Överlevnadsbarn

Har egentligen inget av substans att tillägga, men tittade i tråden och kände att jag bara ville svara på frågan i detta inlägg: absolut inte

Jag har en ergonomisk bärsele som heter Pognae som man kan använda till barnet väger 20 Kg. (Min son väger 13 kg) Den är hur bra som helst och jag har aldrig fått ont av den. Min son är mer fäst vid den än något gosedjur/snutte osv. 

Min son fick medicin för reflux när han var nyfödd men det växte bort. Vi har även testat att ta bort mjöljken men det gjorde ingen skillnad. Men, jag ska faktiskt ta ditt råd på allvar och kontakta en barnläkare ang detta. Vi har en ny läkare som verkar sympatisk och bra.. 

Har din son också vaknat och varit ledset? När min son vaknar så är det som om han vaknar upp och känner sig vilsen, trots att han somnar på samma ställe som han vaknar. Det låter inte som om han har ont någonstans utan gråter mer av oro om du förstår vad jag menar.

Andra med erfaranheter av barn som vaknar med gråt? 

Min yngste vaknade ofta gråtandes och gör det fortfarande ibland. Han är annars inte ett utpräglat överlevnadsbarn som sin storebror, men väl en sömnstrulare av klass. Fram tills han var ca 18 månader vaknade han ofta illvrålandes och vi misstänkte reflux, nattskräck, mardrömmar, kolik, allergier. Vi testade att ge behandling för reflux, men utan egentligt resultat och vi hade koll på hans och mitt (eftersom jag ammar) matintag så att vi skulle kunna se ev korrelationer, men ingenting stod ut där heller. Vi testade också lite olika sovställningar där huvudänden av sängen var upphöjd. Vår barnläkare påpekade att då han växte och utvecklades och var glad och pigg på dagarna så var det nog inget fysisk fel på honom. En annan sak som vår läkare frågade oss om var om sonen snarkade då det kan leda till sömnstörningar, men vår kille är tyst som bara den när han sover (inte för att jag ibland måste kolla att han fortfarande andas eller så...). På nätterna fanns vi bara där för honom och väntade ut stormarna. Nu när han närmar sig två och ett halvt vaknar han sällan gråtandes mer. Ibland har han förstås drömmar och ibland vaknar han liksom på riktigt, riktigt dåligt humör, men det är inte på samma nivå alls som tidigare.  

Vår dotter vaknade med gråt varje gång åtminstone under hela sitt första år. Hon somnade också nästan alltid med lite gråt, ofta bara någon minut men det fanns ju där ändå. Det var som bara så hon var helt enkelt. Det var aldrig något medicinskt eller fysiskt fel utan när hon blev äldre så avtog det bara. Minns så väl hur underbart det kändes när hon först började vakna glad när hon vaknade och surrade massor på sitt eget lilla språk (när hon var runt 1-1½ hade hon som ett eget språk, hon har alltid varit väldigt verbal även innan hon hade lärt sig riktiga ord) och ännu mer underbart blev det när hon runt 2 år började komma och väcka en med en kram, goa ord och en massa härligt fnitter!

Bör tilläggas att hon såklart ändå har vaknat gråtandes emellanåt även efter den där tydliga förändringen efter ett år, då hon har haft drömmar, eller behövt vår närhet extra mycket och bara haft allmänt oroliga perioder då det varit gnöl och kink. Men det har alltid funnits en anledning till skillnad från då hon var bebis och vaknade varje gång med skrik och gråt.

Åh vad jag känner igen mig! Min dotter började sitt liv som ett otroligt ängsligt barn. Om hon somnade i vagnen så räckte det med att jag gick från grus till asfalt eller tvärtom för att hon skulle vakna. Den där mycket om att "barn tar den sömn de behöver" och "bebisar kan sova igenom allt" krossades totalt. Jag låg stel som en pinne på natten eftersom jag visste att minsta rörelse skulle väcka henne. Körde en bil förbi så vaknade hon. Om jag skulle beskriva hur känslig hon är och hur ängslig och spänd det lilla livet är så hade det blivit en tjock bok. Men jag kan hantera min dotter, det jag har svårt för är att få min omgivning att acceptera henne som hon är. Folk tror att jag "daltar" med henne, att jag överdriver hennes utbrott och hennes känslighet. Sanningen är att de ofta inte har en aning om hur det är att ha ett överlevnadsbarn. Jag känner att jag inte orkar fler barn, jag älskar min dotter men jag vill inte ha fler!

"One of the hardest things for parents of high need children is handling criticism from people they value. The parents are already struggling with feelings that their baby's personality is all their fault, that they are not good parents, and that their child is misunderstood. They are often made to feel embarrassed and apologetic for their child."

Nu då jag läst igenom den här tråden känner jag igen så himla mycket med min förstfödde. Men inte allt, vi är nog i en typisk gråzon. För inte är det väl så att ett överlevnadsbarn "måste" kunna checka av alla de där 12 punkterna som MammaG kommenterade ovan? Superkänslig är han min gosse i alla fall, väldigt intensiv och inte den ädlaste metall knäcker hans vilja

De där 12 punkterna är inte ens vetenskapligt belagda utan egentligen bara vad Sears såg hos sitt eget barn. De medfött känsligare barnen behöver inte alls ha alla dessa kännetecken.

Håller med dig! Min son är väldigt intensiv och har en vilja så stark att jag inte vet vad jag ska göra för att avleda honom ibland. han är just nu inne i en dinousaurie period och vi har en film med dinosaurier som han älskar. Han vill titta på den hela tiden. Och ibland står jag inte ut med allt skrik och bråk för det är BARA det som går. Inte vill jag att han ska sitta och titta på film - utan leka - men ibland ger jag upp.

Har han bestämt sig för att han vill ha pasta så är det bara så. Vill han gå ut så är det bara det som gäller. Maten ska vara klar när han ser mig plocka ut mat ur kylen och ut ska vi gå så fort jag ger minsta hint om att gå ut. Han älskar att vara ute, så det försöker vi vara mycket. Det gör honom glad och lycklig och då får det bli så!

Oj så jag asgarvar åt devisen "barn tar den sömn de behöver". Det har vi inte sett nånting av här. Och det gör mej så ont. Sonen, 2 år, vägrar sova dagssömn och är så trött så trött att jag börjar bli riktigt orolig. Han höll på att somna i pulkan på väg hem från öppna förskolan idag. Och väl hemkommen så sin vana trogen blåvägrar han. Istället tar han ut sin frustration genom alla möjliga hyss. Och tack Slobhan för citatet du gav, jag behövde det idag, en påminnelse om att jag gör mitt bästa som mamma, mer kan jag inte.