Vi i Spanien

Hur mycket spanska pratar ni?

Ja när vet man om man vill pâ i Spanien för alltid? Jag är ganska trött pâ Spanien kan jag säga. Sedan Alonso kom sâ har jag nog blivit anti mot alltihop. Har flera hundra tusen i studieskulder för en utbildning till ett yrke som inte finns här. I âr vill de att jag ska betala ca 19000kr, har 399 euros i ayuda familiar... De jobb jag haft har varit dâligt betalda och oftast utan kontrakt (t ex förskolelärare,lön 4,50 euros/h, all planering utanför arbetstid, hade fast tjänst pâ 4 h men fick sparken dâ jag vägrade att jobba resten svart). Huspriserna är helt orimliga sâ det finns inte pâ kartan att köpa hus och med sambo som jobbar till 20.30 varje kväll samt varannan lördag sâ börjar man undra vad man gör här. Det sociala livet är inte precis stâlande. De fâ vänner man har jobbar ju som sambon. Svärmor säger att jag har förlossningsdepression haha. Det hade varit bättre för det hade nog varit lättare att göra ât. Jaja, nu har jag beklagat mig igen :P. Hur lever ni andra?
Bebben Elias mamma: Hur fick du maken att flytta med och hur funkade det, pluggade han svenska där och fanns det jobb?? Fâr man nâgon hjälp? har svârt att se oss i Sverige med endast en fritidspedagogslön....

Granada: beklaga dig hur mycket du vill=) jag har oxa dagar som kan likna forlossningsdepp ha ha kanner igen dina kanslor men som "tur" ar har jag ingen yrkesutbildning. Vilket yrke ar det du pluggat till?
For mig ar det jobbigaste har det sociala eller rattare sagt det osociala saknar mina vanner o familj och att ha ett JOBB! har inget korkort(mitt nyarslofte detta ar ar att skaffa ett)och har gar bussen lite som den vill.. jag bor pa lite pa landet, tankte inte pa det komunala nar vi kopte hus. Men det ar som sagt mycket blandade kanslor, min sambo ar mycket villig pa att prova bo i sverige men jag har ju mitt hem har och hur blir det med alla Amandas kusiner som hon kommer ha sa kul med? tycker aven att det ar mycket barnvanligare har an i sverige (tanker inte pa arkitekturen=)min sambo kan inte svenska mer an kommando ord till hunden.

bebben Elias mamma: staller samma fragor som Granada.

Saxen2: jag pratar bra spanska men absolut inte sa som jag pratar svenska.

Ná, hór ni, ryck upp er! Det gár visserligen inte att jámfóra arbetstillfállen och lóner med Sverige men jag har haft bra jobb nástan ánda sedan jag kom hit ner. Jag har aldrig heller jobbat riktigt i Sverige utan flyttade ner innan dess. Jag skulle inte stanna hár utan áka hem efter ett ár, men kom inte lángre utan fastnade hár. Maken kánde jag innan jag kom ner men det ár ju liksom inte sá látt att "hálla ihop" nár man ár 17 ár och gár i gymnasiet. Huvudet har jag alltid haft pá rátt plats, inget snack nágonsin om att ge upp studierna hemma och flytta ner fór att sedan stá pá bar backe. Jag láste ju spanska, ár humanist, och ville lára mig spráket. Saken ár den att jag láste áven franska 6 ár, till vilken nytta dá? Har aldrig stannat nágra lángre perioder i Frankrike och hár har jag dá inte haft nágra gyllene tillfállen att óva. Kanske nu nár sonen bórjar lása franska (obligatoriskt i engelska skolor fr.o.m P5) Jag tror inte heller det ár detsamma att bo i norra Spanien som vid Solkusten, Costa Dorada eller Costa Blanca dár jag bor. Hár finns alla várldens nationaliteter, helt otroligt alltsá. I en statlig skola finns det óver 80 olika nationaliteter!

Ju lángre tid man ár i Spanien desto báttre spanska pratar man, látt va? Nej, man máste helt klart kámpa pá, det gór jag fortfarande. Vill man sá hór man nya ord varje dag men behóver jag inte dom sá glómmer jag dom till slut. Om ni kánde mig personligen skulle ni inte fá en syl i vádret som jag pratar...hemskt ledsen..

