Löpartråden 13

Och självklart superont i nacken idag. Kan ju vara följden av en ganska rejäl behandling hos kiropraktorn igår med massa knak och brak men jag hoppas att jag inte gjorde det värre genom att träna igår...

K

Jag har lite känningar av underbenet och hoppade därför på crosstrainern för att bli varm och kunna stretcha igenom kroppen idag också. Dessutom är jag ju hemma på onsdagar och tycker att jag gott kan vara lite svettig innan jag förtjänar en dusch!

Kaya: Säger som min massör sa till mig surt för några år sedan.... Vad är det som gör att du tror att du vet bättre än mig (massören alltså) som har massor av års utbildning?

Så nu är det du som ser till att följa order!

Jag längtar så tills jag får sluta jobbet! Barnledig, vilat kroppen i tre dagar, ätit bra, sovit bra, kroppen känns hel och utan smärta... kan det bli annat än en toppenrunda ikväll? Och skulle det inte bli det så ska jag fasiken njuta ändå!

Jag inser att jag inte ens har rapporterat om mitt Vårrus förra veckan. Jag är ju ingen gasell, det har jag insett. Men det som drababt mig den här våren är så extremt frustrerande. Min astma har aldrig varit så dålig som den här våren. Under de 5 km som Vårruset är lyckades jag dra 3 bra andetag och varje gång blev jag förvånad över känslan "Det är ju så här det ska kännas!". Jag var ju rädd att inte komma under 30 min ens, eftersom jag känt mig så trött och seg den senaste tiden. Men jag sprang 29,29 och är jättenöjd med det. De hade dessutom förlängt banan ett par hundra meter i år.

Nu återstår det att fundera över hur jag ska göra med astman. Det kanske är läge att kolla upp den igen och inte bara inhalera på med de mediciner jag har haft stående i flera år? Jag inser vilket hinder det är för mig, att det stoppar mig från att bli snabbare. Men måste jag acceptera det eller kan det bli bättre? Det är så frustrerande när kroppen liksom inte orkar, fast det inte är kondisen det är fel på. Men det är klart, kan man inte syresätta sig så går det ju inte att pressa mer än jag gör nu heller.

Kaya: Jag förstår att det känns tråkigt, men det är ganska kort tid ändå. Jag tror det känns värre för att du missar sommaren. Hade det hänt i höst och du missat 3-4 vintermånader hade det nog inte känts lika jobbigt. Försök hitta bra träningsformer så du håller igång ändå, så ska du se att du snabbt hittar tillbaka till löparformen i höst!

 

Tack alla för tröst, pepp och "stränga" tillsägelser...

Mitt stora problem är nog att jag är van vid att kunna ta till träningen som stresshantering, smärtlindring och allmän "mirakelmedicin" mot allt. Just nu är träningen mitt "halmstrå" för att kunna hoppas bli "mig själv" igen, få tillbaka min energi, gå ner till min normalvikt, må bättre mentalt osv. Efter en lång hemsk vinter när jag inte har tränat som jag brukar, bara stressat och mått pyton pga en massa jobbiga privata saker, så hade jag precis börjat komma igång med träningen igen och så får jag höra att jag måste ta det lugnt och "börja om från början"...

Det känns som en omöjlig ekvation, bästa sättet jag vet att SNABBT må bättre är att träna. Jag är en typisk allt-eller-inget-person så promenader och lite lätt stretching räcker liksom inte för att jag ska känna att kroppen är igång. Cykling och styrketräning känns som "tillåtna" träningsformer framöver, liksom poweryoga och body balance. Men jag förstår inte varför inte MIN typ av "löpning" = "tantlunk" (vi snackar power-walk-tempo, 6-7 min per km!!!) eller dans skulle vara fel, när jag nu har köpt jättebra skor till både inne- och uteträning och allting???

*frustrerad*

K

Åh, vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Det skulle lika gärna har kunnat vara jag som skrev det där. Och jag har dragits med detta "träningsförbud" i snart 3 år. Och varje gång jag hittar en träningsform som jag tror ska funka medan resten fixas, så protesterar kroppen.

Jag har ju inget bra råd att ge. Jag har gjort precis som du. Fultränat och sedan fått genomlida läkarens skarpa tillsägelser. Nu sitter jag med foten i högläge och tar mig inte ens till toaletten, så nu blir det iaf inget fuskande.

Jag förstår att det käns surt och orättvist - det tycker jag också att det är. Jag hoppas att du hittar nya sätt att både träna och stresshantera. Och att du läker snabbt.

Kaya: Jag tycker du tänker fel... Du har en kropp... och jag misstänker att du vill träna resten av ditt liv. Men det största sannolikhet så kommer det inte bli så om du inte programmerar om dig. Försök hitta vinsten i att träna rätt. Sätt upp delmål även i den träningen. Schemalägg din sunda träning ytterst nogrant och se på den lika seriöst som du tycker att den övriga träningen är. Ha som ditt stora mål att du i framtiden ska kunna utföra just den där träningen du längtar till. Beta av delmålen fram tills dess. Du tjänar inget på att fuska! Men som sagt... den stora förändringen lär ske i ditt huvud, ditt synsätt att se på rehabträning.

jag vet... *ynkar*

K

Men usch, foten i högläge, vad har du råkat ut för?

tack för dina snälla ord!

PS. En ytterligare orsak varför detta med vila och rehab och "acceptera min kropps brister" känns så "fel" är att jag för ca 10 år sedan fick höra av en läkare i USA att det fanns stor risk att jag skulle hamna i rullstol inom 10 år (jag har en gammal höftskada och skolios i ryggen och diskar som ser helt pajade ut), men jag har liksom "motbevisat" honom sedan genom att träna mycket och genom att uppnå min bästa form nånsin EFTER mina två barn (två HELT problemfria graviditeer och förlossningar!) och när jag var 30+!

K