Downs syndrom

Jasså, kan man välja sina barn nuförtiden? Jag trodde att man med öppna händer tog emot det barn som man blivit priviligierad att få.

Aha ok, jag som undrade varför folk vände sig om när de såg personer med downs på stan'.... när de ser ut och beter sig precis som du och jag? (Försöker inte vara elak men det vet både du och jag att det finns en skillnad på ett barn med och ett barn utan downs)

Klart jag vet att det är skillnad på ett barn med DS och ett utan, jag har en "sån" här bredvid mig just nu, de tre utan är.. ja, någonstans, de är större och värre att hålla ordning på.
Skulle tro att om någon vänder sig om på stan efter honom så torde det vara för att ungen är så otroligt vacker och väluppfostrad.

vilken fråga...
man ska vara lycklig över de barn man kan få överhuvudtaget.

håller med

anne h skrev 2007-06-27 17:18:21 följande:

...men när/om forskarna väl blir färdiga med den vetenskapliga klarläggningen så kommer det att kunna klassas som sjukdom/mentalsjukdom.

Så länge får det kallas "syndrom".

Det var faktist för mig en sjuk fråga.Ingen önskar väl sig ett barn med DS?...eller med något annat överhuvudtaget!

Just nu sitter mitt DS barn och äter makaroner, köttbullra och gurka samtidigt som hon nyss skrek Fiffi för det börjar nu på TV hennes tvillingsyster som inte har DS gör exakt lika fast hon äter bara köttbullarna förstås.
Det som är annorlunda med min dotter som har DS är att hon tar lite längre tid på sig att lära sig saker men hon lär sig i sin fart.Vänder sig om för min dotter gör i alla fall dom flesta för att hon hejar på alla och då blir dom så glada så dom måste bara komma fram och prata med henne och också och gulla lite för min DS dotter är super söt lika super söt som sin tvillingsyster. Varför du vänder dig om för att titta på ett barn med DS vet jag tyvärr inte.
För dom övriga som du sett på stan som vänder sig om kan vara nyfikenhet, rädsla för det okända eller bara att dom ser något vackert.

/Lena  

Vad jag ville säga med min post var att det visst finns skillnad mellan barn utan ds och de som har ds, även fastän ni med barn med ds får det att låta som det inte är så. Jag vill inte vara elak eller komma med förhastade slutsatser, men de är ju faktiskt annorlunda och det är väl inget mer med det. Men att säga att de är precis som alla andra köper jag inte. Och nej jag vänder mig inte om på stan efter de som har DS, jag har också vänner som har barn med downs syndrom. Men de inser iaf att det är mycket jobb bakom.

Visst är det så - de har ju en kromosom mer än de flseta och det är givetvis annorlunda, men fortfarande normalt och helt naturligt. Om vi tar den andra gruppen barn - alla de som är födda med bara 46 kromosomer så är de väldigt olika varandra. Faktiskt lika olika varandra som de med 47 kromoromer är olika varandra. Bland de med 46 kromosomer finns barn som har mycket svårt att varva ner och aldrig kan ta det lugnt, det finns de som har så lätt att lära att de direkt blir uttråkade, det finns de som har svårt för sig, det finns de som kommer att bli en stor belastning för sina föräldrar och de finns de som inte blir det.

Barn med downs syndrom är inte som alla andra, men å andra sidan det är inte alla andra heller.