Anonym (plattbränn) skrev 2007-07-18 16:12:13 följande:
nu måste jag få skriva av mig lite... står som sagt på kö för en adhd utredning. Min sambo är övertygad om att jag har adhd och behandlar mig därefter... å han har ingen aning om hur han ska göra det på ett bra sä
tt.Nu tycker min sambo att det är så jobbigt att gå å plocka efter mig saker (jag plockar efter honom oxå, men inte nått han ser såklart) och att hela tiden gå och kolla att jag verkligen tryckt fast frysen ordentligt, tryckt fast kylskåpet, inte glömt nån platta på och att jag kommer ihåg att använda fläkten då jag ska göra mat. Han tycker det är jobbigt att jag tar saker och ting så personligt och att jag jämt vill ha en bekräftelse på det jag gjort. (jag vill bara att han ska visa förståelse då han kommer hem för att det är ett hårt och ganska ensamt arbete att vara mammaledig och dona på med det och mat å städning å hund å tvätt å allt som tillkommer) Jag har vart väldigt ledsen på honom då han bara kommer hem och oftast klagar på mig. Går en runda och kollar lite vad jag har missat..... *sucka*Han menar att bo med mig är kaos och att han behöver tid själv. Så jag blev mer eller mindre utkastad ur vårat hem. Han sa att så länge det är utredning så behöver han bo själv, tills vi har fått hjälp och kan komma igång. Han vill att vi ska vara tillsammans med bo isär och börja bygga om förhållandet från början då det är så infekterat.Jag däremot anser att de mesta problem vi haft finns i hemmet. Och känner att han skyller allt på min adhd.....Jag känner även att jag fått väldigt lite stöd av honom i alla lägen, vad det än har gällt. Då när jag mått dåligt både psykiskt och fysiskt har jag bara känt det som att han sparkat på mig. Han säger att han skall stötta mig i detta med adhdutredningen och att han vill att vi ska kunna rida ut detta tillsammans. Han säger också att han inte har vart där å stöttat mig förut och att det beror på alla småbråk vi haft, han har känt sig så utpumpad på energi att han inte orkat....I mitt huvud vet jag varken ut eller in, och i mitt hjärta är det likadant...En del utan mig vill bara hålla honom hårt hårt och aldrig släppa taget, men en annan del är så arg och besviken på honom..... och jag ifrågasätter om det inte finns någon som skulle göra mig lyckligare...Han säger att det ÄR svårt at leva med en person som har adhd.... Är det så? Eller finns det dom som är OK med det oxå??Oj, detta blev jättelångt............
Känner igen mig. liknande situation för mig slutet av förra året, alltså med relationen. Vill inte gå in på detaljer. Men oftast handlar det om dålig kommunikation, med eller utan adhd. Jag tror det bästa är familjerådgivning tillsammans, kanske terapi var för sig, mkt avlastning med barn och mkt mkt mkt vuxentid. Samt som i alla förhållande man måste ha ett eget liv också få odla sina egna intressen var för sig. Kan det tänkas vara så att det inte är adhd som är orsaken utan att det är det väldigt vanliga "småbarns-kaoset"? Det är ju inte för inte som så stor procent separerar första åren av barnens liv, det är MKT att vänja sig vid när man får barn. Men jag tycker man mår bättre av att kämpa TILLSAMMANS.... prata prata prata och stötta varandra. Det krävs två för att dansa tango.
Kanske ni kan ta en time out, åka på varsitt håll ett par dagar eller något och tänka.... sen prata hur ni känner vill, drömmer osv. Tänk tillbaka hur ni tänkte och kände innan ni fick barn och hur det var längtan efter barn, när barnet just kommit osv. Mkt sånna tankar har hjälpt oss att se vad vi har att kämpa för.
