Sollentunamammor!!

Skönt att det är fler som känner likadant. Men varför ska det kännas så?? Innerst inne vill man ju att det ska vara någorlunda jämställt och att pappa o bebis ska få sitt band till varandra. Hmm.. ja vad finns det för lösning? Man måste väl bara försöka hålla käft och bita ihop kanske.

Lillmondino-det där med att bära runt konstigt känner jag igen. Claes bär oxå så där. Isac fattar ingenting.

Jag frågade min man om det inte gjorde ont i hjärtat på honom att inte träffa Isac så mycket nu. Då fick jag förklarat för mig att jo visst kunde han längta men Isac var ju så ny att han inte kommit in ordentligt i papparollen tyckte han. (inte konstigt eftersom han knappt varit hemma förutom 5 v i början). Och tillägger han, han är ju inte så "rolig" än. Han gör ju inte så mycket. ???!!??? Kan pappor inte bonda med sina ungar förrän dem börjar gå o prata? Tyckte det kändes lite hemskt att han sa så. Men han menade att det lilla han träffar Isac nu tyckte han ändå räckte på nåt sätt. Isac är ju så liten så man bara kan gulla o bära runt på han. Hallååååå. Är det det han tror att jag göra hela dagarna??

Jobbigt när papporna inte riktigt är med i "leken". Inser att jag haft tur i val av pappa till mina barn. När dottern inte ville sovai sin säng på nätterna i början vem var det då som satt och tittade på tv halva natten med henne på magen, jo pappa (!) och det trots att han skulle upp och jobba på morgonen sedan. Men jobbigt är det att längta efter någon på dagen och sedan inte kunna ta emot hjälp på kvällen (känner också igen det). Undras hur det ska bli nu med två, då måste jag ju verkligen ta emot hjälpen som erbjuds för att överhuvudtaget överleva antar jag så det blir väl till att bita ihop och inse att även pappan kan...

Känner också igen de där ilskna känslorna, pappan kan inte göra nåt rätt. För vår del var det jätte bra att min sambo var pappa ledig så länge. Det blev liksom ombytta roller han fick känna på hur det var att vara hemma och ta ansvar för barnet och jag fick känna hur det var att jobba heltid och inte kunna fokusera på Sam helt och fullt. Jag tror stenhårt på att dela föräldra dagarna, både för barnets skulle, för pappornas skull och för förhållandet skull. Jag skulle gått hemma och blivit bitter annars

Nu är ju era bebisar rätt små än så det kanske inte är aktuellt att pappan ska vara hemma på heltid, men så småningom...

Och vad är det med den där grejen, att alla pappor håller bebisarna så där konstigt bort från kroppen. Jag sa till min sambo till slut, men när nr två kom så började han om med det på nytt. Men en BM på BB sa till honom, bebisen behöver närhet, så då slapp ju jag säga nåt

Jag har nog oxå haft väldig tur med sambon, han "bondade" på en gång, faktiskt tidigare än vad jag själv gjorde :) Och bar "rätt" gjorde han oxå, men visst finns det saker jag oxå har irriterat mig lite över som han gör annorlunda. Men jag tänker som så att vill jag ha avlastning så får jag f*n stå ut med att han gör saker på ett annat sätt, och att det inte bara är mitt sätt som är rätt. Däremot om det är uppenbart att det finns ett enklare sätt att göra saker på så brukar jag tipsa om det, det är ju ganska naturligt att jag har mer rutin eftersom det är jag som är hemma. Men då ser jag till att han förstår att det är ett tips och inte en förmaning. Man får helt enkelt försöka blunda eller titta åt andra hållet lr tänka "spelar det egentligen nån roll"  när man känner sådär.

haha jag känner igen mig, eller iaf under första halvåret nu har det satt sig rätt bra o flyter för det mesta bra... vet att jag kan bli arg eller irriterad när han gör saker på "fel" sätt då jag vet att det kommer gå ut över mat o sovtider vilket ju i slutändan går ut över mig eftersom jag för det mesta tar nätterna o dagarna när han inte är hemma, då vill jag gärna att tex kvällsnattningen görs på ett visst sätt, att Alvin äter en viss mängd välling innan han somnar etc för då vet jag att han sover bättre o att jag får sova bättre... men som vanligt, prata prata prata så brukar det mesta lösa sig......

Beccagrodan håller med, att prata är nog det viktigaste :) Vi har alltid diskuterat förändringar tillsammans, tex om vi ska öka mängden välling och sånt. Då är vi båda medvetna om rutinerna. Sen har vi delat upp det lite här hemma, sambon tar nattningen 99 gånger av 100, och så kör vi varannan natt/morgon.

