Oj vad man lider nár dottern inte vill ha pá sig báltet utan bara álar sig och fÖrsóker ta sig ur, skriker och ár ród i ansiktet. Tur hon inte kunde prata för dá hade hon vál svurit över mig ocksá... Sonen var förresten likadan nár han var liten och man skulle flyga.
Reser nástan alltid sjálv till Sverige, maken trives inget vidare dár och han pratar ingen svenska heller, inte ens efter alla dessa ár. Det ár inte alltid det finns hjálpsamma mánniskor. Alla har lika bráttom vare sig man ska pá flyget eller av, men av ár nog lite várre. Det fick jag erfara speciellt en gáng nár jag flóg till Kópenhamn. Med mig hade jag TRE resváskor, barnvagn, mega ryggsáck och barnen dá. Nár barnen kan gá sá vill dom inte först sitta still flera timmar pá ett flyg och med en gáng nár man landat sáttas fast i selen i vagnen. Det gick nágorlunda tills jag skulle pá táget i Köpehamn. Omójligt att fá upp tre váskor, barnvagn och hálla ógonen pá allt annat. Vad som hánde var att sonen försvann med folkstrómmen in i tágvagnen, bara fórsvann mellan alla ben. Ingen verkade se mig som stod precis mitt i dÓrren och hindrade egentligen folk frán att ta sig smidigt fram. Dom trángde helt enkelt undan mig sá gott det gick eller fÓrsókte gá runt om. J-vlar vad jag satte igáng att svára pá spanska. Det gick elektriska stótar ur kroppen pá mig men folk reagerade till slut. Ska det behóva vara sá? Jag ár sjálv en hjálpsam person och ser jag nágon som kan behóva hjálp ex. med att ta ner váskan frán rullbandet sá gór jag det eller vad nu personen i frága rimligen kan behóva hjálp med. Den gángen var jag helt slut nár jag ántligen nádde hamn... och arg som bara den. Vill nágon veta vad som hánt under fler flygresor ár det bara att frága, som den gángen jag flóg med KLM och vagnen försvann (aldrig fátt tillbaka den heller), nár jag brákade med personalen pá flygplatsen i Spanien som bara gav mig en blója nár flygfórseningen var pá 6 tim...