Överlevnadsbarn

Har sett tillräckligt många få ett andra eller tredje barn som är känsliga/gråtiga eller riktiga vildtroll för att köpa det, även om det så klart är en tillgång att vara lugn o.s.v. (om inte annat för sin egen skull). Men visst är det vanligare att man har det lättare med syskonen.

Du återkommer ju några ggr i tråden med hintar om att det nog är föräldrarnas inställning som orsakar besvären...

Det var lite det jag ville säga. Nu har min lilla kolik men de stunder han är lugn är han "lätt" att ha att göra med. Som sagt, det är en baggis att vara förälder åt en som kan ligga på golvet en stund, sitta vaken i sjalen och titta sig omkring istället för att börja skrika i frustration direkt när han vaknade inåtvänd. Jag tror visst att vem man är som förälder kan spela viss roll men inte särskilt stor. Det är inte min "förtjänst" att jag nyss duschade medan han låg på golvet bredvid och jollrade eller att vi satt och titade på tv igår med honom i famnen. Det hade aldrig någonsin hänt med den stora.

I det sista instämmer jag helt. Känner samma fast min är lit äldre.

Och jag håller helt med madeleineh. Ju äldre vår andra blir desto tydligare blir det att hon inte alls har samma känsliga temperament som sin storasyster. Tex vaknar hon nästan alltid med ett leende. Hon reagerar inte alls negativt på främmande människor, platser etc, tvärtom många gånger positivt!! Hon är generellt sett väldigt nöjd så länge hon är mätt och utsövd. Hon blir inte hysteriskt panikslagen så fort hon ramlar (trots att jag, av gammal vana, springer dit och ojjar mig för minsta lilla men blir alltid lika förvånad när hon tar allt med en klackspark och jag behövdes inte ens!) är hon trött så somnar hon utan större kruseduller nästan jämt, oavsett om vi är på stan, mitt i ett köpcentrum eller hos bekanta någonstans. Hon har faktiskt inte varit rädd för något eller någon alls sedan hon föddes och reagerar inte heller på ljud, ljus eller konstigheter så som första gjorde och fortfarande gör. Jag har nästan alltid kunnat duscha medan hon utan problem kan vara någonstans i krokarna och pyssla på med sitt. När hon blir ledsen så är det inte från 0 till 100 på en halv sekund utan det finns utrymme för att tex kissa färdigt om något hänt, utan att det ska låta som att hon är på väg att dö! Men hon har också haft ett stort närhetsbehov och blev buren mycket under det första halvåret samt att hon absolut vill samsova. Hon ammar väldigt tätt på dagarna, oftare än sin storasyster. Skillnaden är bara att hon helt enkelt inte är lika känslig och krävande, hur man än ser det.

Det jobbigaste med henne är att hon gillar att vara nöjd även på nätterna, alltså vaken! Det är svårt att hitta en balans med sömnen och titt som tätt kan hon vara vaken och superglad och sprudlande mitt i nätterna... istället för att skrika som en stucken gris som storasyster gjorde varje gång hon vaknade nattetid, så skrattar och pratar istället denna lilla tös nätterna igenom... när hon vaknar uppe och vi andra är ner så "ropar" hon och tystnar sedan tills man kommer, medan första skrek hysteriskt ofta en bra stund även efter att man tagit upp henne i famnen. En så fruktansvärt stor skillnad i personlighet är naturligtvis inte min eller vår förtjänst. Tror man verkligen det så har man faktiskt missat en stor del av de biologiska aspekterna kring människans utveckling... enligt mig kunde vi lika gärna ha fått lillan först och hon hade ändå varit lugn som en filbunke.

för att inte köpa det menade jag så klart (att det ligger mer hos föräldern och dennes lugn, attityd, känsla, etc.)

Jag håller också med madeleineh med flera föregående talare.

Nu var det kanske inte riktigt så du menade Peap, men det stör mig något enormt när andra föräldrar antyder att det helt och hållet är deras egen förtjänst att deras barn är nöjt och glatt och sover bra, och omvänt att vi måste gjort något fel som har en så "krävande" dotter.

