Överlevnadsbarn

Vilken intressant tråd! Min high need baby fyllde 20 år förra veckan

När han var liten fanns inte forum som detta och BVC tyckte vi hade en för stark symbios och rekommenderade 5 mm - så jag var så sorgligt ensam i min situation . Jag trodde det var fel, antingen på mig eller honom. Alla andra både duschade och åt mat på dagarna. Jag fick välja. Posten fick  min man ta in när han kom hem. Man lär sig verklgien att prioritera bland sina egna behov och för mig blev det rätt snabbt 1. sömn och 2. mat. Resten gick bort.

Jag minns hur han alltid vaknade med "en smäll". Ena stunden sov han, nästa var det full panik! Själv fick jag ju nästan hjärtslag varje gång *ler åt minnet*

Han ammade konstant tills han en dag tvärvägrade (efter råd om schemaläggning från BVC) och det blev inläggning på sjukhus och en mycket abrupt övergång till fast föda. Han accepterade aldrig att inte vara i famnen och sov oftast inte ens en timme i sträck, första hela nätterna kom när han var 4 år. Ja, ni vet ju hur det är.

Jag tycker dock att det var en väldig tur för han tvingade mig att bli ap långt innan jag visste att något sådant fanns.

Tack vare att han var ett överlevarbarn (termen har jag lärt mig väldigt nyligen) fick jag vända ut och in på allt jag hade trott om barn och barnuppfostran. Jag insåg till slut att barnen vet bäst vad de behöver, det är bara jag som har svårt att förstå eller ibland bristande resurser för att ge (sömnbrist är förödande).

Det ap-förhållningssätt som vi utvecklade har i sin tur lett till att mina två äldsta barn gick igenom sina tonår utan en enda allvarlig konflikt. När sonen blev knallfull i nian ringde han hem så vi kunde komma och hämta honom, dottern vågade låta mig fixa hennes 18-års fest helt utan hennes inblandning.

Jag minns dock hur det var när barnen var små och när jag läser i denna tråd vill jag peppa er som lever mitt i situationen. Jag var så utmattad att det tog flera år av ett mer normalt liv  innan jag slutade att vanemässigt somna var som helst så fort jag fick jag fick en chans. Det tog 13 år innan jag äntligen vågade skaffa mig ett tredje barn (min käre son blev inte så imponerad av att bli storebror när han var 2 år, så det gick från tufft till stentufft. Det var inte förrän jag slutade ta till mig BVC's "nannymetoder" som jag fick viss ordning på livet som tvåbarnsmor.)

Min överlevarson hade det tufft ända tills han kom i puberteten. Jag nattade honom tills han var 12 (och så även syrran - jag kan faktiskt än idag slå mig ner på deras sängkant och prata om livet) och det var också då han slutade komma på nätterna. Året efter vågade han för första gången åka på läger och sova borta. Sen sa det bara BOM! Han växlade över i vuxenläge och har varit en otrolig hjälp och tillgång i mitt liv sedan dess. Jag får tillbaka allt han krävde med råge!

Det härliga är att han är så stor och stark och klok och fri och en helt underbar människa som jag verkligen beundrar! När han väl började flyga på egna vingar så flyger han högt och säkert.  Resan var lång och knagglig men oj, den var värd varenda steg! (Fast jag tror inte jag skulle orka en gång till...)

Mitt råd är ge barnen vad de behöver och titta inte en sekund på nannyprogrammen!

Kram till er alla!

Lova med tre>> Kan också bara tacka, sitter med tårar i ögonen för det känns verkligen underbart att ni har sån fin relation idag och att du gick på din magkännsla och skrotade bvc-metoderna.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
var som bekant hos bup-tanten härförleden och hon ville absolut inte höra talas om ap och överlevarbarn vilket jag redan viste. men bestämmde mig ändå för att vara öppen i sinnet och ta till mig det som jag tror kan funka. hon talade om att barn styrs av impulser och det är helt omöjligt som förälder att vara där hela tiden och ta upp såfort barnet får en impuls osv och till viss del har vi annamat detta. när sonen inte är ledsen för han är trött eller annat basbehov så kan jag faktiskt göra klart det jag håller på med utan att ta upp honom när han gnäller och är missnöjd. jag pratar med honom hela tiden. lämnar aldrig rummet han är i utan att han får följa med. men jag kan ta på mig kläderna fixa klart frukosten borsta tänderna mm utan dåligt sammvete och han är alltid med, ibland missnöjd för jag inte fokuserar 100% på honom.
Hon pratade även om att visa saker vet vi bäst som blöjbyten och påklädning, jag har försökt lura sonen varje gång och haft jättemycket ångest inför dessa moment eftersom jag vet att det blir komflikt, har tex gett honom välling isamband med blöjbytena o försökt klä på honom ett plagg i taget medan han leker runt för att undvika att han blir arg. men nu gör jag det. tar komflikten försöker förmedla känslan att detta är något man måste göra ioch just detta bestämmer mamma. Jag tror och hoppas att han inte tar skada av detta. jag hoppas och tror att gränssättning inte är skadligt utan bara nyttigt. Dock så finns där inga gränser för närhet vilket han får så ofta han vill. Va tycker ni? gör jag fel som sätter gränser? detta har verkligen hjälpt mig iaf och jag tycker inte att sonen är ledsnare än vanligt.

