Autism - länktips, behandlingsmetoder osv 7

Det känns så otroligt roligt att se nån som pratar om sin autistiske son på ett så lättsamt sätt som om det är det mest naturligaste i världen

Vet inte om jag hela vägen gillar hur han uttrycker sig. Uttrycket "autist" är verkligen ingen favorit... Tycker nog kanske inte heller att det känns så lättsamt, blir för mig lite mycket med hela "satir-grejen" av en sån situation. Känns som att han säger "tyck synd om mig, clownen, som fick en autist istället för ett barn". "Visst finns det ljuspunkter också", låter för mig rätt sorgligt.Jag färgas säkert av att jag inte alls är nåt fan av MM, kanske inte ens nåt fan av stand-up... Men det som var roligt stod inte MM själv för, utan det kom iom igenkännandet av det där härliga, annorlunda som är våra ungar. 

Det jag inte tyckte om var att han måste bortförklara sig med att han såklart inte vill att hans barn ska vara autistisk.
Och som du sa, det roliga stod hans barn för.

Jag tycker att det kommer jätteroliga, gulliga, komiska grejer från våra barn. Vi måste bara göra en tråd om det alltså. Tänkte skriva mer men det får bli en annan gång, sonen är förkyld och gnällig...

Håller med om inslaget om MM. Det roligaste var igenkännandet. Tur att man får skratta endel när man har barn med autism. Vi har tex precis läst ut Bröderna Lejonhjärta för vår M som har autism. I boken så står det bla att Skorpan har "krumma ben". Min sambo har för tillfället problem med hälsenorna och klagar endel över smärtan. Detta har inte undgått M och häromveckan stod han och tittade bekymrat på sin pappas hälsenor och frågade " Pappa, har du krumma ben?". Lite gulligt.

Om man är den typen som inte tycker om orden autist/autistisk utan bara vill använda autism, "han har autism" osv:

Om någon frågar tex: Är hon autistisk?
säg: Ja hon är väldigt artistisk   

Jag reagerade också på att Måns Möller använde ordet autist om sin son. Kan också känna en viss tveksamhet över att hänga ut sitt barn i en show han tjänar pengar på. Jag vet inte, det känns liksom bara lite osmakligt. Jag är absolut för att man pratar öppet om autism, men att använda sitt barn i stand up... nja, jag vet inte!

Kan inte låta bli att fundera på vad mamman till den här lille killen tycker.

Kanske inte så positiv till det..? De gick isär, inte sant..? Läste eller hörde honom säga att han behövde köra varannan vecka för att orka och ha tid för sig själv, så de är separerade/skilda i alla fall. 
Håller med i alla fall, lite osmakligt. Stand-ups använder ju dock ofta sitt liv som material, så jag antar att det beror på vad man gör av det..? Men för mig, så känns det inte respektfullt mot barnet att göra satir av det hela. Medveten om att andra säkert inte håller med. 

De som skiljer sig pga barnets autism de hade skiljt sig förr eller senare ändå. Men tyvärr tex i USA får man reda på detta mitt ibland den vanliga informationen om autism till föräldrar, att en autismdiagnos är en kris för äktenskapet och att de flesta skiljer sig.

Men just att han berättar om sin son tycker jag är positivt. Man måste kunna skämta om sådana saker. Jag tycker det är jättebra när kändisar kommer ut och berättar om att deras barn har funktionsnedsättningar. Man ser ju att det kan hända vem som helst, plus att en annan typ av människor som normalt inte läser om sådant blir lite allmänbildade i alla fall. Men det gäller att de säger korrekta saker.  

Förresten, det där att säga "autist", "mitt barn är autistiskt" - använder ni inte det?

Jag har hört folk påpeka att det heter "han har autism" inte "han är autistisk".  Men jag ser inte problemet med att beskriva en person som autistisk. Det är mer målande att använda ordet. Man kan säga milt autistisk, måttligt autistisk osv. Alltså det är mer logiskt för mig att den här funktionsnedsättningen är ett adjektiv eftersom det beskriver hur någonting är. Man kan vara mer eller mindre autistisk. Man kan vara lite autistisk men inte ha så att det räcker till en diagnos. En hjärna är ju autistisk, en hjärna har inte autism. Och det är ju i hjärnan det händer. Hoppas ni fattar hur jag tänker.

Ni som inte använder ordet, hur tänker ni? Vad är anledningen?

Nej jag använder det inte, av många anledningar tror jag. Autist tycker inte om alls! Det låter "definitivt" (såsom i ett fast tillstånd, inte dynamiskt - min uppfattning), och ger för mycket "identitetsbeskrivning" för att jag ska tycka att det är ok. De är inte sin diagnos, helt enkelt. Jag säger inte att jag själv är feminist heller, men jag har ett intresse för genusfrågor.
Autistisk, är ett "bättre" uttryck, men fortfarande lite för mycket åt fel håll. I vissa situationer väljer jag att ganska omgående förklara för omgivningen att mina barn har autism, men det är där det verkligen gynnar barnen och är ett måste för att situationen ska flyta. I andra situationer är det verkligen så att jag har tre barn:
- en skärpt, intensiv, vetgirig, känslig, omtänksam, klurig, driven, påhittig, kramig, glad tjej på sex år. Hon är skitkul att umgås med, och ett mysterium för mig på många vis även om hon på andra vis är så otroligt lik både mig och sin pappa.
- en knivskarp, fascinerande, kramgo, lugn, musikgalen, vetgirig mysputte. Han är världens absolut goaste kille, och även om han beter sig på ett sätt som gör att andra tror att han inte kan eller bryr sig, så värmer det mitt hjärta att vi har det samförstånd vi har - vi båda vet hur mycket han tänker, känner, bryr sig om.
- en jätteintensiv, tokaktiv, herrejösses så viljestark, dramatisk, jätteomtänksam, superkramig liten professor. Hon är imponerande på så många vis.
Allihopa är de så vuxna på sina sätt, men ändå så känsliga och små på andra. De är både mina jämlikar och mina bebisar.

Och så har de autism. Jag skulle aldrig ställa mig upp framför Sverige, och presentera nåt av mina barn som "autisten". Tycker det är vämjeligt faktiskt.