Fastnat i svenska skuldfällan?

Och låt mig påminna om att även om inte bostadsspekulationerna pågick här i Sverige så stod svenska banker och bankade på dörrarna i USA för att få delta. Och deltog. Deltog med flera jättestora säckar pengar som blev luft. Spekulationer som svenska folket var tvugna att reda ut. Genom att skjuta till nya jättestora säckar med skattepengar. Så vare sig du vill leva i ett sådant samhälle eller inte så är det precis vad du gör.

Som enskilda kan jag tycka synd om folk som trillat dit och de hiskliga extraavgifter som kan byggas upp. Men som princip tycker jag felet är att köpa saker man inte har råd med. Om man inte har kontanterna eller kan spara ihop tycker jag - faktiskt - man ska låta bli att köpa.
Har en släkting som har lika mycket i lön som vi lever på hela familjen. Ständigt har hon ont om pengar pga de konsumtionsvaror hon "måste" ha (det ääär ju så jobbigt att gå till tvättstugan, tvättmaskin inne måste hon ha; det gamla köket varju inte så fräscht och det nya höjer faktiskt värdet på bostadsrätten, man fick ju en mobiltelfeon på köpet med det nya abonnemanget - ojdå, fick jag inte säga upp det gamla... osv osv) och som är just skuldsatt. En annan släkting har tack och lov betalningsanmärkning så han är hindrad att göra en del dumheter men köpa på internet med pengar han hade behövt till annat, mat till exempel (men DVD-R-skivorna var ju skitbilliga, man måste ju passa på) går bra. Och jag hör liknande saker stup i kvarten.
Så nej, det finns de som verkligen haft otur men det gäller långt ifrån alla. Myndiga människor måste förutsättas kunna räkna ut vad en avbetalning eller ett abonnemang kommer att kosta, fatta vad bindningstid betyder och räkna innantill ELLER låta bli att ingå avtal tills de satt sig in i det.

Till Åsa, det är nog inte de personerna som vi får kontakt med.

De som söker oss är ensamstående mammor, pappor med umgängesbarn, det är familjer med handikappade barn där KFM utmäter ersättningar som FK betalar ut som kompensation för barnet som är sjukt (går då ofta till privata intressen ex inkassobolag...) det är personer som konkursat (många gånger för att SKM inte ville lämna uppskov på preliminärdeklarationen) det är människor som skilt sig och som har svårt att klara omställningen mellan dubbla och enkla inkomster (dvs innan de klarat ställa om levnadskostnaderna) det är föräldrar som råkat ut för olyckor, som ska klara sig på sjukersättning och inte kan betala elräkningen eller klä sina barn... De personerna kommer till oss. Förtvivlade.

Jag håller med dig. Man ska inte handla för mer pengar än man har. Men tycker du inte att den som beviljar en kredit eller ett lån eller ett abonnemang har ett ansvar också? Om en stor penningstinn teleleverantör lockar och pockar med senaste säljtekniken att få en 18 åring med endast studiebidrag (10 500/år) som inkomst att teckna ett 3-årigt mobiltelefonavtal tycker du inte att det telefonbolaget självt borde kunnat räkna ut att betalningen skulle fallera? Är det bara 18-åringens ansvar?

Eller mer viktigt, har du lust att vara med och betala 30 - 50 miljarder PER ÅR för att det företaget ska få full uppbackning av statliga Kronofogden för att pressa 18-åringen på pengar? Är det rimligt att ex. vis Telefonbolaget får statligt stöd för att driva in den skulden? Kostnaden är ENORM för samhället. För sånt jag tror få har lust att betala för.

Ska företag få skriva avtal med vem som helst hur som helst och i alla lägen ha rätt att få statligt stöd i indrivningen? Är det bara den ena parten, den svagare parten, som ska stå med allt ansvar?

ulrika ring skrev 2009-10-16 22:41:13 följande:

Nån som har lust att svara här:
www.familjeliv.se/Forum-5-89/m48051399.html

Waldo, jag tror, med stor kunskap om personer med obeståndsproblematik, att det är ganska tydligt vem som gör rätt för sig och vem som inte gör det.

Kategoriska uttalanden om att den som lever med obestånd borde tänkt bättre bygger väldigt ofta om en okunskap och frånvaro av insikt.

Gjort rätt för sig? Tja vilken av alla exempel ska jag dra?

Kvinna idag 63-64, arbetat sedan hon var 13 år. Betalat skatt och räkningar punktligt. Hade en god tillvaro, gift 2 barn, byggde tillsammans med maken ett hus slutet av 80-talet. Skilsmässa -92, hon ensam skulle batala huslånen. Klarade inte på egen inkomst, kontaktade banken, förklarade problemet. Hon ville ha uppskov med lånen för att ställa om sin tillvaro till endast en inkomst i hushållet. Banken iskall. Huset fösäljdes på exekutiv auktion. Arbetat som kommunal förtroendeman de sista yrkesverksamma åren. Utmätning via KFM på 12 000 kr drygt per månad. drygt 6 500 kr ska hon klara sig på. Det överskjutande lånet var på ca 1 miljon 1993. Idag har hon, via KFM, tvingats betala 1,5 miljoner på miljonlånet. Skulden har trots det ökat till 3 miljoner... Vem som gör rätt för sig? well...

