Överlevnadsbarn

spännande att läsa om andras barn och att man känner igen sig egen lilla fis:)

Min första dotter är en riktigt liten överlevare, redan på bb va det hon som skrek mest och sov minst de 5 dygn hon och jag va där. Redan då va det bara bära bära, mata mata och ständig fokus. Kommer ihåg att jag tittade på de andra mammorna som hade sina små i baljan och drog runt på dom eller hade dom brevid sig när de åt lunch.. själv fick jag sitta och amma samtidigt eller ha henne i famnen:)

Under hennes första månader va det bara skrik och gråt för hela slanten, jag gick till bvc och grät floder och sa att de är nått fel på henne. (va ensam med henne oxå så jag hade ingen annan att dela de med). Vi testade alla droppar mot gaser mm men inget hjälpte. Jag hade hela tiden hoppet uppe om att de blir bättre efter 6 mån.

hon blev 6 mån och mer men allt blev bara VÄRRE. Jag va så arg och ledsen och TRÖTT. Jag kunde inte gå med mammagruppen på promenad för hon vägrade sitta i vagnen, bara skrek hysteriskt. Ville inte äta och ville inte sova.. bara bära bära bära. Vi blev inlagdapå sös för utredningar mm men dom hittade inget fel på henne.

bup blev inkopplade då jag kände mig väldigt nere och undrade mycket om hon inte riktigt va som hon skulle, fick bekräftat där att hon va väldigt krävande och behövde speciella riktlinjer.

Igår fyllde hon 2 år! hon är helt underbar men sover fortfarande dåligt, äter dåligt mm. Tycket inte om att leka med sina saker, intresserar sig inte för barnprogram eller dylikt. saker har blivit mycket bättre och jag ser hennes speciellt beteende som nått bra nu istället för dåligt som innan.. idag är hon egen och otroligt rolig med stor humor och spex.

Mycket intressant att läsa om hur andra har det eller har haft.. man känner igen otroligt mycket för en gångs skull:)

Håller med om att det är underbart att läsa om fler som upplever detta!  Finns ju ingen att prata med som förstår och försöker man förklara eller berätta om hur det är så tror dom inte på en, eller tycker man överdriver eller nåt. Mina pojkar har också redan på BB satt tonen för hur fortsättningen skulle bli, amma och skrika..Jag är också helt förundrad över alla barn som bara sitter eller ligger nånstans helt nöjda, det har aldrig funnits på kartan med mina killar. Tycker det känns som man lever i ett slags fängelse nästan, kan knappt göra nåt. Jag har insett att jag känner en stor sorg över detta och är besviken och tom bitter över hur det har blivit. Det är jättejobbigt också att folk omkring en inte förstår eller kan stötta. Min mamma tyckte att med stora pojken fick jag nog nån slags depression och att vi var osäkra som föräldrar så det blev jobbigt pga det. (? jag var inte deprimerad, däremot hade det inte varit konstigt om jag blivit det..Var sjukt jobbigt helt enkelt,och ingen hjälp fick vi heller) Första sonen fick dessutom autismdiagnos i våras, så nää, jag köper inte att det är mitt fel. Nr 2 som är minst lika hetsig som 1:an förklarar min mamma med att det beror på allt kring stora pojkens autism och att det varit ganska stökigt här under hans uppväxt..
Känns såå trist att inte ens egen mamma kan förstå. Hon har ändå 8 barn själv. Var vi alla såna där små snälla, lugna barn tro? Varför fick jag 2 skrikmonster?
Usch. Blir så ledsen ibland.

Känns så underbart att ha hittat denna tråden. Har precis haft mamma här....
Min ängel. Sonen vaknade upp frå ingenstanns grät i en halvtimme innan jag ringde min mamma. Hon kom över. Hon gjorde verkligen allt föratt få kontakt med honom. Bara skrek o slängde sig bakåt & rev sig själv & slet i håret som vanligt. Så nu har jag o mamma sat att hans hår får tyvärr bort/av!

