vuxen adhd/add!!!

Anonym (gravid) skrev 2007-07-24 22:51:25 följande:

Svårt det där, men har du inte kontakt med neuropsyk? Det är väl ändå de som ska ge dig stödet du behöver? Och ev kontakta bm om det nu skulle behövas?
Sen har ju bm tystnadsplikt. Så det som står i de papprerna får ju inte ges ut hursom utan att du godkänner det.
Jag var öppen med det och fick en del sjukskrivning pga det.

Ang plockning så har jag ett tips: Skaffar hur många ungar som helst så behöver ni aldrig komma ihåg att städa -för då måste ni göra det hela tiden!

Det värsta är att det faktiskt har hjälpt mig. När jag inte har en chans att glömma bort det så får jag en himlans massa gjort.

OCH jag har, äntligen, kanske, löst hur jag/vi ska ordna till ekonomin. Jag kikar in på mitt bankkonto varje dag. Har gjort det till en vana när jag ändå besöker fl. Då blir jag påmind om att jag måste tänka på ekonomin, strukturera upp den osv.. Lite glad för det är jag och hoppas det kommer hålla i sig.

Jo jag har kontakt med psykiatriker men under graviditeten är det barnmorskans fulla stöd jag behöver och jag vet att bm har tystnadsplikt men hon är även skyldig att journalföra allt. Försäkringsbolaget (när jag tar försäkring på barnet) kan begära ut journaler från bm och det är bland annat det jag inte vill. Det finns anledning att oroa sig då för att barnet inte får teckna tilläggsförsäkringen som avseer adhd då det har förhöjd risk att få det då jag har det.

Jag kan inte kosta på mig att var öppen med min diagnos för jag kan inte resonera så att då är det de som har problem eftersom jag kommer att få svårare att genomföra mitt arbete och bli tagen på allvar. Jag och mina kollegor kommer ofta i kontakt med vuxna med npf via vårt arbete och den syn som många av mina kollegor har är inte trevlig. Förstå om de visst om mig. De skulle aldrig lyssna på mig mer vid diskussion i ärenden.

Precis kommit hem från första mötet med psykologen. Hon ska bara utreda. Jag ska få en full utredning. Fan vad en timme går fort när man har så mycket att säga. Vi ska träffas två gånger till i augusti. Det skrämmer dock mig att hon sa följande "Jag tror absolut att du har adhd, men jag är emot diagnosen. Alla vill ha diagnosen idag." Läskigt... Jag blir bitter och förargad på de som inte haft samma problem som jag eller vi här i tråden. Jag blir så fruktansvärt skraj att jag inte ska få ett erkännande för allt jag gått igenom, så att jag kan gå vidare.

Men allt som allt så känns det ändå bra. Hon visste ju inte ens att det var specifikt adhd jag ville bli utredd för... Det är ingen som sagt nåt om det, så det känns bra att det var hon som sa det.

(idi): Förstår det! Det där med att "alla" vill ha diagnosen.. man borde ju ändå kunna tänka tanken att adhd är underdiagnostiserat idag. Att det faktiskt är många som har haft diagnos även tidigare men inte fått det eftersom det inte har varit uppmärksammat.

Jag tycker kommentaren var dum eftersom det finns diagnoskriterier och man faktiskt gör en ordentlig utredning innan diagnos. Alla som utreds får ju inte diagnos liksom.
Hoppas det bara var en groda från hennes sida.

Fortsatt lycka till!

(vissautism): Ja, fast jag ser ju absolut många som "passar in" i diagnosen som sådan. Jag menar absolut att samhället kanske måste skräddarsys mer till förmån för sådana som oss, så att en diagnos inte bara ställer utanför. Jag vet att många har problemen och att de på sitt sätt förtjänar diagnosen! Det är min ytterst själviska och primitiva sida som fullständigt skriker ut desperation av rädsla för att inte få kategoriseras innan man nästan slutar ge diagnosen för att den är så vanlig.

En sak till nu, hon gjorde ju lite minnestester på mig. Alltså, när jag sitter så öga mot öga och inget annat omkring stör, så är jag verkligen superskarp. Jag klarade såklart testerna galant! (Tror jag?) Det är så svårt när man liksom hellre vill visa allt det man INTE klarar, och i vilka situationer man har det så. Hon lugnade mig dock med att säga att det är extrema omständigheter, hon vill bara kolla hur mina hjärnhalvor fungerar, eller nåt. Hon sa att hon förstår att jag inte fungerar på samma sätt vid andra omständigheter. Hoppas verkligen att hon förstår det också, på riktigt.

Men det KÄNNS faktiskt bra. Att hon "tror på fullständiga utredningar, och att jag absolut ska utredas fullständigt" är även det betryggande. Dessutom så vill hon att läkarna ska kolla upp min hjärna så att där inte är något biologiskt fel. Jag fattade inte riktigt det dock. Men det känns bara bra, för då hinner jag inte nojja och "förbereda mig" heller.

Hur gick det för er när ni gjorde minnestester?

Ja... vad ska jag säga... har inte fått gjort några minnestester överhuvud taget. Två träffar med psykriatriker och nu har jag fått börja med concerta. Har sagt det förut tror jag. Men i min kommun har de inga resurser att göra riktiga utredningar. Det skulle ta alldeles för lång tid. Så nu är jag en försökskanin som provar concerta utan en riktig diagnos, har fått en klinisk diagnos som de kallar det.
Tyckte att concertan hjälpte de tre första dagarna, sen så vänjde kroppen sig. Ska gå upp i dos på lördag så vi får se om det blir bättre då.