Tillägger, banken vägrar förhandla med henne. Och det tror väl jag det. Hon är en alldeles utmärkt blodpåse åt en blödande bank.

Jag har fler, många fler exempel...

ulrika ring: Det finns givetvis personer där situationen förefaller mer orättvis än för andra. Företagande har jag liten insyn i ex. Men även bland ensamstående och personer med handikappade barn torde det finnas folk som levt över sina tillgångar. Jag har jobbat i social hjälpverksamhet i tidernas begynnelse och där var _många_ som inte klarade sig med inkomster betydligt högre än mina. För att man hushållade dåligt, impulsköpte, gick på den snabba tillfredsställelsen att se barnen glada för dyra överraskningen med mera. (Och sedan blev man deprimerad när man inte orkade se sitsen man hamnat i, orkade inte jobba och då sjönk förstås inkomsterna.) Och då talar vi om innan dagens kreditköp kommit i rullning. Idag är det mycket lättare för man kan sätta sprätt på mycket mer än månadens pengar.

Visst kan det vara svårt att hitta ny bostad snabbt. Men jag har också hört mer än en förnärmad förälder som tyckt att barnen minsann inte ska behöva flytta, än mindre till mindre, tyckt att ex skilsmässa får räcka som jobbighet för dem. Vägrat dra ner på standard för att man minsann inte orsakat sin situation själv. "Alla andra får" som orsak till att köpa sådant man inte har råd till till barnen tycks också duga som förevändning. Man ser förstås till närmaste omgivningen eller valda exempel; att fullt med barn inte får sakerna det handlar om hör inte dit.

Jag tycker både banker brister väldigt mycket i ansvarskänsla och att det beter sig omoraliskt. De beter sig som de vinstdrivande företag de är kanske man ska säga. De nyare låneinstituten är än värre, artonåringar i skolan utan inkomster som får krediter och liknande är absurt.
Men jag tycker inte det fritar en normalbegåvad myndig individ från eget ansvar för sina affärer. "Det är orättvist att jag ska behöva betala ett mobilabonnemang när jag tappat mobiltelefonen" grät en tjugoåring ut i lokaltidningen här. Tanken att det var just ett dyrt bundet abonnemang som subventionerade enkronasmobilen hade tydligen aldrig slagit honom.
Mer än en kvinna sitter med skulder hon skrivit på åt en ansvarslös, beräknande eller rentav psykiskt sjuk partner som gjort av med pengarna och lämnat henne med skulderna. Det är fruktansvärt tragiskt men inte någon annans fel.

Jag tycker mig se en mentalitet där många (och visst, det behöver inte vara de människor du träffar) aningslöst skaffar skulder för att sedan spärra upp de violblå och med gråt i rösten tala om den hemska skuldfällan de råkat i, varpå vederbörande drabbas av akut stressreaktion, depression eller liknande, inte klarar attt jobba, än mindre ta tag i situationen och faller in i en, som jag kan tycka, ibland missvisande offerroll.

Jag hoppas verkligen att jag inte på något vis sagt att den som ansöker om ett avtal eller en kredit ska stå utan ansvar. Jag menar att den som beviljar ett avtal eller en kredit också ska ta ansvar. Det kan inte vara - som det är idag - endast den som ansöker som står ansvarig? Den som beviljar har full kontroll, via kreditupplysningen, på deklarerad inkomst, befintliga skulder o.s.v. Ska då bara och endast den som ansöker stå med allt ansvar?

Ny liknelse. Om jag parkerar en ny fin toyota, BMV, Porsche... på sveavägen, lämnar nycklarna i medan jag går in och köper hämtmat på McDonalds, kommer tillbaka och bilen är borta så ringer jag till Försäkringsbolaget. FÖrsäkringsbolaget kommer ställa mig några frågor för att säkerställa att jag varit ansvarsfull med min egendom innan man betalar ut ev. ersättning. När man får klart för sig att jag lämnat nycklarna i en olåst bil så upphör diskussionen. Det blir "nästa gång, nästa bil, om du vill ha ersättning, så handskas du ansvarsfullt med bilen Inget ansvar över dina tillgångar, ingen ersättning."

När det gäller skulder och ingångna avtal finns inget liknande krav på den som är fordringsägare (borgenär). Vem som helst kan under vilka som helst vansinniga former låna pengar till vem som helst. Den som lånat ut pengar eller beviljat ett avtal har i alla lägen rätt att få statligt stöd för att få sina tillgångar ersatta. I Alla Lägen. Inget Ansvar över sina tillgångar What so ever. Och det kostar samhället. Upprepar, för den här ordningen bidrar varje skattebetalande person i sverige 30 - 50 miljarder per år. 30 - 50 MILJARDER. Jag ser inte logiken. Har du lust att betala dessa pengar? För att ansvarslösa kredit och avtalsbeviljare har rätt att i alla lägen få stöd? Staten går in med ekonomiska sanktioner mot sina medborgare för att säkerställa att vem som helst får tillbaka vad som helst. Jag upprepar, inga som helst krav på borgenären.