Det här är den fjärde tråden. När den tar slut är det exakt ett år sedan vi började snacka, och en stor del av oss är fortfarande kvar!
De första bebisarna börjar strax titta ut medan några andra fortfarande längtar och väntar på att äntligen få plussa, så här är diskussioner om allt däremellan (och lite till!)
Henlin, skönt att det gick bra ändå och skönt att ni inte behöver spendera mer tid på sjukhuset.
Rauur, hoppas på plus den här månaden och hoppas att din kille blir bra!
Eva Marianne, jag mådde knappt illa överhuvudtaget, jag läste nånstans att det bara är ung 1/3 av alla gravida som mår illa och kräks så att man inte mår illa eller har en massa andra symptom heller för den delen behöver inte betyda nåt annat än att man har tur. Även om jag vet precis hur nojjigt det kändes i början och hur seeegt veckorna släpade sig fram. Men framåt kommer man till slut.
Henlin: Åh, vad härligt!! Att läsa om andra som får sina kära små knytten till sig gör att jag längtar än mer! Hoppas nu att höften läker fint och att tösen snart får vara utan skena. Än en gång stort grattis till er! 
Rauur, Serafine och Majsanna: Håller tummar och tår för er! Hoppas att tomten kommer med årets julklapp tidigt i år!
EvaMarianne: Ja, tänk. Imorgon går jag in i v 37 - heeeelt galet! Men jag längtar som en tok också, plus att jag dessutom börjar bli rätt trött på min kropp - svullen, foglossning, domningar i händerna osv osv osv... Det kanske låter otacksamt, men nu vill jag bara att den ska komma ut. Och ändå kan det dröja 6 veckor till... Huuu!
Tror inte du behöver känna oro över uteblivet illamående. Som Mimmi P skriver så är det ju faktiskt inte alla som drabbas - kanske har du tur att slippa! Men visst, man letar symptom för att få det bekräftat för sig själv på något vis. Själv tog jag nytt test någon gång i veckan fram till v 7-8 (när jag istället fick gå på 3 vul).
Lightfish: Hur går det med illamåendet? Tänk att du redan är i v 21! Wow! Då måste du ju ha mage nu! En fika nästa vecka?
Nu är det dags för helg igen. Första helgen på länge som vi är hemma. Känns både bra och konstigt. Vet att det är svårt och tungt för min man. Men jag försöker göra det bästa ändå. Svårt bara att vara ett fint och tryggt stöd, när man själv känner sig ur form. Jag har verkligen hamnat i sista-delen-av-graviditeten-depp; känner mig tjock och ful, otymplig, ohjälpsam, gnällig och lat. Men vad är det när någon dött?! Samtidigt som mina hormoner verkligen påverkar mig och gör mig ledsen över de känslor jag har för mig själv. Jag kan ju inte helt ignorera dem, men vill inte tynga min man med det. Det är inte lätt.. Suck... kan någon spola fram tiden några veckor?
Grattis Rauur!!
JA!Äntligen Rauur! 
vad glad jag blir för din skull!
Näää! Äre sant! TJOHOOOOO!!!!! Så himla härligt!
Och G R A T T I S såklart 
STORT, STORT GRATTIS!!!
Vilken adventspresent!! Det är du väl värd!! Jultomten kom tidigt i år!
Grattis grattis grattis Rauur!! Äntligen var det din tur!!