Dags för nya tider 
Numer är vi vargkvinnor och män. Forum för alla krakar som tycker livet är en fest och gärna tar en dans med en varg, eller bara vill yla av sig. Alla välkomnas att chatta om allt mellan himmel och jord. En tråd om våra vedermödor, dagliga liv, funderingar, glädjeämnen och sorger. Alla är välkomna glada som deppiga.
Jag tycker jag har haft en tendens till svamp sedan gravtestet. Eller i alla fall betydligt känsligare slemhinnor. "Klia, klia, klia, klia..."
Längtar verkligen tills inskrivningen, det kommer kännas mer riktigt då, på något vis. Och så får man känna sig "vanlig" efter att ha känt sig som ett freak i flera år. 
ÅååH, härligt att du också har fått svamp 
nu står bara en väntande foglossning och lurar bakom hörnet
Ja, vanlig ja, jag känner mig ibland som en infiltratör som smyger runt på MVC med en kudde innanför tröjan
Även om denna graviditet är spontan så var vägen dit allt annat än "vanlig".
Att få skriva in sig på MVC en dröm som verkade utopisk.
Undrar ibland hur det känns för de där "vanliga" som testar positivt och genast vågar bli glada och berättar för alla. För mig har glädjen mer vuxit fram. Att nu våga tro...
Exakt! Folk i min omgivning tycker jag ska vara glad och fira, de fattar inte varför jag hela tiden tjatar om "om det går bra", och oroar mig för MF. Men herregud, efter allt som varit, efter denna kamp törs man ju inte tor att det ska kunna fungera.
Ja, så sa vi också tills alldeles nyligen faktiskt. När man gjort IVF får man en enorm tillförsikt och respekt över hur förgängligt livet verkligen är.
Att få säga "om det går bra" är en viktig process. Att på sin egen takt förstå detta mirakel man får vara med om som så många andra tar för givet.
Vi har dragit oss undan under många år och nu trodde omgivningen att allt skulle bli "som vanligt" i och med att vi blev gravida. Men allt är inte som vanligt, som det var tidigare i vårt liv när vi var fulla av naivitet.
Vi är andra människor nu. Både på gott och på ont.
Ja, visst! Precis så är det. Vi kommer aldrig mer bli de vi var, både jag och sambon har förändrats. Och viktigast, vi har blvit en enhet, det är verkligen vi två mot världen nu. Jag känner att han är den enda jag kan leva med. Han är verkligen MIN man.
Ja, det är en fantastisk känsla att man har hittat varandra bättre nu. Många tårar och heta diskussioner på vägen har gjort oss mer samansvetsade.
Som jag en gång sa till maken när det var som värst: " det finns ingen annan man jag hellre skulle vara barnlös med än dig".
Med det menade jag att ingen annan kunde ha burit mig mer genom detta än just han.
Och nu ska han få bli pappa, och bättre far kan jag inte tänka mig! (också badpojken förståss )
Jag är så lycklig att det äntligen funkade, att gubben ska få bli pappa. Är mer glad för honom, på nåt sätt. Han är så lycklig, springer bara runt och ler och ser ut som en sol. Jag trodde inte han skulle bli så här glad så tidigt, men så är det. Han är mer inne i detta än jag själv!
Ja, så är det här också. Maken har mer koll på vilken vecka jag är i än jag själv. Nyss ringde han och tipsade om en akupunktör mot foglossningen.
Igår hade han en pratstund med magen. Det måste ha låtit som ett enda gurglande för Simba
nu har jag missat nåt..krakträff? nu vaknade grisen.