Överlevnadsbarn

Har följt den här tråden ett tag och kommer hit för att hämta lite kraft...

Min dotter är 4,5 månad och en underbar tjej, men definitivt ett överlevnadsbarn. Som någon sa känns det jättejobbigt att sitta i föräldragruppen och se hur alla andra har små loja bebisar som ligger i knät och leker nöjt med någon leksak eller somnar i famnen medan min tjej ryter och vrider sig.

Sömnen är nog det absolut värsta, det blir bättre och bättre men det beror på att all min vakna tid går åt till att försöka lära mig tyda hennes signaler och hitta små knep. Min barnmorska på mvc sade i all välmening: "vissa barn är så. Ett av mina tre ville aldrig somna, vi fick buffa henne i rumpan och ibland räkna ända til hundra innan hon somnade!" och jag tänkte för mig själv - bara hundra...och jag skulle inte ens kunna få henne att ligga still så jag kunde buffa.

Tack för citatet ovan om andras kommentarer, det är verkkligen bland det jobbigaste. Ofta drar jag mig för att träffa folk nu eftersom jag inte orkar med deras "goda råd".

Det var också intressant att läsa om komplicerade förlossningar och överlevnadsbarn, jag blev igångsatt och det gick verkligen våldsamt snabbt när det väl kom igång - har ibland undrat om det skulle blivit bättre om hon fick komma ut när hon själv ville...Men det kanske är dumt att tänka så, det kan ju leda till andra medicinska problem.

Jag har lite tid för att skriva nu eftersom min sambo är ute på promenad med lillan för att jag ska få ta igen mig lite eftersom jag var nära ett sammanbrott i morse...Men nyss ringde han från mobilen och skrek desperat "vad f@n ska jag göra, hon bara skriker och skriker!! och jag hörde henne i bakgrunden. Men nu fick jag ett sms att hon somnat, så han skulle fortsätta gå en stund till...

Precis sett den här tråden och fick nästan tårar i ögonen när jag läste. Sonen är nu 17 månader och kräver ständig uppmärksamhet. Han vägrar sitta i vagnen några längre stunder. Somnar bara i sin säng när han är sjuk. (Vilket han tyvärr är ständigt just nu, hur ska det gå när han börjar dagis!?)Vi kör honom ute i vagnen och lyfter sen över till sängen. Så har det varit i stort sett hela hans liv. Blöjbytena är ständigt en kamp och har varit länge. Skötbord är det inte tal om. Klippa håret är en ännu värre kamp. Tröstar mig med att han älskar nagelklippning och nässpray(det senare vilket än är uppfödd på). Jag tycker ändå mkt har blivit lättare nu. Spädbarnstiden var mkt påfrestande. Han låg aldrig på rygg när han var vaken, när vi försökte så skrek han. Det som gällde var babybjörn, framåt. Det innebar också att vi bara kunde ut o gå med vagnen när han hade sovtid. Föräldragruppen på bvc var en plåga. De andra satt med barnen i knät medan jag fick gå runt och bära. Inte kunde han sova där heller eftersom då var jag ju tvungen att gå ut. Minns att jag lyckades bära in honom sovande vid en träff och jag satt som på nålar och var rädd att han skulle vakna. Amningen fungerade mkt bra upp till 3 månader. Sen kunde jag bara amma i ett rum där det var knäpp tyst. Om mannen sa något eller telefonen ringde så släppte han och skrek. Det mesta blev bättre när han började gå, men som jag skrev innan kräver han fortfarande mkt av oss.

Så många vi är med olika erfartenheter ändå väldigt lika.. jag känner igen min son i de mesta historierna här och kan bara instämma att folks fördommar och "goda" råd verkligen tar knäcken på en! Det gör riktigt ont iband att se nöjda bebisar på öppna förskolor, i mammagruppen eller tillockmed på tv. För man vill så gärna ge ens eget barn den glädjen men man har ingen aning om hur man gör...... Man vet bara att de INTE härdas av att skrika sig blå eller till de svimmar.

