mooogn skrev 2010-05-17 17:25:18 följande:
Hoppar in i den här tråden nu efter att ha "tjuvläst" hela helgen... Min man har två barn sedan tidigare och vi två har försökt att bli med barn i fem år. Jag påbörjade en egen utredning efter knappt ett år men fullföljde den inte, och inte förrän i år började vi båda två att utredas. Under hela tiden har vi mer eller mindre utgått från att "felet" ligger hos mig, trots att jag kommer från en släkt som är duktiga på att producera barn. Maken lämnade prov för några veckor sedan och i fredags eftermiddags kom brevet som berättade att de inte fann några spermier... Han hade bitestikelinflammation precis när vi träffades för sju år sedan och det är antagligen den som ligger bakom. Just nu avvaktar vi och väntar på att vår läkare ska kontakta oss innan vi går vidare. Till saken hör att vi ett tag pratat om adoption, men då jag tidigare varit sjukskriven för utmattning/lätt depression samt gått på medicin ett år så verkar det helt kört. Har mer eller mindre ställt in mig på ett liv utan barn (nej, jag räknar inte makens barn som mina) men är så rädd för att bli bitter och arg när jag blir äldre. Jag fyller 34 år i år och tiden rinner liksom ifrån mig/oss. Är lite osäker på hur maken ställer sig till donator. Vad gör man om han vägrar?
vet du du är inte för gammal. Jag har frågat det själv (35,5) och de säger att jag inte ska vara orolig alls för det.
Och kanske finns det spermier fast de är för få för att synas i ett vanligt test. Kanske finns det något man kan göra för att stimulera eller något.
Och om det nu skulle bli aktuellt med andra alternativ. Donation kan ju vara ett alternativ även för din man eftersom han ju inte skulle vara biologisk förälder hur som helst, men han skulle ju få vara med ända från början om det handlade om donation.
Adoption är ju ett alternativ men som du skriver är det ju svårt att avgöra hur man tänker kring en sådan sak som utmattningssyndrom, det vet jag absolut inget om.
Du kanske måste ta upp hur du tänker kring det här och fundera kring hur viktigt det är för dig med biologiska barn och resonera med maken kring det. Kommunicera ordentligt, skriva lappar listor eller vad ni nu behöver för att reda ut och klara ut hur ni tänker och känner.
Sedan får du kanske fundera över hur du skulle känna inför din make om det blev ett nej, eller om han inte vill ha fler om det är jobbigt osv. Kan du leva med honom då?
Jag har ställt mig alla de där frågorna. Jag vet och visste långt innan hur jag tänkte och tänker. Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig. Man kanske får ta hjälp av en psykolog att reda ut sånt här om man inte vet själv.
Lycka till
usch vi är så ledsna! Läkaren skulle skicka en remiss till ureolog eller hur det nu stavas.. FAN!!!
Precis som barnen som kommer från colombia kan både vara svartn vita och indianer. 