Lova med 3: Vad kul att läsa...

Min son är sjuk nu. Det är han ofta och då vill han bara att jag ska bära honom hela tiden vilket är helt omöjligt. Han sover mest på mig. Det är svårt med gränssättning när barnen är sjuka o hängiga. Samtidigt när man är ensamstående o de är sjuka ofta är det också omöjligt att bära stora barn hela tiden o inte få några min till sig själv. Vissa barn ligger o vilar själva när de är sjuka men min son vilar mest på mig då o helst ska vi gå runt runt dessutom men där försöker jag sätta stopp i alla fall.

Nu har jag inte läst allt direkt.... men jag måste berätta om skrikande småbarn. Första dottern skrek mycket från det att hon var 3 dagar tills hon blev bortåt ett år, hon vaknade MÅNGA gånger varje natt och man blev helt slut....

Andra sonen var 3 veckor när han började skrika. Efter ett antal månader slutade jag helt att äta ALLA mjölkprodukter. Läste ALLA innehållsförteckningnar och han slutade skrika... Åt jag däremot en macka med bregott skrek han igen. Innan hade jag hört att barn kunde få ont av mjölk, men trodde det skulle bli bättre att minska ner på mängden bara, men så var det inte. Skitjobbigt var det, både innan och efter. De oändliga skriken innan och att alltid vara tvungen att laga all mat själv efter, inte kunna bli bjuden på mat och leva med matsäck...  ammade bara 10 mån pga detta

När tredje barnet kom slutade jag helt med mjölk från födelsedagen och 6-8 v framåt och han har varit som en helt annan sorts bebis. När jag sedan försiktigt började med lite mjölk så fungerade det bra.

Nu väntar jag 4:e och har tänkt göra likadant! Har upptäckt att jag själv inte mår bra av ffa laktos också.

Prova det alla ni med små skrikande missnöjda gnällande barn. Uteslut ALLA mjölkprodukter under en vecka!! Hjälper det så är det absolut värt det, även om det är jobbigt!!! Det gör det lite lättare att samarbeta med de bestämda barnen

PS Min dotter har också skrikit så hon svimmat av! och gränser är bara nyttigt för barn om de är rimliga och inte går till överdrift!!!

Ett boktips: Växa med ansvar av Barbara Coloroso, läs den!!

Åh vad jag blev glad när jag fick tips om den här tråden. Min son är 19 månader och nu äntligen har min polett trillat ner! Det tog tid, jag vet! Jag har alltid sökt svar på varför han kan vara så missnöjd. Nu äntligen har jag slutat leta svar och koncentrerar mig istället på att tillgodo se alla behov han har. Vi har gått tillbaka till att samsova och jag bär honom i bärsele så fort han tycker att att det behövs. Han går nu själv och hämtar den i tvättstugan där han vet att den ligger.. SITTA säger han och ger den till mig. Självklart säger jag! 

Min son har aldrig sovit en hel natt, och trots att vi sover brevid honom vaknar han alltid ledsen. Jag kan räkna på en hand de gånger han vaknat utan att gråta. Det finns en bok som heter Somna utan gråt... det var inte mitt problem - jag behövde en som hette Vakna utan gråt!!

Vi ammade i 14 månader sen sa jag stopp. Han vill fortfarande ha handen innanför tröjan och jag låter honom ofta ha det, det gör honom trygg.

För en månad sedan började han på dagis. Vi bor i USA, så det är inte lika snäll inskolning här. De bara lämnar barnen och sen är det bra med det. Första gångerna fick han vara där 2 timmar, sen hämtade jag honom. Han grät varje gång jag lämnade och varje gång jag hämtade. Nu, en månad senare har han börjat leka med de andra barnen och har fäst sig vid en av fröknarna vilket är jättehärligt att se. Vi pratar mycket om fröken och dagis hemma och han får ha med sig sin Musse Pigg som ger honom trygghet på dagis. Det går bättre och bättre! När han kommer hem sover vi tillsammans på soffan och sen leker vi hela eftermiddagen. Jag tror att han accepterat den nya rutinen och att han tom gillar det lite grann!

Tack för en toppentråd!