Sahlgrenska - Del 13

BOO76: Det är ju inte säker att du får kräksjukan men jag förstår hur du tänker, som tur är finns inte magsjukan på Sahlgrenska än men Varberg har det så vi får det säkert snart på Hia. Men förra året klarade jag mig *L* Har du gjort många IVF?? Kram

heja, tack. Nä,det blir inga adressändringar i första taget, jag står för hus osv. Tack för tipset. Får se hur det blir med saker o ting. Ska landa lite.

Rimfrost, visst är det absurt. o fjärran från vad man lärt sig...och tänkt sig

Melou, va jobbigt. Hoppas att det blir en lyckträff iallafall, men förstår att det är jobbigt.

Boo76, kräkisen är ju ingen hit...är det dags för det nu...huvva... prata med dina kolleger/chef eller om du har komp el nåt som kan tas ut? Annars hade jag nog kört en "fuling" o sjukskrivit mig.

Boo76: Nä den läkaren vi hade i torsdags verkade inte kunna/vilja berätta mer om vad det här kromosomfelet skulle kunna ha för betydelse för vår del.

Jama: jag har gjort 1 IVF... men 1 ET + 2 FET... Håller på med FET nr 3 nu. Så jag har ju två IVF kvar, får se hur länge man orkar!

Angående kräkisen. Den finns i Uddevalla men inte Trollhättan ännu. Förra året fick jag i mig typ hur mycket som helst... Jag var sjuk i 5 dagar. Hjälpte en pat på toaletten som mådde bra, precis på tröskeln tittade han på mig på ett mystiskt sätt o gjorde en kaskadkräkning. Oväntat
Men jag får väl se hur det utvecklar sig. En period förra året hade 17 av 22 patienter magsjukan så det var liksom som ett brev på posten. Om det är en mindre sväng i år så kan jag ju få ha de fria rummen kanske...
Man är så skum... jag oroar mig för precis allt som ni märker...
Jag få som sagt se vad som händer!

Aurora79: Men ni ska få träffa någon som vet mer?!???!

Boo 76: Ja vi skulle få en "genkonsultation" innan vi får gå vidare. Mer väntan...

Åh, varför kan man inte bara fungera likadant? Börjar bli riktigt orolig inför kommande FET. Inte för att behandlingen ska misslyckas. Eller jo, på sätt och vis.

Min sambo har redan från början känt till att det kan bli svårt för oss att få barn. Diskuterade därför på ett tidigt stadium hans inställning till adoption. Han bad t.o.m. om tid att tänka igenom det. I april förra året ställde vi oss i adoptionskö. Möjligheten att adoptera känns ofta som det som gör hela ivf-processen uthärdlig. Nu har han dock börjat säga att vi får ta ställning till adoption när vi är där- dvs. när alla ivf-försök har misslyckats. Hans inställning skrämmer mig.

Jag vet redan nu att jag gärna skulle adoptera om vi inte kan få biologiska barn (och helt ärligt annars också, men då skulle jag avstå för att inte bidra till längre väntetider för andra som inte kan få barn), men han har uppenbarligen inte bestämt sig än. Jag vet att det är så han fungerar, att det hela tiden handlar om att ta en sak i taget, men för mig funkar det inte så. Jag är livrädd för att stå där om några år och få höra att han inte vill adoptera. Jag vill leva med barn, så enkelt är det. Jag inser att önskan efter ett biologiskt barn är mycket större hos honom än hos mig, men det är ändå fruktansvärt svårt att acceptera att han inte vill ta ställning till något nu. Hur resonerar ni?

Rimfrost: Jag förstår dig. Jag känner att hela situationen är ganska sorglig och försöker bara tänka att vi har många möjligheter framför oss att lyckas på. Jag har också tagit upp detta med adoption lite försiktigt och försökt nämna den långa kötiden, men tyvärr är min sambo inte alls med på det spåret. Jag har sagt att han kanske kunde iaf fundera över det alternativet, men då hummar han bara ngt ohörbart till svar och säger att vi kan väl göra våra försök på SU först och sen får vi väl se vad i känner efter det.

Jag tror och tänker mig att han är nog mer inne på att lyckas vi inte på SU kanske vi fortsätter försöka på andra ställen och betalar dyra pengar för det...

Själv...ja, helt ärligt så vet jag inte riktigt var jag har mig själv. Känner mig väldigt velig i den här frågan. Jag älskar min man och gör allt för att det ska fungera för oss hur det än går. Jag tror nog att vi på ett eller annat sätt i slutändan löser detta....hoppas det iaf...

Lägger in ett inlägg när det gäller adoption, men vi har ju inte ens börjat med IVF ännu. Min man är positiv till adoption medan jag inte ens kan tänka mig att adoptera. Vet ej varför jag känner så men min man har ju fått acceptera detta, även om han inte förstår mig. Men skönt att ni är positiva till det trots era mäns tankar. Men vi är ju så olika som människor, som tur är...

BOO76: Du verkar haft otur med kräksjukan, förra året hade vi det rejält här men som tur är klarade jag mig. otroligt men sant.

Vad många tråkigheter det varit nu för många här... Hoppas det vänder och att det blir bra i slutändan.

Ang adoption: Jag och min man har varit positiva till adoption från början. Vi vill ju ha egna barn. Adoption är ett sätt att få egna barn. Eftersom det är ett ganska krångligt, tidsödande och svårt sätt att få barn på ville vi försöka med biologiska först. Efter att ett år hade gått utan resultat gick vi med i en adoptionsorganisation. Om vi gör hemutredning kommer vi att gå med i en till organisation för att öka möjligheten till syskon. Samtidigt som slutmålet är egna barn, biologiska eller adopterade, kan jag inte förneka att jag skulle vilja vara gravid för att veta hur det är, för att ha upplevt det. Och jag är nyfiken på hur ett barn med en blandning av våra gener skulle se ut och vilka egenskaper det barnet skulle ha. Men när vi har gått igenom våra ivfer tror jag att den känslan kommer att vara av underordnad betydelse och att det viktigaste kommer att vara att vi får ett eget barn.

På tal om detta med adoption, så håller jag just på att titta runt lite på olika förmedlingar. Vi kommer nog sätta igång med den processen ganska så snart. Min man ställer sig positiv till adoption (även om han helst skulle vilja ha biologiska barn), men vill då att barnet ska vara så litet som möjligt. Tror det kan handla om en rädsla om att inte kunna knyta an till barnet om det är äldre.. Jag skulle kunna tänka mig att adoptera ett syskonpar..

Vi kommer dock inte att ge upp detta med ivf på ett bra tag, vi vill känna att vi har gjort allt vi har kunnat liksom!