Katastrof=(

Hej.

Läser med fasa ditt inlägg.Jag är 33år och i en annan livssituation och har levt längre.

Jag beklagar,eller,vill så gärna säga grattis! Att få barn är ett privilegium. Det är inte alla förunnat. Jag tror att det är jätteviktigt att ni pratar med varann. Jag skulle också råda dig att ni båda tar kontakt med mödravården.Barnmorskorna där är vana och har kontakter att förmedla så att ni får rätt hjälp. Du kanske kan ta din mamma/pappa/vän etc som stöd.

Din sambos reaktion är en desperat reaktion av rädska och panik för något okänt. Att bli pappa. Hela livet förändras. Kompislivet blir inte som innan. Ekonomin blir till viss del ansträngd,men man vinner det största man kan få. Gränslös kärlek av en liten bebis.

Jag tycker inte att du ska försaka eller inte ta hänsyn till dina egna känslor och din egen vilja. Du vill behålla barnet. Jag tycker att du ska våga säga vad du vill,att du ska behålla bebisen om du vill och är säker på vad det innebär. Att ni hade sex vet ju din sambo och han vet ju också hur bebisar tillverkas så på något sätt måste ju han ta sitt ansvar nu. Är han tillräckligt kär i dig och vill leva med dig tycker jag att han ska sluta leka oansvarig struts.

Jag önskar dig stort lycka till.

tycker verkligen synd om dig som har det så jobbigt just nu, Men jag kan lova dig att det kommer inte bli en dans på rosor om du genom går en abort speciellt så här sent.. har haft 2 sena mf och jag kan ju säga att föda fram sitt döda barn är inte kul först för att förosnningen gör ganska ont och sen smärtan av att inte få ha sitt barn med sig..

Sen din kille har hemskt svårt att tro att det någonsin kommer bli som tidigare... Ert förhållande knakar ju ganska mkt nu eftersom du vill ha barnet och inte han, det lär knappast bli bättre efteråt.. Sen hans hot om att han skulle ta sitt liv är nog bara taget ur luften.. Vill man ta sitt liv så springer man inte runt och säger det, utan man gör det bara så det säger han nog bra för att han är rädd.

Hur som helst så önskar jag dig lycka till i ditt beslut /mamma med änglabarn

Att vara utomstående är enkelt för man ser in i saken på ett sätt utan känslomässiga band. Helt krasst kan jag tycka att din kille inte visar dig omtanke och jag tycker inte heller att det är kärleksfullt att ställa ultimatum i ren panik som din kille gjort. Om du inte har vänner el ens en mamma som stöd är ju fruktansvärt ensamt. Du måste gå efter vad du själv vill. Du kommer alltid ångra dig resten av ditt liv.

Med mina ord vill jag inte övertala dig men jag tycker att det är ett jxxla sätt hur killar får uppföra sig.

Vilken vecka är du i ?

Livet tar ju aldrig slut om du nu gör abort men jag tror aldrig du kan förlåta eller glömma bebisen du valde bort.

Skriv gärna tbx om du vill ha stöd.

kram :(

GÖR DET INTE!!!

Det är ju herregud ett litet barn nu- Ditt barn!!

Välj ditt barn, det kommer du aldrig någonsin ångra, en abort kommer du alltid ångra!

Jag är inte emot abort har själv gjort en väldigt tidigt abort men aldrig mer.

Du kommer ångra dig och om du tycker att du mår dåligt nu är det bara förnamnet mot hur du kommer må om du genomgår en abort!

Stå på dig tjejen!!

Jag håller med. Tro inte att förhållandet blir bättre eller att ni ens kan hålla ihop efter en abort. Sorgen och saknaden och tomheten kommer blandas med bitterhet gentemot din kille. Jag är säker på att han är livrädd.

All styrka och makt till dig. Du måste bestämma vad du själv vill!

TS, citerar vad du skrev i inlägg 420:

"..vad min mamma sagt häromdagen, att hon hoppades verkligen inte att jag och min sambo kommer skaffa barn någon gång för det har satt stopp för mycket i hennes liv."

Det är klart att det hade varit mycket enklare för dig om du haft din mamma på din sida. Men om du ska följa hennes råd ska du aldrig någonsin skaffa barn.

Våra mammor ska aldrig någonsin få styra våra val när det gäller _vår egen familj_. De hade ett val en gång och nu är det vår tur.

I det här fallet ska du gå enbart på vad du känner själv.

Men du har ju mormor. Har du förresten berättat för mormor? Vad tycker hon i så fall om att du ska tvingas till detta?

Jag har inte följt tråden men jag tror att ts kommer att ångra sig, du har gått så långt.
Att ha barn är skitjobbigt men man kan plugga med barn. Och ekonomiskt så löser det sig, det är det underbara med sverige!
Det finns mammagrupper så du behöver inte vara ensam på det viset.
Jag tror att du annars kommer att undra resten av ditt liv hur ditt barn skulle se ut, vara. Tvekar du så tror jag att du ska fullfölja din graviditet.

Kära Ts.. Tårarna började rinna nu när jag läste ditt senaste inlägg.
Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig på något sätt.. Men jag vet inte hur. Önskar jag kunde träffa på din sambo någonstans och få honom att inse vad han gör både med dig och bebisen.