Han gör sig själv väldigt illa. & Allting är en kamp samtidgt som vissa dagar helt konstig flyter på tills en stor bomb släpps. Våra nätter ska vi inte prata om. & ingen jag menar verkigen ingen fattar....
Han skruvar upp sig från noll till 500%
Har aldrig kunna låta honom bara skrika lite innan jag tar upp honom för då har han rivit sönder sitt ansikte eller kroppen- Han måste tas upp snabbt annars urartar det. & andra i släkten tycker bara man pjåskar....
Allt går upp & ner här hemma. Men man har blivit ganska duktigt på att hålla masken, & visa en anna sida av sig själv bara föratt liksom....Utan min mamma hade jag gått under. även min lillebror som har kommit hem till mig o räddat mig. Bara han som kan få Gabriel att sluta skrika tvärt.

Jag är ensam med sonen så har inte ngn annan att avlast med, Jag vill gärna ha eran råd & synpunker, ska till läkaren på fredag. sonen har astma & olika matallergier m.m... hur är det med eran barn? Nu är hjärna helt avstängd. O så jobba ovanpå allt detta. Ibland är som en avlastning att få komma bort hemifrån men även jobbigt då man kanppt minns vad man gör eller säger.

Andreaa: Det låter tufft. Tur att du har din mamma och bror som kan hjälpa dig lite. Hur är det med annan typ av avlastning? Kontakt/stödfamilj och liknande? Fast din son kanske är för liten för det (hur gammal är han)? Jag har inga överlevnadsbarn, men ett diagnosbarn och det är också tufft. Han har i perioder haft kraftigt självskadebeteende, som nu, vid fyra års ålder dock lugnat sig. Men han är fortfarande väldigt explosiv och utåtagerande istället. Struktur, tydlighet, förberedelser och mycket vuxentid gör att sonen funkar bättre. Jag har väl inga råd att ge mer än att fortsätt att lyssna på din inre röst och strunta i omgivningen.

Nu har jag inte läst hela tråden, så kanske har ni redan tipsat/tipsats om boken, men bättre en gång för mycket än en gång för lite.

Raising your spirited child - har ni läst den? Den var vår bibel när sonen var liten, det var så underbart att läsa en bok där han var helt normal! Vi fick mycket hjälp och tips på hur vi skulle hantera olika situationer och främst hur vi skulle hjälpa honom att hantera dem. Det jag tyckte så mycket om var att det inte handlade om att förändra honom, utan att hjälpa honom att hantera sitt sätt att vara.

Vår son är nu snart åtta år, och hans high need-sidor är inte alls lika tydliga längre. När han var yngre, upp till kanske femårsåldern, var situationen dock en helt annan och jag känner igen mig så väl i era beskrivningar. Men som sagt så har det blivit väldigt mycket annorlunda med åldern, kanske kan det vara skönt att veta också?

Måste fråga er andra hur ni har det med era barn när ni blir bortbjudna eller har tillställning hemma.?
Min dotter fyllde 2 i helgen och vi hade kalas för henne då, hon tyckte de va väldigt jobbigt med allt folk och blev väldigt gnällig mm.. och endå är det bara nära och kära som hon träffar väldigt ofta, så fort hälften hade gått och det bara va ca 5 personer kvar så blev hon jätte lugn.
Samma sak blev det idag.. vi va på hennes fasters kalas, samma personer som va på hennes kalas va där men även de blev för mycket för henne, hon blir som ett plåster på mig och kan inte sitta själv och ingen får prata med henne eller försöka få hennes uppmärksamhet. Jag är ju van vid detta så jag bryr mig inte så mycket, men jag märker ju att alla andra tycker det är jobbigt och påfrestande även om de inte försöker visa det. Önskar bara att det inte behövde vara såhär..
En bra sak är dock att hon sov sin första hela natt igår:) från 19:30-06!! Alltid nått!