Jag undrar om det finns någon som har erfarenhet av cerclage?
Jag är gravid med andra barnet och ska få ett cerclage om ca 9 veckor.
Kommer bli helt sjukskriven efter det. Hur hade ni det? Jobbade ni? Vad fick ni/fick inte göra?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-28 00:07
Här finns många tjejer som tillsammans har en massa erfarenheter om det mesta som rör cerclage.
Alla frågor är välkomna, även de med "äckelvarning"
Oj då!
Ber om ursäkt menade inte alls att jämföra min cerklagehistoria med någon i tråden utan sa bara vad jag tyckte om detta med att leva som vanligt,man det kanske vore bra att få reda på vad det menas med det....
Ska försöka hålla inne med mina synpunkter 
jag tog det nog lugnare än vad läkaren rådde mig. "Undvik all helt nödvändig fysisk aktivitet" stod det på mitt sjukintyg. Jag tror att man måste försöka tänka lite själv.
Om det hade gått galet, hade jag inte velat se tillbaka och ångrat att jag gjort "för mycke". Tvärtom. Jag vill då kuna känna att jag gjorde det jag kunde i den situation som var.
har pratat med min bm nu. hon är med på läkarundersökningen. skönt!
Kollegn gick bra Hinner inte berätta så mkt nu, men tappen låg på 40-41 mm, samma som sist Känns så skönt! ny koll om en vecka igen. glad!!!
Magda84: Fint o höra att tappen är stabil, kommer de fortfarande avvakta? Hur var läkaren mot dig idag?
Med lilltjejen: Jag antar att de tog prover på dig för o se om du hade någon infektion eller så? De visade ingenting?
Min läkare har talat om för mig att man aldrig kan veta om cerklaget verkligen hjälper, i min nästa graviditet skulle jag mkt väl kunna klara hela graviditeten utan att ngt händer, men det är inget vi ska kolla o testa, de har ju redan testat på mig kan man ju säga. Det som är så hemskt när jag tänker på förlossningen är att läkaren började prata om nästa graviditet när han fortfarande låg kvar i magen. Nästa gång kommer vi att ha större uppsikt över dig, som om det hjälpte mig när jag låg där o hade Wilton i magen, det var ju honom jag längtade efter, honom jag ville ha. Så det kändes hårt, men läkaren ville väl på ngt underligt sätt ge mig lite tro om att det inte är kört. Instruktionsbok ja, det hade ju inte varit fel, jag hade gärna haft en instruktionsbok på hur man ska ta hand om sina änglabarn.
Thalis: Jag blir alldeles mörkrädd av din historia, verkar som om alla fel som kan göras hände dig. Starkt av dig att kämpa för din sak! Måste ju även vara en trygghet i att veta att du alltid kommer o behöva det så det inte behöver bli så många avvaktande beslut, sen givetvis är det ju inte kul o behöva det öht. Jag ser fram emot nästa graviditet med skräckblandad förtjusning. Jag mådde så fantastiskt bra när jag väntade Wilton o den känslan vill jag ju tillbaka till, men samtidigt vet jag ju att jag aldrig mer kommer o ha en sån graviditet för idag vet jag att vad som helst kan hända. Jag såg vecka 12-40 som en transportsträcka, vad kan hände liksom? Det är ju alltid de första 12 veckorna som är så kritiska o sen när man väl började o slappna av, må mindre illa, vara mindre trött, o man började mentalt förbereda sig för o bli mamma, ja då hände detta.
O jag håller med dig om vad anses normalt? För mitt normala är som du beskriver det.
Känner mig nästan lite skyldig nu med mina frågor som satte igång dina tankar. Hoppas du inte är lika ledsen längre. Har din svärmor sagt så? Usch vad hemskt! Jag har ofta anklagat mig själv också, när jag började o tänka tillbaka på dagarna innan så fanns där små tecken på att ngt var på gång, men samtidigt var det grejer som hade visat sig under hela graviditeten så jag trodde ju inte att det var ngn fara för om jag fick ont så vilade jag o då blev det bra igen, jag stod o bakade bullar hela dagen o jag hade inte känt ngt under hela dagen utan det var först någon timme efter bullbaket som jag började o få ont o då trodde jag det berodde på att jag hade ansträngt mig o därför gått o lagt mig, men den här gången gick det inte över utan det blev bara värre.
Precis som TikTok tycker jag det är konstigt att det är så många olika svar, man måste verkligen bli jätteduktig på o lyssna på sig själv, ngt jag aldrig varit särskilt duktig på.
Läste någonstans att i USA är dom mkt bättre på det här, vad säger dom där?
Dallis: Fick du reda på när du gjorde konseringarna vilka risker det fanns med det? Det enda jag kommer ihåg från min op, det är drygt tre år sen jag gjorde den var att läkaren sa att hon inte ville ta för stor del av tappen för att det kunde göra att jag fick svårare att bli med barn, men ingenting om att föda för tidigt så när jag väl blev med barn så tänkte jag ju inte mer på det, för jag hade ju inte haft några problem med den biten. Iofs har jag en väns mamma som också gjorde en konisering men för henne blev det tvärtom, hon hade svårt o öppna sig istället. Så så kan det också gå. Skönt o höra att du ändå kan leva på rätt normalt. Jag har ett sånt jobb att jag kan jobba hemifrån så det kommer jag att se till o göra så mkt jag kan. Jag har inget tungt jobb (sitter på kontor med pappersarbete) men jag har en jobbig resa till jobbet, med tåg o buss o allt vad den stressen innebär. Men hur klarar man av o inte ha sex på flera månader? Man ska undvika orgasmer också? Hmm, det kommer nog o bli den största utmaningen, hehe
Schäfer:Oj, två änglar, hur kommer det sig att du inte fick cerklage preventivt efter första gången? Hade du ngn infektion då? Bara tanken att behöva gå igenom det här sorgearbetet jag sitter med nu en gång till får mig ibland att undra om jag verkligen vill testa en gång till, om jag verkligen vågar att riskera att bli så här ledsen igen. I mina mörkare stunder har jag ibland ångrat att vi ens satte igång med bebisverkstaden, för hade vi inte gjort det så hade vi inte suttit här idag, men då hade jag ju också missat alla de insikter jag fått under den här tiden.