Överlevnadsbarn

Jag har nu beställt "The highly sensitive child"

Vad underbart att hitta denna tråden!
Vi har alltid tyckt att våran äldsta son varit krävande men alla har bara avfärdat det med att man är orolig förstagångsförälder. Han sov bara i 20-minuters pass och skulle äta eller bäras hela tiden. Att ligga på en filt passade inte honom. Han har alltid varit känslig och försiktig, redan som nyfödd. Han är född med kejsarsnitt och skrek och hostade och gurglade innan han ens var helt ute. Sedan skrek han konstant tills jag var ihopsydd och kommit till ett annat rum, alltså skrek han i 45 minuter! En sköterska stoppade hans egna tumme i hans mun men det hjälpte bara en minut.
När han var runt 6 månader och man försökte luncha med kompisar så slutade det alltid med att jag tröstade honom och slängde i mig en macka samtidigt. Så fort det var lite för höga ljud, enlig honom, så började han gråta. Det kunde vara andra barn som skrattade lite högt bara.
Att få gå på toa själv utan att han satt/stod bredvid kunde jag nog göra när han var ca 4 år. Han har alltid hållit sig nära oss föräldrar när han var yngre gick max 1 meter från oss. Praktiskt ibland men väldigt jobbigt många gånger också. Nu när han är fyllda 6 år så är det klart bättre men han är fortfarande som ett "gummiband". Leker han med lillebror och/eller kompisar i ett rum så är det han som kommer och kollar av att vi finns i köket/vardagsrummet med jämna mellanrum. Han kommer och pratar lite eller visar något eller berättar vad de gör.
Precis som TS skriver så gick det inte att sitta still eller att ligga och mysa när han var liten utan man skulle gå runt med honom.

Det känns så skönt att se att det är fler som har krävande barn (även om man vet att man inte är ensam) eftersom alla runt oss ifrågasatte oss så mycket när han var liten: ex, det är bra om han får ligga och gråta lite (han slutar ju aldrig utan det blev ju bara värre om man inte tog honom direkt), ska han äta nu IGEN??? (Vad skulle vi göra, vi visste aldrig varför han grät så vi provade allt varje gång).

Kan ju säga att när vi fått två barn till så har vi fattat att det kan vara ganska enkelt under de första månaderna! Båda småsyskonen sov flera timmar i sträck och det kändes som rena lyxen! 

Har bara skumläst lite på denna sida men finns det flera olika varianter av krävande barn? Vad är skillnaden?

Japp det är den

Tack för tips, har beställt den!

Visst finns det skillnader mellan olika typer av krävande barn. Och olika böcker lägger tyngden vid olika inriktningar. Den jag läser är inriktad på känsliga barn. Highly sensitive.

Raising your spirited child är mer inriktad på intensivt aktiva barn, alltså sådana barn som nog ofta får stämpeln ADHD både från föräldrar och omgivning. Barn som verkligen är helt vilda.

Rent vetenskapligt talar man nästan alltid bara om övergripande temperamentsskillnader och klumpar ihop många olika typer i vad man kallar för "difficult babies" som endast får tre kriterier: oregelbundenhet i biologiska funktioner, svårigheter i nya miljöer och situationer och därför ofta är benägna att snabbt bli överstimulerade, samt att de är mer "emotionella" och överlag är mer lättirriterade och svårtillfredställda än andra barn och kräver helt enkelt mer rent emotionellt för att vara nöjda.

Sen får man ju inte glömma att miljön är minst lika viktig som gener. Alla barn växer upp i olika miljöer och präglas enligt forskning åtminstone till hälften av sin omgivning. Det är alltså 50/50 vad som hos äldre barn är gener och vad som är ett resultat av miljön. Såklart blir det då skillnader i barnens olika personligheter.

Sen har vi ju de 9 mer definierade medfödda egenskaperna i temperamentet som man använder sig av för att få en förfinad bild av de olika temperamentsskillnaderna, vilket görs i en graderad skala. I min bok finns dessa med men bara med en kort beskrivning för varje "trait" där man framhäver skillnaden mellan high needs och andra barn. Här kan man läsa övergripande om dessa traits:
www.childdevelopmentinfo.com/development/temp2.shtml

Här kan man få en lite tydligare bild av dessa traits fördelat på de tre temperamentstyperna:
www.acamedia.info/sciences/sciliterature/origin_of_personality.htm

Angående extrovert och introvert, läste tidigare att ungefär 70% av "highly sensitive" som min bok handlar om, är introverta medan 30% är extroverta och då tycks man bla utgå ifrån att extrovert = utåtriktade som trivs bland mycket människor medan introvert = svårt för stora folksamlingar och ogillar främlingar.