Ska läsa ikapp senare, nu har jag bara en kortis på mig (som vanligt). Nån sa att man får den bebis man förtjänar och Jessica verkar ha kommit för att lära mig att släppa på kontrollen och att allt inte alltid blir som jag tänkt. 1) Jessica vägrade öppna munnen och alla AD-dropparna hamnade på läppen, på kinden och i örat. 2) Jessica vägrade sova sin skönhetssömn före gympapasset på SATS så att hon blev superkinkig efter halva passet, 3) jag fick med mig allt utom handduk dit och fick åka hem assvettig med en hel kasse fylld av onödigt bagage. 4) jag fick inte dricka mitt efterlängtade kaffe när jag kom hem, för Jessica vaknade direkt, bajsade ner sig totalt, vrålskrek under hela blöj? och klädbytet, och ammade sedan länge och omständligt innan jag till slut, efter mycket gråt, lyckades söva henne i vagnen. Och nu har jag väl en halvtimme på mig innan det börjar om igen...

Förresten, varför är det ingen av alla sönder-reklamade superblöjor som kan hålla bajset inne??? Någonsin??? Och varför går det aldrig bort i tvätten? Och varför köper man alltid ljusa bodies?

P.S. Jag är glad ändå :o)

Krodan, ja, jag känner ibland att jag längtar efter de där pluttisarna på jobbet. Framför allt om jag kommer dit en solig förmiddag och de sitter på mattor på gården och läser böcker och leker med bilar. Där har man avlastning på ett annat sätt än hemma. Men jag förstår att de är lite trötta nu, eftersom det varit så ovanligt många inskolningar i höst och ganska små barn. I början på jobbet tyckte jag att ju yngre barn desto bättre, och visst är de gosiga de där små, när man sitter med dem i famnen efter vilan och så, men jag har även lärt mig uppskatta de lite större, som Angelina, som man kan prata lite mer med och göra andra saker med. Skönt att vi kan turas om så att jag till exempel kan ta rytmiken med de stora barnen och knopp med de små eller tvärtom. Varje ålder har sin mysighet.

Jessica sover ovanligt länge efter sin långa, vakna förmiddag, så nu hinner jag både läsa och skriva här! Usch, det låter jobbigt att inte få ?rätt? avlastning av sin partner, jag skulle nog inte klara mig utan! Vad tappra ni är!

Jag är väldigt ?nöjd? med min sambo när det gäller de saker ni beskriver, så jag inser att jag har tur! Kan tycka att det blir långa dagar när han pendlar och är borta mellan 7 och 18 men å andra sidan verkar det finnas flera i tråden som har det mycket värre, med övertidsjobb och arbetsresor och sånt. Det jag känner igen lite är att jag kan längta mig sjuk efter att han ska komma hem, men så fort han varit hemma en kvart så inser jag att nu börjar kvällen, med nästan oavbrutet gnäll från Jessica. En av oss bär henne hela tiden medan den andra lagar mat/äter/diskar/somnar framför IDOL och sen sitter en av oss (nästan alltid sambon) hos henne i sovrummet tills hon somnat in ordentligt (hon somnar i famnen men när man lägger ner henne vaknar hon till) och sedan är det läggdags. Jag måste lägga mig före 22 numera för att orka med. Så jag kan undra vad det egentligen är jag längtat efter hela dagen, eftersom kvällarna är de jobbigaste. Men vi är i alla fall två och min sambo har gått från att kunna absolut noll om bebisar till att bli en omtänksam, gullig kanonpappa. När hon är riktigt kvällsledsen är det ofta bara mamma som duger (hon tystnar direkt när jag tar henne) men nästan alltid lyckas han också (efter ett tag) och han ägnar nästan all sin tid åt henne när han är hemma. Byter blöja med glädje, gullar på skötbordet, älskar att bada henne, leker med henne vid babygymet, bär runt henne i lägenheten, sitter med henne i famnen med fingret i hennes mun så att hon kommer till ro? Jag brukar sällan behöva säga hur jag tycker att det ska vara eller att han gör fel. Självklart kan jag ha tankar om klädmatchning och liknande som han inte tänker lika om, men eftersom jag inte bryr mig så grymt mycket (ni har ju sett Jessicas roliga kombinationer på Mysebo) så säger jag inget om det heller.

Vi har nog mera omvända problemet, att jag känner att jag gärna sitter vid datorn när jag får egen tid, medan han istället diskar, lagar mat, renoverar, städar? Jag får lite dåligt samvete. Men när jag kanske får sammanlagt en timmes egen tid om dagen så vill jag inte använda all den tiden åt att diska och städa! Har också omvända problemet mot dig, lillmondino, eftersom jag gärna är den som lägger ifrån mig Jessica för att hinna fara runt och pyssla, medan sambon helt enkelt sitter med henne eller bär henne. Han inser nog bättre än jag att man ska njuta och ta tillvara den här tiden. Så de bondar rätt bra :o) Vi bär förstås inte exakt på samma sätt, men hans sätt verkar funka lika bra (vet inte vad det beror på att hon tystnar hos mig när hon är skittrött, om det är bärställningen eller lukten).