Jag har bott här i snart tio år och kan bara säga att jag trivs. Detta är hemma, inte Sverige. Skulle inte kunna tänka mig att flytta tillbaka. Har utbildning och studielån från Sverige, som jag betalar av på enligt regeln 4% av inkomsten, precis som om jag bodde i Sverige. Det är alltså inte värre än att man klarar av det.

Språkmässigt börjar spanskan ta över, och vara bättre än min svenska. Har inga svenskar omkring mig, och sist jag var "hemma" var i maj 2006. Sedan jag flyttade hit har jag i regel rest hem en vecka-tio dagar med 1,5 års mellanrum.

Det värsta med att bli mamma i Spanien är förstås föräldraledigheten - eller bristen på den, kan man kanske säga...

Nár jag kom ner till Spanien sá lárde jag kánna andra au-pairer. Vi var 4 st som hade skitkul ihop. En ákte hem efter 1 ár, den andra ákte hem efter 3 ár, den tredje ákte hem efter 7 ár och jag ár den som ár kvar. Hon som ákte efter 7 ár nágot inom skolyrket, jag vet hon har hand om 6-7 áringar. Hon ár sportig som tusan och riktig friluftsmánniska. Hon lámnade en relation efter 7 ár fór hon stod inte ut helt enkelt. En av anledningarna var just att hon inte kunde jobba det hon var utbildad till och dessutom hade jobbat i Sverige med. Hennes ord var att hon inte kunde "vidarutvecklas" hár nere. Det sade stopp helt enkelt.
Min man hade aldrig státt ut i Sverige, jag hade nog inte trivts i rollen som huvudansvarig familjefÖrsörjare under en lángre tid i Sverige. Jag ár vál nágot av en egoist nár jag ságer att jag ár tacksam óver mójligheten att fá ha haft mina barn fÓr mig sjálv under dessa fórsta sá viktiga áren i deras liv. Fórst och frámst tánker jag pá svenska spráket. Jag gjorde inget annat án att prata och prata under dessa fórsta tre ár och visa vad som gállde hemma vid matbord, straff osv. Jag hade fátt sá fruktansvárt dáliga intryck frán den familjen jag var aupair hos och sedan min svágerska som fick barn fórst i familjen. Jag svor att mina barn skulle inte bli som deras. Det kráver helt klart sin tid och jag har mánga ár kvar án. Jag kan nog inte fórklara den dár kánslan skriftligen, men nár man ser att detta sá hárda heltidsarbete och anstrángning ger resultat ár det sá otroligt tillfredstállande.
Nár barnen bórjade engelska skolan sá kom sonen hem en dag och sa att nágon vuxen hade kommit fram till honom i matsalen och pratat svenska. Jag tyckte det var konstigt sá jag frágade skolan. Dá visade det sig att den andra skolan med samma namn men i en annan stad hade en anstálld dár som pratade svenska. Hon hade bott i Sverige. Skolan ville veta om det jag skrivit i formuláret under "sprák som pratas i hemmet" stámde! Sonen pratade ju med henne och jag har inte hórt nágot. Senast denna terminen var det dotterns tur, samma person ocksá. Jag tycker det ár játteviktigt att mina barn kan prata svenska. Just nu ser jag sonen skulle behóva grammatik stód i svenska. Han skrev MSN till svenska kusinen och nár jag láste det,herregud, han hade helt enkelt stavat precis som det láter. Han láser pá svenska ocksá, det kom av sig sjálv nár han bórjade lása i skolan áven om det var spanska och engelska. Vissa ljud fár jag ju hjálpa honom med, svenska kan vara ganska svárt med alla sj, sch, ck, osv.

Saxen2: Jag har bott här i snart 7âr. Sprâket är inget problem, flytande kan man säga.

la perla: Jag är fritidspedagog, sâ jag har jobbat här som förskolelärare och undervisat i engelska.
Här finns inga kusiner alls till Alonso men i Sverige finns det 5. Det tycker jag är ganska trâkigt dâ vi inte heller har nâgra bekanta med barn.

Som Curro säger sâ är det ocksâ stor skillnad pâ var man bor vad gáller arbete. "tyvärr" bor vi pâ en ort där det är dâligt med arbete vilket fâr till följd att arbetsgivarna utnyttjar det. Klagar en sâ finns det alltid nân annan som är villig att ta över.

