Katastrof=(

jag håller helt med (therese) ovan.
du kan inte gå igenom en abort så här sent för hans skull, du skriver ju i varanan mening här ovan att du vill inte, då ska du inte göra det.....!!
eftersom du känner som du gör att du skulle döda erat barn så tror jag tyvärr oavsett hur mycket känslor du har för din sambo att detta kommer inet att hålal sen efter endå, du kommer inte kunna tackla att han tvinga dej till abort... du kommer inte klara att leve med han som bad dej ta bort ditt lilla barn som du redan älskar så högt.
ta reda på lr för den delen be bm som du går hos göra ett ultraljud för att sen få en eller flera bilder o visa din sambo, man ser verkligen ett barn i dessa veckor du är i nu. 

jag tror definitivt atthan kommer älska det här barnet förr eller senare visst känns dumt o skriva o tänka så nu men, han älskar dej så innerligt att han har alla dessa framtidsplaner, hur skulle han då inte kunna älska detta lilla barn sen som kommer ha drag från både dej o honom garanterat..... det kommer helt klart komm akänslor för det antingen inom kort men tveksamt men definitivt sen när han väl får hålla i det, och se sitt lilla barn, erat barn!! som han skapat med kvinnan han älskar!!!

gör inte abort du vill det inte...... det ä inget alternativ då.

lycka till nu och jag håller alla tummarna för att det ordnar sej, det kommer det göra oavsett vad som händer. om du blir ensamstående men det tror jag definitivt inte du blir.

Det är mycket som händer i ditt liv nu Ts och många tuffa beslut (som egentligen redan är tagna som de låter) men som ska smältas in osv...

Du kan få min mailadress om du känner för att maila eller prata på msn.
Dock är jag inne lite konstigt eftersom jag har sonen här hemma. Men den brukar alltid vara på så känner du för att skriva så får du hemskt gärna göra de.

snuttan1982@hotmail.com

Jag hoppas så innerligt att allt fixar sig till de bästa för dig... och som jag skrivit förut så är jag "bara" en bit bort...
Cybervärlden är stor, men den går fort!

Usch nej, gör inte abort.

I 99% av fallen då det blir så här och killen vill abort så ångrar han sig sedan när barnet är fött. Min sambos lillasyster var inte planerad och pappan ville definitivt abort, de grälade massor om det men mamman envisades med att behålla. Nu älskar han henne jättemycket och när de skildes blev det en vårdnadstvist och just henne för båda ville ha henne hos sig. Trots att hon kanske var oönskad i början så gör det ingenting sedan, dessutom är ju ditt barn önskat av dej!

Min sambo ville inte heller ha vårt barn och hade väl ungefär liknande anledningar som din sambo fast vi behöll i alla fall och det blev hur bra som helst =) Han var tveksam i början och fick en ca 2 v förlossningsdepression men nu är allt bara bra =)

Jag tror att din sambo kommer att älska barnet efter ett tag oavsett vad han säger, men det kanske kommer ta någon månad innan känslorna kommer, och i så fall är det normalt.

Hej Ts!
Fy vad jobbigt allt verkar. Jag kan bara prata utifrån mig själv. O min situation var inte samma som din utan tvärtenom kan man säga.

Jag blev gravid förr förra året, och min pojkvän var jätte glad, vi berättade tom för våra familjer. Men rätt om det var greps jag av panik. Inte av den milda graden heller. Jag tänkte hellre hoppa framför tåget än att föda barnet. Jag ville VERKLIGEN inte. Och min pojkvän vart såklart förkrossad, han ville ju så gärna. Han är dessutom mot abort och tyckte att om jag gjorde abort var det samma som om jag mördade vårt barn. Hela den tiden var kaos och vi pratade inte med varandra. Slutade med att aborten gjordes och jag grät hela den dagen för allt jag egentligen behövt var lite förståelse och kanske lite tid för mig själv. Allt kändes så tvingat. Och jag blev tokig.

Några månader efteråt blev jag gravid igen, överlycklig. Konstigt, visst, men jag ångrade mig faktiskt supermkt efter aborten. Det var som om jag hamnat i en psykoslight eller nått. men min sambo var denna gången inte lika glad över barnet. vågade väl inte riktigt hoppas på att det skulle ens få en chans att bli ett barn.

Men om ca en månad kommer vår lille krabat ut och det är det bästa som hänt mig/oss

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag önskar någon hade skakat vett i mig, eller försökt få mig trygg i det här med o skaffa barn. Främst av allt önskar ajg att min pojkvän skulle försöka förstå hur jag kände. Då hade jag antagligen inte gjort aborten. För jag var vettskrämd, inte dum i huvudet.

Din pojkvän kommer antagligen ångra sig bittert om han får dig till att göra abort. Han är nog oxå bara rädd.

Och du Ts, ledsen och säg det, men det är du som får ta smällen om du gör abort. Det förföljer en lååång lååång tid. Det är inget man mår bra av. Och det vet du ju redan. 
Som tur är kommer ju inte barnet imorgon, utan din pojkvän har flera veckor på sig att komma till rätta med den nya familjemedlemmen. 

Hur går det för er, TS?

Sån typiskt sak en kille skulle säga. Att oj vad han inte skulle älska barnet & oj oj vad taskigt att inte göra abort & blabla.. varför tänker killen aldrig på hur tjejen mår ? Klart som sjutton han troligen kommer att älska sitt barn ändå. Har läst så sjukt många trådar här på FL ang. samma ämne. Många tjejer har fött barnet & pappan har sagt om & om igen att hon var så bra som inte gjorde abort !

Nu när jag har två barn & en i magen så vet jag vad som kommer ut om man inte gör abort. Dock är alla mina barn planerade men jag har gjort en abort då jag var 16 år. Jag ville inte men det var en rörig situation, jag var bostadslös & barnets pappa knarkade osv, han är t.o.m. död sen 3 år tillbaks.
Hur som helst, jag vet hur man mår efter en sådan abort, när man egentligen vll behålla. Jag är idag 24 år & tänker fortfarande på vem den lill* skulle ha varit.

Idag skulle jag aldrig någonsin göra abort på ett friskt foster, inte för någons skull. Absolut inte för en killes skull. Jag väljer inte en kille före mitt barn.

I princip vartenda ord du skriver skulle kunna komma från mig. Kan bara känna sympati och säga att jag VET vad du går igenom, verkligen. Befinner mig mer eller mindre i exakt samma situation (förutom att vi är ca tio år äldre), och det känns faktiskt som att jag ska dö. Ska på abortsamtal nästa vecka, men jag kommer inte kunna genomföra det... Lycka till tjejen.

TS, hur går det för dig? Jag tänker mycket på dig och tycker och hoppas verkligen att du ska kämpa vidare, du vet det sanna svaret på dina funderingar finner du inom dig....låter fånigt jag vet, men det är verkligen så det är! Endast du kan avgöra detta, och jag tror att du innerst inne vet vad du vill, du känner dig nog kanske bara rädd för allt annat runt omkring!?
Och jag håller med MansonDust i det hon säger, man ska inte göra en abort om man inte vill, speciellt inte för en killes skull!!!

*styrkekramar*