Jag är visserligen förstagångsförälder men känner mig inte alls osäker i på mitt "jobb", inte efter de första trevande ca två månaderna i alla fall. Däremot har jag träffat på flera mammor (i t ex föräldragruppen) som uttycker stor osäkerhet och nervositet i sin föräldraroll och ändå sitter där med ett lojt barn som somnar i famnen bara sådär (något vår dotter aldrig skulle göra). När jag träffar andra bebisar i samma ålder som vår så ser jag ofta en ganska tydlig skillnad mellan henne och de andra - hon är mycket mer livlig, vaken och uppmärksam på omgivningen. Själv beskrivs jag ofta som lugn och tillbakadragen (hennes far också) så det är inte mitt beteende som smittar i alla fall! Jag är övertygad om att hon är född med denna personlighet, tänker man tillbaka kunde man se de första tecknen redan på BB.

Jag håller med dig. Det är störigt att få såna kommentarer och det är klart man märker att folk tycker sonen borde sova själv osv. Samtidigt får jag nu med min dryga tvååring kvitton varenda dag på hur rätt vi gjort som varit lyhörda för hans temperament och behov av närhet. Samtidigt har jag tagit med mig att vara ödmjuk för andras sätt att lösa saker. Jag försöker aldrig övertala folk att bära barn, samsova och annat. De som behöver det kommer att komma på det själva eller fråga mig. De som inte vill har sina anledningar och kommer inte att lyssna på dem. Snarare mer känna sig ifrågasatta och föräldraskapet blir ännu sämre. Jag har börjat fatta att vissa barn är okej med att ligga ner i vagn och sover fint i sin spjälsäng bredvid föräldern. Tror min lilla hade kunnat vara ett sånt barn men nu är jag ju så bekväm med att bära och samsova att han får leva med det

Jag har också fattat det, inte min man däremot.
Han: Finns det verkligen föräldrar som kan lägga sina bebisar klockan 20, utan att gå och lägga sig själva samtidigt?
Jag: Ja, det är nog till och med rätt vanligt att man gör så.
Han: Det tror jag inte på!

Haha just nu lägger jag mig också vid den tiden om den lille vill. Då är jag färdigborstad, allt står framme vid sängen så jag är redo

Hoppas dock det går över snart, han är ju bara 8v så det får gå lite till men lite trist är det allt.

Faktiskt en inte speciellt trevlig kommentar i en tråd som handlar om överlevnadsbarn och hur otillräcklig man ofta känner sig som förälder. Gör om och gör rätt.

Måste bara skriva en liten rad här så jag har lite koll på tråden. Jag har inte tidigare hört talas om överlevnadsbarn men min dotter passar in som handen i handsken. Vägrade barnvagn fram till ca 4 månaders ålder, jag ammade nog varje eller varannan timme, dygnet runt i 8 månader, hon har hängt i babybjörnen större delen av sin spädbarnstid (och jag fick aldrig sitta eller stå still när hon hängde i den), vägrade att vi var längre än 10 cm ifrån henne under det första året. Skrek så vi trodde att hon skulle svimma när jag lämnade henne till sin pappa eller mina föräldrar en stund, tar en timme att natta henne.. Däremot passar det inte in att hon blir överstimulerad, utan hon har snarare varit mest krävande när vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Är det tråkigt har hon alltid blivit helt tokig, har vi varit ute från 08 till 17 har hon varit en solstråle, och då helst om hon fått hänga i selen nästan hela tiden. Numera åker hon helst på min rygg, har en väldigt bra sele nu. 
Vi har ÄNTLIGEN fått henne att börja sova i sin egen säng (hon är 14 månader idag) men att natta är ibland ett rent helvete. Om jag inte hänger över sängen så skriker hon sig blå. Lägger jag mig ner bredvid och sjunger, vaggar sängen osv så blir hon galen! Och att hänga över sängen i en timme knäcker mig fysiskt. Men glad att hon kan ligga där och sova ett tag i alla fall. Vid 01-02 brukar jag få lyfta över henne till vår säng.

Hon är världens goaste tjej men hon har varit krävande.. och min sambo, som veckopendlade de första 10 månaderna och bara var hemma på helgerna, har fortfarande inte riktigt förstått detta. Nu måste jag googla upp detta lite mer, men väldigt intressant måste jag säga.