Överlevnadsbarn

Han är 8 månader nu:) (Var 8 när tråden startades) Som tur va så piggnade han till och efter ha pratat med bvc ett par rundor beslöt vi oss för att avvakta. Han är riktigt trött men har ändå varit "med" och kissat riktigt bra så därför så kändes det bara som en pers att dra han till akuten igen men blir han inte helt bra snart så får vi ta in. tycker det är jobbigt att se honom så sjuk.

Usch så orättvist att de ska ha besvär med mat-känslighet mm man vill att de ska må bra. måste vara jobbigt att vara så liten och besvärad av något o inte riktigt kunna förmedla det hela. Hur gick ni tillväga för att få det utrett?

Ja det är en jättebra ide. Jag ska ringa bvc och be om att få ett samtal mellan kontrollerna.
Jag vill så gärna få allt sånt utrett.

 Imorgon ska vi till buptanten, Vi får se lite vad hon säger. De brukar ju inte vilja kännas vid överlevartermen och undervisar gärna heldre Anna Whalgrens metoder än ap. men jag är öppen i sinnet. Har hon knep som kan göra S mindre arg och frustrerad, ledsen och orolig så tänker jag prova men jag tänker inte "vänja" S vid att klara sig själv o lära sig att mamma inte kommer när han är ledssen. Risken är rätt stor att vi kommer att ha meningsskiljaktigheter där. Jag vill att han ska känna sig trygg med mig då kan jag ta att vi är tillsammans 24 timmar om dygnet. Men när han är arg gnällig ledsen mer än  halva den vakna tiden trots att jag försöker med alla medel så tär det så extremt och man blir själv både ledsen och trött såklart. Sen blir han så arg när vi gör saker som han av någon annledning tycker att han hatar som att byta blöja och ta på eller av sig kläder.

Lycka till med Bup tanten!

Jag kände precis som du när det gäller att komma när barnet ropar på en när min son var mindre. Min son är ju snart 2 år och som vittra beskriver nu kan de förstå mer o man kan förklara mer att mamma måste göra klart ngt snart o inte kan bära just nu. Men när min son var i din sons ålder kände jag xakt lika dant. Uppoffrade väldigt mkt av mig själv också att inte laga mat, dusha osv. Kombinerat med min sons dåliga nattsömn o matproblem och krävande (men underbar också såklart) personlighet så har det nog fått mig att bli väldigt frustrerad och nu känner jag att jag måste bryta det här uppoffrande mönstret när han är äldre o försöka ha ett vanlgit familjeliv o inte tassa på tå för att slippa gråt o skrik

En sak som hastigt blev bättre vid drygt ett års ålder var att åka bil. Nu åker han kortare sträckor visserligen ropar han hela tiden vilka sånger man ska spela i bilen men ialla fall... Hela första året gallskrek han så han tappade andan . Det gick inte att åka bil med honom. Det var en fruktansvärd pärs. Men nu accepterar han det i alla fall 20-30 min.

Hej! Får jag också vara med här och dela tankar och ta del av era råd!? Jag har en liten tjej på 4 1/2 månad som är high need, känslig eller kalla det vad man vill... Jag känner mig så ensam i hela situationen, jag vill inte riktigt prata med mammorna i mammagruppen - min tjej är så totalt annorlunda, och vi har lite andra challenges i vardagslivet. Jag känner igen mig så mycket i många av era berättelser och jag hoppas att jag kan få lite kraft från dem när det känns riktigt körigt! :)

Puffin>> Hej! klart du får! Ja det e tufft att inte ha det så mysigt o trevligt som alla andra utan mest tuft uttömmande och jobbigt ständigt kämpa med dåligt samvete för att man inte riktigt räcker till för att göra sitt barn nöjd. Har själv fått stöd av att bara läsa andras berättelser att det finns andra med barn som syns och hörs. och som inte nöjer sig med det lilla. Vi får stärka oss med att våra barn får otroligt mycket kärlek och uppmärksamhet av oss (ja till vår egen bristningsgräns, Vi ger ju allt vi har) och förhoppningsvis kommer de aldrig att tvivla på sitt värde!

Jag har två barn och den yngsta är high need. Första halvåret kantades av skrik och missnöje, ville vara nära men ändå ha distans, haft extrema humörsvängningar, konstaterade affektkramper (dvs hon skriker så hon svimmar när hon blir arg). Det har varit en jäkla resa, men en givande sådan!
Hon är 3 år nu och fortfarande ett mitt lilla monster

Hej alla! Här har ni en till med barn som kräver lite extra. Jag har en som är 26 månader och en som är 9 månader. Äldsta tjejen var en riktigt missnöjd, grinig och väldigt svårtröstad liten tjej. När hon var runt året och började gå och kunna uttrycka sig i ord så hände något med henne, hon blev så mkt mer nöjd! Hon har fortfarande ett sjuhelsikes humör och sover dåligt, men det är en underbar tjej!

Hennes lillebror kräver 100% uppmärksamhet, gråter och gnäller sig igenom sina dagar. Sover mkt dåligt med 5-15 uppvak per natt! Äter bra och utvecklas normalt, men han är superkänslig för det mesta!  Han visade direkt på BB vem han var, skrek och var svårtröstad, han ammade sig igenom sina 6 första månader, sov på mig osv.

Själv är jag väl i det närmsta ett nerv vrak, det känns lite som en ständig terrorbalans här hemma hos oss! Har en underbar man, men han jobbar heltid så jag har ju den mesta tiden själv med barnen. När han är hemma gör han såklart massa saker! Vill inte skriva att han "hjälper till" för han är ju barnens pappa och jag ser det som självklart att vi delar på det vi kan! Detta blev lite rörigt, men lilleman har somnat en liten stund och man vet ALDRIG när han vaknar! Så jag känner mig konstant stressad liksom. Ska jag äta, gå på toan eller sitta en liten stund vid datorn för att få lite stöd, det får jag genom att veta att jag inte är ensam i detta!

Ha en fin dag, nu ska jag slänga imig lite kaffe:)