Jag vet ju nästan vad du går igenom, dock inte helt. Men jag kan ju bara säga utifrån hur jag har det nu. Jag sa ju till sambon att han fick säga till om jag och sonen skulle flytta, men han har sagt nu att han vet inte osv för att han mår såå dåligt (vilket jag faktiskt förstår)
Men så har jag frågat om han ville följa med på UL (som var i onsdags) o han sa att de skulle han ju. Ja sa att han va tvungen att vara hemma vid 10 för då skulle jag fara (ca 5mil till sjukhuset) så att vi skulle hinna i tid osv... O han kom hem innan 10 till och med o jag höll på att tappa hakan.. På vägen dit sa han inte många ord. Jag sa att jag kommer fråga om dom ser kön för att det ska bli lättare att planera osv (2 av mina syskon har nyss fått barn så vi tänkte ärva endel om de blir samma kön innan dom gör sig av med allt)
Han ville gärna inte veta, men förstod mig så...

Iaf väl där inne satt han helt tyst i väntrummet så kommer hon som ska göra vårat UL och ropar upp mig och vi går in.. Sambon sätter sig i stolen och jag lägger mig på sängen och tar fram magen...
Bm börja titta själv först innan hon förklara vad hon såg. Och hon fråga sambon ofta om han hängde med osv.. sen tittade jag till på honom och såg att han va alldeles tårögd och helt rörd..
vi fortsatte titta på de lilla livet i magen och bm fortsatte förklara... Sen när hon fråga om vi ville ha kort sa jag o sambon ja samtidigt.. Hon hade tagit 15 vi fick välja emellan o när vi valt två fråga hon om vi nöjde oss eller om vi ville ha fler. Då säger sambon att han vill gärna att vi tar 2 till så vi får rama in likadant som jag har på min son (så vi kan hänga dom bredvid varandra)

Så när vi gick därifrån hade vi med oss 4 kort och Bm trodde att det bor en liten tös i min mage, men hon var inte hundra eftersom de gärna inte ville visa könet...

När vi åkte hem fråga jag honom i bilen vad han tyckte o de enda han sa innan han somna var att - De var väl fränt...

Sen for han o jobba o ja åkte till mitt gamla jobb o hälsa på o visa mina vänner korten osv...

När han kom hem berätta han att han ringt båda sina systrar och sin pappa och sagt att vi varit på ultraljud och att det troligtvis bor en tjej i magen.. Hans ögon sken som den klaraste stjärnan man kan se en natt...

När vi sen la oss ner på kvällen i sängen somna han. Jag låg vaken för mycket snurra i mitt huvud om vad han egentligen tyckte o tänker osv...
sen efter några minuter vakna han till o putta lite på mig.. höll om mig och sa att han tyckte det var himla kul att få följa med o se den lille i magen...

så nu ts vet jag att min sambo behövde ett ul för att verkligen förstå lite iaf vad som bor där inne och att det är något som han också skapat...

Nu är säkert inte din sambo kanske som min, men snälla gör inte abort för hans skull.. Du kommer ångra dig så otroligt mycket.
Jag vet att du inte ligger många dagar efter mig och på mitt ul var jag 17+4 (28maj) och pyret var 17cm lång vägde ca 149g och fötterna va 2,7cm långa redan.. det är redan en bebis..

Det måhända att han kan tycka illa om dig om du föder hans barn. MEN vad är det då för karl att ha?! Kan du någonsin förlåta honom om du skulle göra abort? Nej innerst inne kommer du aldrig göra de...

Jag finns här... ja kommer stötta dig hela vägen om du vill ha mig vid din sida även om det bara är över cybervärlden just nu... Tyvärr är jag hos mina föräldrar så jag kan inte va inne på msn, men skriv gärna här eller maila så kan ja läsa iaf o maila tillbaka..

Inget säger att de som varit ihop i 10år o får första barnet håller ihop resten av livet bara för att de har sina t10år innan ihop... Kanske är det dags för dig nu att bli mamma?

Du vet vad jag sa om din mor osv och de står jag för
TS det är ditt liv, din kropp, men även din son eller dotter som bor i din mage

Tänk på dig nu, INTE på din sambo. Kanske låter elakt, dumt, egostiskt skrivet av mig, men det är en bebis nu inget litet embro längre..

Önskar ja kunde komma o hålla om dig o stötta dig irl.. kanske kan vi träffas någon gång, men som sagt så finns jag här så länge!!!

Sorry om de här vart långt, men ja, ja har så mycket tankar och känslor.. Skulle kunna skriva en bok känns de som men ingen vill väl läsa..

Jag har iaf fått en "halv ny" sambo sen han fick se den lille och jag är överlycklig även om vi har LÅNG väg att gå än innan han förstår helt.. de får ta tid.. och jag väntar så gärna....

Anonym (vet)
Åh, vilket fint inlägg, blir så glad för din skull. Men samtidigt är jag jätteledsen över TS som säger att hon handlar i panik nu.

Men snälla TS. Folk har en tendens att säga så mycket taskiga saker INNAN barnet är fött. Och man KAN vara ensam också. Det är ett litet barn du ska föda fram. Säger inte det allt..?