Överlevnadsbarn

Ska erkännas att jag inte riktigt ser kopplingen mellan extrovert och att inte kunna lugna ner sig själv när man har ett sammanbrott, allra helst som litet barn. Det kan absolut inte vår dotter, och jag kunde det då rakt inte då jag var liten heller (jag brukade svimma i affektutbrott och gjorde så tills jag var 5-6 år).

Som jag ser det så handlar extrovert och introvert om sociala egenskaper, inte emotionella (och förmågan att reglera känslor hör ju till den emotionella utvecklingen som sker i samspelet med en anknytningsperson).

Nej jag uttryckte mig nog inte klart. Men du vet hur en del behöver gå undan lite och få lite lugn och ro (jag pratar inte om time-outs eller så) för att komma ur ett "tantrum" och komma i balans igen? Tja det är _inte_ vår äldste son. Alla råd om att inte ge uppmärksamhet åt utbrott osv skulle resultera i mycket värre och längre utbrott än vad total fokus och kontakt gör. Jag har tolkat det som ett av hans extroverta drag.

En fråga till er med känsligga barn som är över 3 år och äldre. Hur är de på på dagis, närmare sagt har de skaffat sig en "bästis" än eller leker de helst för sig själva? 

Vår dotter som är 3 år och 5 månader går inte på dagis alls eftersom jag är föräldraledig just nu. Dock gick hon på dagis en period då hon var 2-2½ år ungefär. Men då lekte hon ju inte alls på samma sätt som hon gör nu, har ju ett par kompisar i ungefär samma ålder som hon brukar få träffa regelbundet. Märktes när vi tog hem henne att hon fick det bättre hemma, även om hon aldrig var direkt ledsen eller så på förskolan.

Ok, förstår vad du menar. Det är samma här faktiskt, att ignorera gör bara saken värre...

Nu sen jag läste den där beskrivningen av extrovert och introvert så förstår jag plötsligt bättre hur andra kan fungera, tex dessa typiska "dagisbarn" som verkligen trivs som fisken i vattnet i stora barngrupper, rörigt, hög ljudvolym och mycket stim och stoj. För dem kräver det liksom ingen energi, det är så de mår bra helt enkelt. Jag har liksom alltid tänkt att sådant kräver energi, för alla människor. Att det helt enkelt kan bli för mycket av allt sånt. Dottern var dock märkbart tömd på energi efter en dag på dagis...

Vår dotter är i ungefär samma ålder som er, lite äldre född aug 07. Hon har gått på dagis sedan hon var 13 månader och det har gått mot förväntan bättre än vad vi vågat tro. Hon är väldigt verbal, social och  trygg med " de människor hon föredrar" så att säga. Har alltid haft en vilja av stål och på något sätt käns det som om hon hinner skanna av en innan man ens visar hur man mår. Förskolepersonalen säger att hon är inte speciellt ledsen på dagis eller så och har lätt att sysselsätta sig själv. Dock har hon senaste dagar börjat med att säga att hon inte får vara med och leka med den och den, för att de andra barnen har sagt så. Jag vill ogärna stoppa ord i munnen på henne om jag börjar fråga för mycket om detta men är dock lite orolig. (det kanske märks även att jag är en utav de "känsliga sorten")  Har frågat personalen om de har märkt något men de hävdar att hon är för liten än och att det kan ta lite längre tid för vissa barn. 

Kände bara att jag ville dela med mig på dena tråd då många andra inte känner igen sig i det "härliga" liv vi lever med våra överlevnadsbarn.

 

Det där är väldigt intressant tycker jag. Min son är fyra och väldigt extrovert. Han kan inte bara namnet på alla sina dagiskompisar - på alla avdelningar (ungefär 40 st) - utan på alla föräldrar och de flesta syskon till barnen i hans grupp. Ända sedan han var i tvåårsåldern har han nästan "vallat" när vi varit i större sällskap som släktträffar. Så fort någon saknas märker han det direkt (vilket jag själv absolut inte gör).

Han får helt klart energi av att vara på dagis och bland människor... men det är viktigt att gruppen inte är för stor eftersom han hela tiden vill ha totalkoll på var alla är. Den han har nu med 14 barn och två pedagoger passar honom väldigt bra.

Mitt problem är att han ska få syskon i höst och jag förstår ärligt inte hur vi ska klara oss med 15h förskola i veckan. Öppnaförskolan med nästan bara bebisar och öppet två förmiddagar i veckan känns inte som ett direkt kompliment och han kommer bokstavligen att klättar på väggarna. Han blir helt enkelt otroligt rastlös av att inte träffa människor - det är som att det börjar krypa i hela hans kropp... Jag hoppas kunna komma överens med några andra föräldrar om att ta med deras barn hem till oss när vi hämtar ibland. Det blir otroligt mycket lugnare hemma redan idag när vi gör så.

Då han började förskolan straxt efter att han var ett år vet jag att jag debatterade i massor av trådar om det här med små barns behov av förskola (som vissa anser inte finns). Mitt barn hade redan då ett socialt behov som jag bara inte kunde fylla. Kanske för att jag själv är en mycket mer introvert person. Förskolan var fantastisk för oss från start helt enkelt.

Jag måste fråga er ifall ni har haft likande upplevelser.. jag vet inte riktigt ifall jag inbillar mig eller om jag kan ha kommit på något.

Min son började på dagis för två månader sedan och det går faktiskt bättre än jag väntat mig. Såklart har han nu varit sjuk två gånger. Feber, hosta och snuva. Första gången han blev sjuk så fick han alvedon och han sov helt ok, men vaknade flera gånger. Andra gången, nu för ett par dagar sedan blev han sjuk igen. Vi åkte till sjukhuset eftersom vi misstänkte krupp. Han fick någon medicin, ett par ml  genomskinlig sirap som skulle vidga hans hals i ett par dagar. (Jag bor i USA och kan inte minnas vad medicinen hette.. sorry) Dagen efter fick han feber och vi gav honom amerkansk supp (alltså inte den svenska alvedonen) och han blev som en stucken höna. Han skulle inte sova, åt knapppt någonting på flera dagar, men drack massor. 

Man hör ju ofta att alvedon ska göra barn trötta och att de sover gott om natten - här är det precis tvärt om.  Han var uppe flera timmar mellan 23 och 05. skulle titta på tv och leka i sitt rum och jag vet inte allt vad han kom på. 

Några fler barn som är känsliga mot vissa mediciner och gör dem helt hyper? Nu får jag vara försiktig i fortsättningen och börja läsa på innehållsförteckningar ordentligt!  Har även läst att röda färgmedel gör vissa barn hyper. Det kanske inte är så vanligt i Sverige med färgmedel, men här är det cherry i allt.. extra rött.. pust. Varför envisas de med att ha massa konstiga smaker på medicinen i USA? Jag blir så trött.

Jag har den, den är super, men jag tror jag kommer att behöva läsa den flera gånger. Så mycket bra tips och info!

Ett av mina barn (inte min lille high need son utan den andre) blir superhyper av Motrin. Visst piggar vanlig Tylenol (paracetamol som alvedon) upp då de känner sig bättre och jag upplever att Motrin (ibuprofen som i ipren) är mer effektiv än Tylenol. Lillebror blir dock som helt förbytt av Motrin och far runt som en liten studsboll. Numer finns många mediciner utan färgämnen här också men man får leta lite bland hyllorna ibland.