Överlevnadsbarn

Vår dotter blir hyper på alvedon! Vågar inte ge henne det på kvällarna längre för då får ingen sova
Hade ingen aning om att man kunde vara så känslig mot vissa ämnen i läkemedel...

Min minsting blir också hyperaktiv av alvedon, så jag undviker det på kvällen. Mina två andra barn blir det inte.

Vad skönt att jag inte inbillat mig då! 

Har inte hunnit läsa hela tråden ännu. Men jag måste fråga eftersom vi har så stora problem. Hur sover era överlevare?

Min son är 20 månader och vaknar flera gånger varje natt. Pust. När ska detta gå över? Jag vill så gärna att han ska sova i egen säng i eget rum eftersom ingen sover bra och det påverkar allas humör. Men samtidigt vill jag att han ska vara trygg med att sova där såklart. Hur har ni gjort?

Ja vår stora sov uselt hur länge som helst... fast hon sov periodvis bra ända sen hon föddes, så det har liksom varit en berg- och dalbana med henne hela tiden. När hon var drygt 2 år tog vi bort dagsvilan helt eftersom läggningarna började bli katastrof. Efter det kan man nog säga att hon överlag har sovit mycket bättre. Hon sov då i eget rum (eller vad man ska säga, det är en halvvägg öppen in till oss så det är bara som avdelat) men hon kom i princip alltid över till vår säng någon gång under natten. I oroliga faser kom hon tidigt, ibland redan innan vi lagt oss, och ibland inte förrän framåt morgonkvisten. Fåtalet gånger sov hon hela nätterna i sin säng (men det har hon gjort ända sen hon föddes, någon enstaka gång då och då).

När hon var knappt 3 år fick hon syskon. Då blev det väldigt oroligt med sömnen och hon ville uteslutade sova i vår säng. Det blev ju väldigt trångt eftersom lillan också bara ville sova med oss (helst ovanpå). Eftersom vi absolut inte ville förskjuta storasyster och få henne att känna sig utanför nu när hon så tydligt behövde känna sig som en i gemenskapen så flyttade vi helt sonika in hennes säng och ställde den intill vår. Så fort hon reste sig upp så vaknade ju jag eftersom jag ändå sov så lätt pga bebis, och då sa jag bara till henne att vi finns här och att hon kunde lägga sig ner igen. Andra natten sov hon hela natten och så fortsatte det i flera månader! Ärligt talat fattar jag inte att vi inte gjort så tidigare, då har hon ju sin säng men ligger ändå nära oss! Så det brukar vara mitt standardtips nu för tiden när jag hör om äldre barn som sömnstrular. Men sen är ju frågan såklart också varför de vaknar. Vår tjej sover oroligt och behöver vår närhet och trygghet när hon vaknar. Periodvis har hon mardrömmar och blir rädd för allt möjligt som ljud utifrån, ljus från bilar osv. Nu sover hon i sitt rum igen i en ny säng och det fungerar jättebra, hon sover oftast hela nätter nu men ibland får pappa gå över dit och lägga sig med henne. Nu har lillasyster hennes gamla säng som står intill vår.

Jag vill nog säga att sömnen blev överlag mycket bättre efter att hon blev 2 år, ganska länge då (ända tills lillasyster föddes) så märkte vi inte ens att hon kom över till oss, hon var tyst och smög försiktigt ner så vi vaknade inte ens. Därav fick ju vi sova hela nätterna även om hon hade ett uppvak för att byta säng. Då blev det verkligen en omställning sen när lillasyster kom att plötsligt vara vaken en massa på nätterna igen och amma osv

Angående boken "The highly sensitive child" så har jag i princip läst hela nu, även om jag vissa delar bara har ögnat igenom. Men jag vill bara säga att man får ju läsa den boken kritiskt och med lite sunt förnuft precis som alla andra böcker. Stora delar av boken är väldigt bra och informativa, men det finns vissa saker som jag reagerar på och det har ju kanske att göra med att författaren trots allt kommer från USA.

Ta detta med att hon lät sin bebis ligga och skrika i sängen tex, där tveksamheten hos henne låg i att hon inte ville lära sin bebis att bara man skrek tillräckligt länge så kom någon och tröstade (och det är ju exakt vad de ska lära sig ju!!). Tills hon sedan kom på att man kunde göra ett "tält" ovanför spjälsängen. Men tyvärr får hon det ju att låta som att det är helt ok att de får ligga och skrika, men att det är bättre att göra ett tält och sedan lämna dem ensamma eftersom fysisk närhet enligt henne är något som bör undvikas åtminstone när de är överstimulerade.

Självklart är det i sig en bra idé att "bygga in" bebisen för att minska intryck, men själv vet jag med säkerhet både av erfarenhet och kunskap att det är mycket bättre att de får ligga nära om de är ledsna och har svårt att sova, fysisk närhet kan inte vara för stimulerande ens för en överstimulerad "high need", då skulle i så fall hela det biologiska systemet kollapsa. Närheten är liksom grunden till all utveckling, viktigare för spädbarnet än både mat och sömn, och framförallt så frigör fysisk närhet hormonet oxytocin som inverkar lugnande och avslappnande på barnet. Men man behöver ju inte gå runt och vagga eller hoppa som en dåre eller så (vilket vi gjorde felet med första dottern) utan man kan ju bara ligga helt stilla med bebisen i ett mörkt rum och inge lugn och trygghet. Är man själv stressad däremot så påverkar ju det bebisen såklart.

Dessutom innehåller den åtminstone ett faktafel som jag direkt reagerade på. Eller hon skriver att hon inte sett några samband mellan temperament och anknytning, i sin undersökning. Men annan forskning har visat att barn med känsligt temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning (se tex Cole mfl "The development of children" 2010) och det tycker jag är helt logiskt då dessa barn av naturen är svårare att tillfredställa. Alltså har de högre krav på vad som är ett "good enough" föräldraskap.

Annars håller jag med om att detta att man stimulerar för mycket, bus och skoj med en kinkig eller tyst bebis är ju mer regel än undantag. Det har varit ett problem för oss då omgivningen alltid har stimmat upp och härjat med barnen om de varit ledsna, tystlåtna, blyga, försiktiga, trötta etc. Istället för att ge lite utrymme för barnet/bebisen att få ta det lite lugnt och få vara ifred en stund.

Ja självklart att man måste ta saker och ting med en nypa salt. När jag läser böcker om barn och barnuppfostran så brukar jag ta till mig det som passar min familj och så lämna resten. Jag tyckte det var mycket intressant dock det hon skrev om "tält" eftersom jag gjorde precis samma sak med min dotter! Jag byggde ett "tält" över spjälsängen med hjälp av tunna filtar för att minska på intrycken och det hjälpte oehört! Nu är hon 4 år och tål fortfarande inte för mycket intryck och trivs bäst i en MYCKET rutinerad vardag.