Fastnat i svenska skuldfällan?

Hebo1
mee too...

Trevlig kväll alla. På återhörande!

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
insolvenssthlm.blogspot.com
www.insolvensstockholm.se
ulrika.ring@insolvensstockholm.se

Ja visst ligger det i gråzonen för vad som är lagligt. Men jag har inte kunnat hitta något i någon lagtext där det uttryckligen står att man INTE får lägga på nya kostnader för försäljning av skuld till nytt bolag.
Jag skulle vara evigt tacksam om någon ville överbevisa mig, det skulle vara en stor hjälp mot inkassobolagens metoder

Att det är direkt oetiskt och tillhör "kreativt företagande och bokföring" är det ingen som helst frågetecken kring.
Men man fortsätter glatt sin lönsamma verksamhet då den tillsynsmyndighet som är satt att bevaka, DI, är en ren papperstiger
Man kan med svenska myndigheters goda minne fortsätta sin verksamhet

Och det är inte det att det inte är anmält, oj vad det är anmält många gånger.
Ständigt med avslag från DI's sida

Har mailat till dej...

ulrika ring skrev 2009-10-17 21:44:18 följande:

men en skuld får ju inte har flera inkassokostnader, dock står det ju att det är en inkassokostnad som gäller om t.ex lindorff köper en skuld av intrum och vill skicka in en skuld till kronkalle så kan de inte skicka in den med två inkassokostnader, då skulle kalle skicka tillbaka den.
oskäliga kostnader, ja det är ju en tolkningsfråga... näää usch nu kände jag att jag snart somnar, ska se om jag hinner plöja igenom det avsnittet i den fina blå boken imorgon

Undrar hur många familjer och ensamstående som bara är ett jobb från ruinens brant. Hur många vågar egentligen inte leva pga rädsla att förlora sina jobb.

Tycker att många av dem som tycker att alla ska kunna klara sig precis som innan om man förlorat sitt jobb är lite väl översittaraktiga.

Jag har aldrig haft en betalningsanmärkning, men jag kan ändå sätta mig in i andras situationer över hur fort det kan gå när saker och ting går snett.

Jag har alltid själv haft en buffert, men visst händer det att man handlar upp den och får börja på nytt att bygga upp emellanåt. Då kan ju något hända under den tiden förstås. Jag har dock inte behövt sova illa om nätterna för det, jag har nära och kära som kan ställa upp och hjälpa mig ekonomiskt om jag skulle behöva det. Och om man har den turen, tycker jag heller inte man ska behöva skämmas för att man kan behöva det ibland, sålänge som man betalar tillbaka.

Lycka till ni alla som har det kämpigt, hoppas det löser sig för er.

Anonym (så kan det gå) skrev 2009-10-17 23:22:23 följande:

Vilken klok, insiktsfull och ödmjuk uppfattning du ger uttryck för i ditt inlägg! Att inte döma utan se att saker kan hända "den bäste" utan att det för den skull ska fördömas.

Problemet är stort. Och att avfärda det med svartvita kommentarer bär inte framåt till problemets lösning. Människor, MÄNNISKOR, far illa idag. På ett sätt som landet vi lever i är vana vid. Att säga till någon som far illa att "du borde gjort bättre - annorlunda - tänkt dig för" o.s.v. är inte problemets lösning.

Jag bugar (eller niger eller vad det nu är man ska göra), lyfter på hatten åt "Anonym (så kan det gå)" och ger dig MVG i analytisk förmåga. Kloka ord som förtjänar uppmärksamhet.

Jag ska avsluta (igen) kvällen med en ytterligare berättelse.

"Ett exempel på en närståendes (brors) situation. Han är sjukpensonär, 57 år gammal, och har för endast några år sedan genomgått en årslång behandling för en livshotande sjukdom. Den lyckades, däremot gick hans ekonomi i spillror, banken utmätte hans bostadsrätt och sålde den på exekutiv auktion, naturligtvis med flera hundratusentals kronor i förlust. Nu har KFM en stående utmätning omfattande drygt 6.000 SEK i månaden på hans sjukpension, han själv är bostadslös och varken kan eller får teckna ett hyreskontrakt. Förstahandskontrakt är inte att tänka på i dagens Sverige då han har betalningsanmärkning, trots allmännytta (egennytta borde det heta) och faktumet att han aldrig någonsin haft en hyresskuld. Andrahandskontrakt går inte heller då ev. uthyrare ju snabbt ser att min brors betalningsförmåga efter kronofogdemyndighetens härjningar är minimal.

Han som arbetat hela sitt liv utan gnäll och gnöl sitter nu, 57 år gammal och fortfarande sjuklig, på bar backe utan en endaste möjlighet att få gehör hos den ansvarige myndigheten Kronofogden. Där slår man bara ifrån sig och hävdar att "man följer normen." Att denna norm skulle vara felaktig är det dock ingen som överhuvudtaget reflekterar över. Detta är inget annat än ett gigantiskt svineri. Man kan ju tycka att det knappast skall vara i Kronofogdens intresse att ställa vanliga människor på gatan, utan istället tillsammans försöka hitta en lösning, men icke.........Man blir så förbannad!"

De som tror att det här är en enstaka berättelse i Sverige har inte riktigt förstått problemet.