Men som jag sa innan, jag tycker definitionerna för vad som är extrovert och introvert är svåra och jag kan inte sätta in dottern i något av de facken. Hon ogillar främlingar ja, hon trivs inte i stora folkmassor och är inte impulsiv i sina handlingar. Hon är i mina ögon introvert rent socialt, men emotionellt är hon typiskt extrovert då hon är impulsiv och inte alls reserverad rent känslomässigt. Dock är det ju sociala egenskaper man verkar mäta med extrovert/introvert.

Någon som har mer koll på detta eller har funderingar?

en.wikipedia.org/wiki/Extroversion_and_introversion
Här kan man bla läsa att introverta är människor som får förnyad energi av reflektion, och dräneras av interaktion.
Extroverta människor är tvärtom och dräneras av att spendera tid för sig själv och får förnyad energi av interaktion och då helst i större grupper av människor.

Utifrån det blir det oerhört tydligt att jag själv är introvert. För mig krävs det energi att vara social och jag känner mig ibland mentalt utmattad efter att ha varit extra mycket bland andra människor. Ändå är jag ju inte en sådan som trivs bäst för mig själv jämt utan tycker om att träffa kompisar, gå på fester och umgås med människor. Bara det att det helt enkelt kräver energi och sedan måste jag "ladda batterierna" hemma helt enkelt. Inser att många andra aldrig behöver ladda några batterier utan samvaron i sig ger energi istället. Jag tycker detta är intressant, sorry att jag spammar lite idag

Jag är precis likadan som du! Jag gillar att träffa folk och jag gillar sociala sammanhang...men det dränerar mig verkligen på energi. Jag klarar av en viss tid och sedan är jag helt slut. Jag har en väninna som jag varit vän med väldigt länge nu, men hennes sambo vet inte när det är dags att gå. Så jag har helt enkelt slutat umgås med dem eftersom jag icke klarar av flera timmars samvaro. 2-3 timmar är lagom för mig sen måste jag "ladda". Min dotter är som jag.

Min kille är solklart åt det extroverta hållet och _behöver_ människor omkring sig för att få energi. Att be honom lugna ner sig själv när han har ett sammanbrott finns bara inte på kartan. Och då är han ändå fem år nu. Han behöver någon där för att kunna börja reglera sina känslor och komma i balans. Det märks särskilt tydligt när han är upprörd eller trött, men finns ju alltid där.

Jag blev själv testad någon gång för en massa år sedan och var precis mitt på skalan mellan introvert och extrovert. Dvs jag behöver både ensamhet och sällskap för att ladda mina batterier, vilket låter smått vrickat. Då tänkte jag nog mest att det behöver väl alla människor och tyckte att hela klassificeringen var rätt så, hmm, tandlös. Nu efter att ha fått min lille kille (och även träffat lite fler människor och levt lite och fått lite erfarenhet) så känns det här med personlighetstyper faktiskt betydligt mer relevant och intressant. Borde ta mig tid och läsa in mig lite mer.  

Tack för din förklaring! 
Min son tillhör den känsliga typen tror jag. Han har aldrig gillat kramar, varken från oss eller andra. Någon gång ibland kan man få en kram. Däremot satt han gärna i knät. Han satt i vårat knä när vi hälsade på folk. Efter någon timme kunde han gå ner och leka nära oss. När han var mindre blev han rädd när människor var för "på" honom så vi fick alltid säga till alla att låta honom vara så skulle han komma själv efter 30-60 minuter. Han har aldrig varit ett barn som kan sitta framför tv och titta. Det måste hända något hela tiden. Tittar han på ett naturprogram om tex björnar så sitter han inte och tittar som sin lillebror utan ska leka björn samtidigt.
Han var 2½ år när han skolades in på förskolan och det tog ca 1 månad med inskolningen när vi var med. Sedan var han så rädd/försiktig så han stod och höll inskolningsfröken i handen när de var utomhus. Detta höll han på med i ca 6 månader. Inomhus följde han efter inskolningsfröken överallt. När hon gick på toa eller fikade fick han föja med. (-han fick stå utanför toadörren, men följa med till fikarummet). Detta höll väl också på i några månader innan hon kunde lämna avdelningen utan honom. 

Nu är han nyss fyllda 6 år och han är fortfarande försiktig men har tuffat till sig en hel del mot hur han har varit. Dock måste han alltid veta var vi befinner oss, ex när han ska sova så frågar han om vi kommer vara i köket eller vardagsrummet eller i båda rummen. Lillebror är raka motsatsen och sov över hos en kompis första gången när han var strax över 3 år. Kompisen med föräldrar skulle gå hem vid 20-tiden och våran yngsta son börjar ta på sig ytterkläderna han med. Vi frågar vad han ska göra och han säger i självklar ton: "Jag ska sova över hos XX"    Och det fick han. Vilka kontraster syskon emellan! 

Såg att du läser "The highly sensitive child". Har du något tips på en bok på svenska? Läser så långsamt när det är på engelska...