Nu är det dags igen - ny tråd - och turen har kommit till nummer 11. 
Här hänger vi som hade bf augusti 2008 och som alltså snart ska fira våra småttingars 2årsdagar.
Förra tråden: www.familjeliv.se/Forum-11-285/m49631851.html
Men VT 
Såååååklart! Det är ju så det är 
Linn78; Bra att du kan sova när du känner dig så trött. Trist att de bara fann ett foster men bra att just det fostret såg bra ut. Vad konstigt att den andra bara har försvunnit. Kan det göra så utan att man får en blödning?
sthlm: Han känner som jag, inga fler men kanske inte 100 % på att han inte ångrar sig nån gång. Men tycker inte heller att det är värt lidandet... Så vi är rätt säkra och överens om att vi i alla fall inte ska ha fler.
Sthlm
Va glad jag är över att du och barnen trivs så bra! Skönt att ha lite flyt för en gång skull.
Linn
Knepigt det där med att ena fostret försvann... nu vet jag att ni var medvetna om att det kunde hända, men hur känns det? Är det en sorg eller känns det okej då det ändå finns ett foster kvar? Jag har fattat det som att då fostret inte kommer ut så absorberas det upp i mammans ELLER den andra tvillingens kropp, är det ngt ni har hört med?
Jag gnäller lite idag igen, hörrni: jag har såna förvärkar och magont på natten, plus att bebisen gör ngt mycket mysitiskt med min urinblåsa, att jag inte sover så vidare bra. Fyra har jag somnat två nätter i rad nu och då har jag ändå lagt mig vid elva. Det blir många timmars vridande och vändande i sängen tills jag slutligen somnar, vilket ju gör att man känner efter lite extra hur det stökar och har sig. Lyckeli höll inte alls på så här, hon sov så gott då jag skulle sova. :-/ Denna bebisen tänder discolampan då jag släcker min läslampa, häller upp en drink och partar några timmar framåt. Jag försöker trösta mig med att förvärkarna nog gör lite nytta, som för Rosa, men det tröstar ju sådär lagom mkt kl tre på natten. Idag fick jag sova ut lite på morgonen, gick upp för bara en halvtimma sedan, och ska faktiskt lägga mig en stund till nu då frukosten är uppäten.
Mareld
När börjar du jobba nu igen? Är du sjukskriven fram tills dess? Var ligger det här nya jobbet - blir det lång väg att pendla, och funkar det att åka kollektivt?
sthlmstjejen: nä, iofs. Blir nog en sterilisering här med, men har inte så bråttom med det nu. Vad menar du med större problem? Med barnen eller sterliseringen?
Igår fick A sin 18-månadersspruta. Lite sent, men bättre det än inte alls.
Lillkillen trivs bra, allt fungerar bra så om jag får kanske jag också drar till Gbg ?
Jag behöver komma ut lite.
Har fortfarande inget namn dock.
Och jag mår skit. Inte över flytten så, men av att L sagt att det aldrig mer kommer bli vi. Jag har närt en förhoppning om det iallafall och tror fortfarande att det går att lösa. Så jag är arg, bitter och besviken på många sätt och vis nu. Ffa på mig själv. Så "stark" är jag...
Nä, får ta lilleman igen, han somnade på armen och jag provade att lägga ner honom i sängen, men det gick inte...
VT: Ajaj stackars dig! Ja slutet av graviditeten är inte kul, du får väl vara glad att det inte är högsommarvärme iaf
Rosa: Menade att när barnen blir större blir också problemen större... kanske. Det vet man ju iofs inte heller, var väldigt trött när jag skrev det där och allt kändes jobbigt.
Jag förstår dina känslor när L säger att det inte finns någon chans att ni blir ihop igen. MEN av egen erfarenhet kan jag lova dig att du kommer att se att det blir bättre då ni inte är ihop och jag är helt säker på att du kommer att må så mkt bättre. Barnen också. Men det är jättesvårt att släppa taget... men tyvärr måste du. Blir nog lättare när ni flyttat och du får bygga upp ditt egna liv.
Rimfo,
Jag har iaf varit duktig och grävt ner en rhododendron och en fläder idag Och har dessutom kapat bort massa gammalt visset i trädgården så att det nya kan komma upp! Nu har jag dock börjat leta eldningstunna, för jag satte upp min kompost på 2 kubik i lördags, och nu är den full.... Hmm.... Det funkar ju inte! Vi får så mycket sånt torrt visset, alltså stora blombuskar som växer helt på nytt nästa år ni vet, och såna stora vass-buskar som också ska kapas varje år. det tar massa plats men innehåller ju egentligen ingenting, så sånt vore skönt att få eldat istället.
Jucea
Glöm bara inte att du ha liiite sånt torrt i för att få ner luft i komposten. Det funkar ju mindra bra att bara slänga på matrester i tjocka lager.
jucea: Som jag har förstått det så kapar man i båda fallen. I sällsynta fall kan det växa ihop såpass snyggt att man kan bli gravid igen men det borde ju inte vara så vanligt. Här kostar det 4700 kr, vet ni vad det kostar i era landsting? Det ska inte påverka hormonellt, bara förhindra äggceller resp. spermier att ta sig ut. Mannen blir inte steril förrän efter ca 3 månader då det finns spermier "på fel sida om snittet" från början. Man kan försöka återställa en sterilisering men det får man betala fullt ut och det är inget som man blir informerad om. Kan inte heller garanteras. Har fått en tid för samtal med läkare den 27/5 så sen får vi se...
Mareld och VT: ja, tydligen så kan fostret tillbakabildas utan blödningar och det är väl som VT skriver att det absorberas "någonstans". Fast det gyn tyckte var lite underligt var att det är bara 2 veckor sen man såg ett hjärta och nu var allt liksom borta, det hade gått väldigt snabbt alltså. Jag är väl inte direkt ledsen, lite sorgsen kanske. Eller inte sorgsen iheller, herregud jag är helnöjd med en!!! Allt blir så himla mycket lättare med bara en också.
Sen tillhör jag en av dom kalla hjärtlösa som anser att man inte kan jämföra ett missfall (på sätt och vis är det ju det jag fått) i tidigt stadie med att förlora en bebis man haft en längre tid i magen. Enligt mej är det lite överdrivet allt detta med att "jag har en ängelbebis, jag fick mf i v 8." Har folk verkligen börjat älska ett barn som inte ens hunnit bli ett barn ännu? Känslor ja, och känna en saknad eller sorgenhet också men det har blivit så himla förstorat detta med tidiga mf och änglabarn. Och likaså symtom, har folk inga symtom så e bebisen död och har dom för mycket symtom så är det säkert ett missfall på gång. Kroppen klarar ändå för det mesta av grejerna själv. Och vad hjälper det att springa på vul stup i kvarten, det finns ändå inget att göra och det nu blir missfall.
Oj, nu blev detta långt och ganska hårda ord. Jag menar inte att trampa någon på tårna med mina tankar men hur tänker ni om detta?