Igen, fantastiskt inlägg!

//Ulrika

Anonym, så kan det gå.
Jag är en utav dem som tycker att man måste vara lite förutseende och inte dra på sig skulder "bara" för att man blir av med jobbet. Jag är inte det minsta översittare utan det är just för jag tycker att det är så dumt att ligga sömnlös om nätterna för att man förlorar allt om man förlorar jobbet. Jag har själv levt på existensminimum då min f.d gick i personlig konkurs på offantliga summor. Jag vet själv hur det är att behöva vrida och vända på varenda krona, att oroa sig för att kronofogden ska komma och knacka på dörren. Så jag tycker att man har två val

1. Göra uppoffringar en period så man kan skaffa sig en buffert om man blir av med jobbet så kan man ändå bo kvar i sitt hus/lgh, man behöver inte ligga sömnlös för att man måste lösa situationen över en natt

2. Inte ha en buffert, om man förlorar jobbet så förlorar man allt, sitta och gnälla och på psykiskt dåligt över den situation man själv satt sig i

För mig är valet enkelt. Och återigen jag är ingen översittare, jag har själv gnetat för att få ihop den där bufferten, när jag blev långtidssjukskriven kunde jag inte jobba extra men fick dra ner på annat för att slippa ta av min buffert (sparade dock inte lika mycket under tiden)
Man kan om man vill
Jag vet de som har utmätning hos kron men ändå kan de betala av andra skulder medans andra inte ens har råd att betala sina löpande räkningar.

Jag tycker inte att man bara ska tycka synd om de som hamnat på obestånd, det är inte bra att bara se dem som offer hela tiden utan så fort de slutar lägga all tid på att tycka synd om sig själva så börjar de kämpa.
jag har stött på många fall så jag vet vad jag pratar om,

Ulrika Ring, jag kan också dra ett exempel.
Två bröder begick ett brott, egentligen ett pojkstreck men det fick tyvärr konsekvenser, de fick ett skadestånd på ca 80 000. den ena brodern hafde knappt några pengar men amorterade allt han bara kunde, den andra struntade i att betala. när broder nummer 1 inte kunde betala mer tinades räntan upp. Hade broder nummer två betalat samtidigt hade skulden varit avbetald ganska fort.
Broder 1 kunde inte betala mer och räntan tinades upp så det var mest ränta o lite kapital kvar. Broder ett var knäckt och förtvivlad. han visste att broder 2 hade pengar bara att han inte betalade på tji pinn. Så han ringde och sa att broder två skulle få tillbaka en stor summa pengar på skatten. Skulden blev fullbetalad och broder 1 fick slut på sin mardröm.

Det finns alla kategorier av de som är på obestånd, både de som inte kan men ändå försöker och de som kan men inte vill.
Många jag kommer i kontakt med har den inställningen att "ja ja men om 3 år så är det preskriberat" Många försöker skylla ifrån sig, kanske är det de som försöker smita undan som hörs mest men innan vi göra alla skuldsatta till offer tycker jag faktiskt at tvi ska tänka på vilka konsekvenser det ger

Jag skulle vara jättetacksam om du ville studera den "lilla" blå
Om du hittar något blir ingen gladare än jag. Själv har jag inte lyckats men jag är ingen jurist heller

Ja man använder kreativ bokföring ganska mycket i branchen
Naturligtvis skulle dom inte speca de olika bolagens kostnader, det bakas "magiskt" in i totalskulden

Jag har läst genom hela tråden nu. Jag tycker att ts är fruktansvärt arrogant mot alla som inte tycker som h*n.

Min mening är att om man har fått skulderna från sina föräldrar kan jag känna att det är inte rätt. Något måste göras där.

Men överkonsumerar man får man faktiskt skylla sig själv. När vi köpte hus var vi tvungna att kalkylera att om något hände...
Kan vara arbetslöshet, sjukdomar osv. Se om mitt eget hus att jag är med i A-kassa, betala in försäkringar som täcker upp om någon i familjen skulle bli sjuk.

Börja ta eget ansvar. Det är ingen annan än du som handlat fel.

Anonym (tn) skrev 2009-10-18 11:29:30 följande:

Den vanligaste typen av skuldsatt är det INTE pga överkonsumtion. Det är en myt att folk lider av sån konsumtionshets att de köper lyxprylar fast de inte har råd. Vanligare är att det är ensamstående mammor, sjukskrivna personer som är svårt sjuka, psykiskt funktionshindrade, manodepressiva, spelmissbrukare, andra typer av missbrukare, företagare som försökt göra rätt för sig men hamnar på obestånd pga lågkonjunturen, personer som råkat köpa hus vid helt fel tidpunkt, folk i skilsmässa, männsikor som litat på sina vänner och släkt och gått i borgen för dessa, personer som blivit arbetslösa som får vänta i flera månader på a kassa pga de långa väntetiderna. De måste ju ha mat på bordet även om a kassehandläggningen är så långsam som den är idag.

Där har du vanliga typer av skuldsatta, folk som råkat illa ut på något sätt och hamnar i skuldträsket för något som de själva inte kunnat påverka eller rå för. Sedan finns ju de med som överkonsumerar men dessa är långt ifrån vanliga, det är bara på lyxfällan man får det intrycket.