju faktiskt en hel del superbra kuratorer också!

Känner att jag behöver förklara grunden till mitt sena inlägg igår.

Det kommer sig dels av att min man mer än gärna uppger att han inte klarar vissa saker /inte tänker göra dem för han har faktiskt diagnos (kanske sunt?)

Och att jag kan bli irriterad på att det faktiskt krävs så j-kla mycket extra energi bara för att komma ihåg samt fixa grönsaker till middagen. När det borde vara så självklart enkelt.

(vissautism): Jag har ju inte diagnosen (känner att jag måste påpeka det hela tiden, tänk om jag liksom inte får den heller?) men jag är iallafall periodare när det gäller det. Ibland har jag perioder när det är sååå viktigt att maten blir bra... Men det faller platt. Jag blir liksom manisk och det är lika obehagligt det. Hur mycket jag än försöker så funkar det inte. En gång i månaden kanske jag och sonen sitter vid middagsbordet, samtidigt, och avnjuter en middag. Då får jag en känsla av att "wow-det är ju såhär det ska va, let's keep it this way" men sen funkar det inte. Så jävla trist. Jag glömmer fan att ge sonen mat... Jag glömmer numera att äta själv också eftersom jag inte använder mat som tröst längre. Så jag både försöker och ger upp... Det är en smal lina att försöka bedöma vad som är rimligt att klara av. (Den frågan jag ställer mig själv mest, dagligen, säkert 200 ggr = "Vad är rimligt i den här situationen?")

Bumbi Mia: Det låter trist att du inte känner dig bekväm med psykologen längre... Jag har samma farhågor när det gäller den kontakt jag ska få. Jag har liksom orimliga "krav" tror jag. Att någon annan ska komma och säga åt mig exakt vad som kommer att fungera. Kanske vissautisms tips är något?

anonym (idi): Jo, naturligtvis menade jag den där ansträngningen förutom när man är manisk på det. Jag var otydlig där.
Jag försöker verkligen göra det till en inte så stor grej utan bara göra det. Se till att ha majs på burk hemma och åtminstonde försöka komma ihåg att ta fram konservöppnaren. Göra det till en vana liksom.

Men jag tror inte för en sekund att "vanliga människor" spenderar hälften så mycket energi på att komma ihåg sådant.

Anonym (vissautism) skrev 2007-07-20 10:17:47 följande:

Jag har försökt, men gett upp. Av någon outgrundlig anledning så får jag ångest av att ens försöka. Jag förstår inte, varför ska det jävlas med mig och skickas ut obehagligt adrenalin i min kropp av att jag gör något som är bra? Jag har alltid upplevt det som att kropp och psyke sätter käppar i mina egna hjul. Jag gör ibland halvhjärtade försök, men rädslan för kraschen när jag gång på gång misslyckas är för stor. Förväntansångest eller nåt, läste jag igår att det kallades. (Har läst mycket om ångest de senaste dagarna.)

Det är lite som olika perioder! En där det går bra och funkar, en där man försöker och klarar det, en där man försöker och inte klarar det och en där man inte ens försöker för att man "ändå inte klarar det". Så går det runt så...

Jag åt ritalin en bit in i denna sista graviditet. Jag vet inte vad biverkningarna kan vara av det.
Hursom blev det en del komplikationer, men jag tror ju inte det allt beror på något ritalin. Det som hände var förtidsbörd pga att förlossning kom igång + moderkakan lossnade.
Sen hade barnet navel- och ljumskbråck + låg väldans lågt i syre bra länge efter födseln så vi blev kvar ett tag på prematuren.

Ibland kan jag ju tänka att bråcken kanske kan ha med ritalinet att göra. Samtidigt är väl sådana bråck inte så himlans ovanliga?

Hej!Det verkar vara mycket prat om mediciner här just nu.Jag som nyss fått diagnosen väntar på att träffa nån som ska prata sånt med mej.Just nu känner jag bara rädsla över medicineringen då jag hört hälften av er har bra erfarenheter och andra hälften dåliga...Hur kommer jag att reagera..
Den sist veckan har det surrat ihärdigt i mitt huvud.
Och tanken på att mediciner mej för dom närmaste 30 åren...
Shiiiit...asså...vet inte vad jag ska ta vägen med alla tankar...
drömmen är juh att det ska finnas nått som passar mej..som får lite ordning i mitt så annars röriga huvud.Och slippa myrorna i baken och alla andra trevligheter som man har.Som tillhör diagnosen...
Äsch..jag var bara tvungen att klottra av mej..vet inte om det är nån som fattar nått av mitt meningslösa pladder...*suck*
Ha det så bra alla här inne...

Hej Bumbi Mia!Känner igen mej när du skrev detta:

Ja, jag vet inte. Hon är jättebra men det känns som att hon har noll koll på ADHD och dom svårigheter.

Som exempel
Vi har pratat om att jag ska försöka plocka upp leksaker som barnen har lekt med 2gånger/dag, så att det inte ska bli så mycket att städa undan på kvällen.
Jo det låter ju jätte bra och ENKELT att utföra. Men så är man ju som man är

Mobilen plingar till för att påminna mig om att plocka upp, samtidigt som jag sitter på golvet och leker med barnen. Tänker , ähh jag väntar tills vi har lekt klart.....

*pofff* så var den städningen borta.

Nästa gång mobilen plingar så är vi ute och spelar fotboll, samma visa igen, ähh jag gör det sen.

Sen sitter jag där på kvällen med ångest och mår skit för att jag inte ens kan göra det som vi kom överens om.

Likaväl dom förbannade papper som jag ska fylla i, nu ska jag registrera min sömn, hur i h**vete ska jag komma ihåg att fylla i dom på morgonen??? Jag har fullt upp att samla tankar och ork för att överhuvudtaget KLIVA UPP, och sen ha 2 små barn att tänka på...