Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Jag håller med dig mimmi! Hit med VÅRA plus! NU- tack och låt nästa 9 månader gå snabbt utan krångel!!
Men riktig så lätt är det ju inte...

Håller med dig- hade också blivit ledsen om någon sagt så, jag tror att om man bestämt sig för abort men får mf så blir man psykiskt lättad eftersom kroppen löste det själv... Det är vad jag tror... 
Och visst är det jobbigt med kompisar som får barn när man själv skulle vara beräknad, men man får försöka tänka att deras lycka ju inte har något med min olycka att göra... De blir ju inte mindre gravida bara för att jag inte är det... Men det vet jag att du vet... Har själv samma situation, bara längtar att få vara gravid och så långt gången att man kan börja berätta... Men min plan är att få två samtidigt *blink* och med pergon är det ju inte helt ovanligt...

Kram och god natt!!

Pixan, du har helt rätt, deras graviditet påverkar ju inte min ickegraviditet åt något håll! Tänker så med, men ibland är jag mindre bra på det..

Sov gott!

Mimmi, nej du har rätt. Hon förstår med största sannlikhet inte alls. Det kanske var jobbigt i hennes mått mätt men herregud, snacka om att vara naiv! Har det varit hennes värsta problem, ja, då har hon det lätt. ( Det enda jag kan tänka mig kan kännas tufft efter ett sådant mf skulle kunna vara om man började tvivla på om hon kunde få barn alls, nånsin... )

Och ja, man blir så trött på folk som pratar om att "skaffa" barn eller "har ni testat att ha sex vid ägglossningen?" eller "slappna av lite så går det!" suck!!!!

Halloj alla tappra! Skrivs ju hej vilt här- kul att ha så mycket att läsa igen efter bara en dag
Visst är det skumt att det finns så många som man anser vara vänner men som helt plötsligt kan agera helt empatilöst!? (tänker på Sugars och MCT79s upplevelser). Själv fick jag rakt ut säga till en gravid väninna (som viste om mitt år av fertilitetsutredningar och negativa besked) att jag faktiskt inte klarade av att dela hennes berättelser om gravidyogor och profylaxkurser just då. Hennes svar blev: " Jaha...bara du finns där när jag fått barnet så..." Jag försökte tolka det positivt och att hon ville att jag skulle finnas där...men när hon nästa gång vi sågs direkt föll in i prat om hur jobbigt det var att inte jackan gick över magen längre tröttnade jag helt. Träffade inte henne på länge, men stötte på henne kort efter mitt missfall...och då drar hon till med en skön kommentar om att: " ja-a...i den här takten kanske du kan pricka in att bli gravid samtidigt som vi planerar vår nummer 2". VART ÄR EMPATIIIIIN??? Helt galet...

Någon annan som är i "tappat hoppet-fasen" just nu?? Var på julbord med jobbet nu i kväll- satt där med vinglaset och önskade mest av allt att jag istället haft besväret att dölja att jag inte drack, haha
Sugar- HOPPAS det blir weekend-läge för er!!! Tummen är stenhårt fast i handflatan för den saken!!!

Här skrevs det mycket idag

Men annars, hur mår ni allihopa??

Mjaaw- OK, då förstår jag. Då håller vi tummen för att det du gjorde förra månaden väckte igång äggstockarna permanenet Jag fick något för att väcka igång mensen för 5 månader sedan och efter det har jag faktiskt haft hyffsat regelbunden (28-33 dagar) mellan mensen- borträknat graviditeten. Ibland behöver ju bara kroppen en liten putt i rätt riktning och så anpassar den om sig. HOPPAS!

Jag är stenhårt i Fas 1. Fick första mens efter mf i måndags- trots att jag prickat ÄL med stickor och allt! Dessutom fick grannen (beskriven ovan) barn i söndags och la beslag på det namn som sambon hemskt gärna ville ha.
Hoppas att julens alla klappinköp och tillställningar kan underlätta Fas 3 för dig! Hoppas du har riktigt trevliga saker att se fram emot de närmsta veckorna!

Att det ska vara så svårt att leva i nuet ibland!

Sugar; har du lyckats skrama fram något megasvagt streck??
Själv misslyckades jag totalt.... Snövitt. Igen.
Ställer hoppet till dig!

Alicia

Åh skruttnorpan... fasen vilken empatilös kompis! Sådana kompisar orkar man ju bara inte med!

Jag hade en kollega för några år sedan som jag var nära vän med. Hon lurade till sig en graviditet med sin nya kille för att hon var 35 och tyckte att det var dags (det var bara mig hon berättade det för, men usch vad dåligt det var av henne... ) Hennes kille blev förstås skitarg när han förstod detta och lämnade henne, men kom sedan tillbaka. Under den tiden han var borta fanns jag där som hennes stora stöd.

Men det var såklart tufft för mig att följa hennes graviditet, för detta skedde när försökte jag och min dåvarande febrilt få barn men plussade aldrig (vi höll precis på att fundera på att starta en utredning). Så det var lite känsligt, jag trodde ju att jag skulle bli barnlös för evigt. 

Hon och jag åkte på en weekendsemester när hon var nygravid (vi hade planerat denna sedan långt innan) men hon bara klagade hela helgen om hur trött hon var och hur synd det var om henne... jag sade inget men jag tänkte hela tiden att hon hade riktiga lyxproblem. Efter semestern sade jag som det var, att det hade varit lite jobbigt, att jag förstod hennes känslor men att jag själv var rätt nere eftersom jag inte verkade kunna bli gravid.. Hon blev sur och undrade varför jag inte sagt något tidigare. Jag berättade att jag inte ville förstöra hennes glädje, och valde att ta det nu efteråt istället, när vi var hemma från semestern.

Nästa gång vi sågs hade hon väl glömt vad vi sagt, för då pratade hon BARA om sitt ultraljud, och hur det såg ut in i minsta detalj. Jag satt bara tyst och sade "vad kul!". Efteråt orkade jag inte prata med henne och hon blev förstås skitsur för att jag inte fanns där för henne. Jag blev inte ens bjuden på hennes bröllop året därpå, men skit samma.