Kul att du trivs sâ bra Augustiblomman.

granada: jag känner väldigt mycket som du. känner att jag absolut inte vill stanna för evigt i Spanien, ännu mindre nu när vi precis kommit tillbaka från Sverige.

huspriserna är alldeles för höga för våran ekonomi, vi betalar 450 e i hyra nu och klarar oss precis, ska man köpa lägenhet/hus får man väl betala allra minst 800 i månaden...

sambon har skitjobb, får ut 880 e/mån och jag får studiebidrag på 3000 kr... så det känns minst sagt deprimerande. är väldigt tveksam till om jag kommer att kunna få jobb med rimliga arbetstider sen när jag har pluggat klart.

och att bara slippa frysa inne halva året och ha varmvatten direkt i kranen... sån lyx saknar man lite faktiskt.

och dagis då. medan jag var borta så var min sambo på ett dagis och tittade och blev alldeles förskräckt så han föreslog igår att jag ska stanna hemma ett år till med sonen... men det har inte så stor lust med! får ju aldrig tid att plugga heller med sonen hemma hela tiden.

jaja, man blir extra negativ när man precis har varit i Sverige!

Jag blev också jättedeppad efter mitt andra barns födsel och alla sa att det var förlossningsdepression, jag ville bara flytta hem. Så till slut lyssnade alla på mig och min snälla pappa fixade både hyreslägenhet och jobb till maken, så fick jag alla föräldradagar för båda barnen när jag flyttade hit, för jag hade bara fått ayuda familiar i Spanien.

Det krävdes lång övertalning för att min man skulle flytta, han hade fast jobb o köpt lägenhet, men vi hyr ut lägenheten så vi har ändå något som binder oss till Málaga, och det känns tryggt för honom. Han började ju jobba direkt (med en spansktalande) och läser svenska två kvällar i veckan. Han har inte lärt sig så mycket men han klarar sig på jobbet o så.Jag ångrar inte en sekund att jag flyttade, hade vi inte trivts så kunde vi ju alltid flytta tillbaka igen, men jag var trött på deras skol och dagis system, dåliga löner och arbetstider och att inte ha min familj nära.

Augistiblomman: Vilka papper är det man mâste skicka för att fâ enligt 4% regeln. De stâr ju att det inte räcker med lönebesked. Funderar pâ kopia pâ deklarationen? Ska ocksâ be om nedsättning i âr av speciella skäl. har ju bara ayuda familiar.. lika bra att skicka flera ansökningar för att i alla fall nâgot ska bli rätt. Tyvärr fick jag inte de blanketter CSN sagt att de skickar ut sâ när jag började funderade pâ var de tagit vägen var det redan "försent". Har inget emot att betala av pâ lânet om jag kan. Det jobbiga är att se att trots att man betalar av det man kan sâ stiger skulden pga räntorna.

Lottizm: Jag förstâr dig precis och dâ har vi ändâ nâgot bättre ekonomi. Kan inte kännas sâ kul för er. Vad studerar du? är det här i Spanien eller i Sverige pâ distans?

bebben Elias mamma: Vilken tur att ni kunde fixa ett jobb!. Jag har funderat pâ om inte min sambo skulle kunna ha rätt att var pappaledig i Sverige med föräldrapenning. Hur som helst sâ tror jag inte att jag skulle fâ honom med mig...
är sâ "kul" att de vill fâ det till förlossningdepression när man har 100 anledningar till att man inte mâr bra.

När jag kom hit sâ var det annorlunda. Min sambo har eget företag men hade dâ 2-3 eftermiddagar ledigt i veckan samt arbetade enstaka lördagar. Jag hade arbete pâ förmiddagarna. Nu mâste han jobba alla eftermiddagar samt varannan lördag.(Jag är utan jobb pâ gott och ont)Dessutom han har endast 2 veckors semester per âr.
Tidigare kunde jag se att vi hade god livskvalitet även om ekonomin inte var strâlande. Nu är ekonomin sämre och tid för varandra nästan lika med 0 och det är dâ man känner att vad sjutton! är det sâ här man ska leva resten av livet? dessutom med ett barn som ocksâ behöver en pappa som är hemma ibland.
Det finns mycket jag gillar med Spanien ocksâ annars hade jag inte varit här men om man ska oroa sig och vara "ensam" mest hela tiden sâ känns det inte sâ kul ska jag faktiskt erkänna.