Jag tänker öppna en fortsättningstråd eftersom denna snart blir för gammal

Jag har också ett av dessa intensiva barn. Hon stämmer in på alla punkter och hennes första år var definitivt....intressant
Hon fyller sex i år och hon är inte som andra. Hon kan inte somna själv, hon är inte alls självständig, hon kan inte hantera sina känslor, hon läser av minsta skiftning hos andra. Hon har alla tentakler ute, hon är strålande intelligent och hon är helt underbar
Som en liten anekdot kan jag berätta att personalen på förskolan alltid ler åt att hon somnar på vilan och sover lugnt genom hostande barn, skrikande barn, snarkande barn och grävskopor utanför fönstret. Men om personalen så mycket som rör ett lillfinger för att lämna rummet sätter hon sig rakt upp och är klarvaken och följer med upp.

här är en länk till fortsättningstråden hoppas ni hänger på när denna blir förgammmal

www.familjeliv.se/Forum-3-100/m57618004.html

Fick just reda på att de tagit bort tidsbegränsningen på trådar så det behövs inte bytas tråd ju

Jag tror inte folk förstår att alla barn är olika och att det finns barn som oavsett vad man gör är känsligare än andra! Min väninna fick först en dotter, hon var världens goaste bebis, hon sov bra, åt bra, var lugn och fin. Visst hon grät ibland precis som alla barn gör men i stort sett så gick det riktigt riktigt bra. Sedan blev hon gravid med dotter nr 2 och redan under graviditeten gick det snett. Min väninna fick blodproppar i benen, bebisen sparkade hela tiden, min väninna var illamående och gick ner i vikt. När barnet föddes ville hon ammas hELA tiden och min väninna rasade i vikt! Hon ville inte sova, hon ville bli buren hela tiden...hon sov inte en hel natt förrän hon var 4 år! Två döttrar, en superbra mamma, men åh vilken skillnad mellan dem två!

Men jag håller med de som skriver att överlevnadsbarn gör en till en bättre förälder. Jag sliter som en gnu med att vara en bra förälder till mitt lilla överlevnadsbarn. Jag har en hel bokhylla med böcker om barn och barnuppfostran. Jag gör verkligen mitt bästa och det har gett vissa resultat! Efter MYCKET slit med sömnen så har jag lyckats få henne att sova bra och det gjorde en stor skillnad.

När min lille överlevare var bebis så "samlade" jag på familjer med barns med olika temperament. Mest för att bevisa för mig själv att det inte var mitt fel att jag hade en krävande bebis utan att jag bara mötte hans behov efter bästa förmåga. Familjen med två kolugna barn och en vild illbatting. Mamman som hade en överlevnadsdotter och en liten bebis som somnade själv i sin säng när man lade ner henne "sömning men inte sovandes!" - jag kommer så väl ihåg när min väninna ringde och satte luren mot bebisen så att jag kunde få ta del av miraklet till enkel insomning. Nu har jag ju själv fått en son till och visst är det stor skillnad! Även om han inte sov självständigt för fem öre så har han ett helt annat temperament. Han kunde "gnälla" och var liiite missbelåten till skillnad från storebror som var apförbannad eller strålande glad med få nyanser däremellan.

Mycket märkligt är detta. Den här veckan har han vaknat två gånger och ropat på mamma. Detta är något helt nytt. Helt underbart att höra Mamma istället för gråt! 

Vi har låtit honom välja vilken säng han vill krypa ner i och de senaste dagarna har det varit dubbelsängen, men i början på veckan kröp han själv ner i sin egen säng. Vaknar dock fortfarande 2-3 gånger om natten. Men somnar lätt om när jag är i närheten.

Ett problem som vi har i vår familj är att vi aldrig kan sitta ner och äta i lugn och ro. Sonen far upp och ner ur sin stol, tar ett par tuggor, ska sitta i mitt knä, blir distraherad av något han ser, tuggar färdigt, upp i sin stol igen och så håller det på. Vi har en tripp trapp som han tar sig i och ur själv, trots att vi har babyinlägget kvar i. Detta har han gjort sen han var 7 månader. Nu går det smidigt i och ur (19 månder nu), men tidigare var detta ett rent h-ete, då han ställde sig upp i stolen på 5 sek. Även om man satt brevid så blev det ett stressmoment om man försökte äta samtidigt. Vi har testat andra stolar där han inte kan gå i och ur själv och då får han panik och ska ur stolen och vi får då hjälpa till - ingen matro. 

Någon som har samma problem? 

Det där är intressant - min äldsta är också en överlevare, och hon gick från lugn till tokledsen på ingen tid alls. Inga mellanting. Andra föräldrar sa alltid "ja, man hör ju skillnad på bebisens skrik, om den är hungrig, trött osv" Typ. Jag gjorde aldrig det. Och kände mig som världens sämsta mamma. Nu när jag fått en till så inser jag att alla bebisar inte blir tokledsna på en gång och att det inte var mig det var fel på (tror jag)...

Hur var det för er andra, var era barn nyanserade skrikare, eller var de också hysteriska mer eller mindre på en gång?

Bra tråd förövrigt!