Överlevnadsbarn

Har från och till skrivit i den här tråden och nu måste jag ha lite råd från er med andra överlevnadsbarn och DAGIS!

Vi bor i USA och min son går på dagis 8.30-12.30 4 dagar i veckan. Inte så mycket alltså. Han är 2 år och 2 månader och har gått på samma dagis sedan 19 månaders ålder. I somras var vi hemma i Sverige i 6 veckor och sedan vi kom tillbaka har han gråtit varje gång jag lämnat honom. Det är jättesvårt och hjärtskärande varje gång. Jag gör mitt bästa för att hålla god min och säger att jag måste gå och jobba och kommer tillbaka efter lunchen som alla andra dagar. Han klänger sig fast och vill inte att jag ska gå. Varje dag får fröken ta honom i famnen och titta på fåglar genom fönstret medan jag går.

De säger att det går över så snart jag gått därifrån, men ju mer han börjar prata desto mer inser jag att han inte vill vara där alls. Han vill hellre gå med mig till jobbet osv, eller stanna hemma med pappa, gå till playgroup eller leka med sina andra kompisar som vi träffar ibland.

Igår när jag kom och hämtade honom så berättade de att han inte velat leka alls. Att han suttit i ett hörn och tittat på de andra barnen i stort sett hela tiden. De försöker få med honom i gruppen som är blandad från 18 månader till 4 år. Han leker mest med en kille som är 4.5 år, men han är inte alltid där.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag kan inte ha honom hemma hela dagarna, även om jag jobbar hemifrån, men just nu är jag så ledsen för hans skull.

Vad skulle ni gjort? Besöka andra dagis i närheten kanske? Det finns dagmammor, men de är sällan utbildade och jag vill inte gärna använda mig av dagmamma. Vi hade nanny tills han var 18 månader och det funkade bra, även om jag gick hemifrån.. usch. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska vända mig. 

Det låter som han kanske inte riktigt är inskolad klart eller inte kommit in dagis igen efter sommaren. Det där med att leka i gruppen. I två årsåldern leker ju barnen mkt själva också. Gör han inte det heller dvs leker med bilar el andra leksaker? Det var ett barn på min sons dagis som mest såg osäker ut o höll sig  stilla för sig själv i början men nu efter några månader har det släppt och hon ser glad o ut o leker där. Kan du vara med en dag o se vad personalen gör för försök att få kontakt med honom och leka med honom? Kanske de kan anstränga sig mer? Prata med dem o hör vad de har för ide

En liten uppföljning. Min son är 18 månader nu och har precis blivit inskolad på dagis. Det går förvånansvärt bra och han älskar att få utlopp för all sin energi. Jag trodde det skulle bli stora tårar (men det kommer kanske)
Fortfarande Mycket mycket mycket energikrävande och man mår nästan lite dåligt att vara själv med honom för han tar allt! Är han bara på gott humör går det väl för sig men när det är något som stör som en liten förkylning eller tandsprickning, lite för trött, Då rasar hela världen och inget hjälper. man vill komma upp i famnen men väl där försöker man ta sig loss, blir man nersläpt igen då kastar man sig på golvet och vrålar, För att vara helt nöjd måste jag  hålla hans tempo. och det går ju bara inte så många utbrott och känslostormar varje dag blir det. Gränser har naturligtvis blivit nödvändiga att sätta. Vad man får och inte får göra, Blir man tilsagd så bryter hell lose men det är bara att bita ihop och vara benhård och det tycker jag att jag är bra på men man väljer sina fighter, Småsaker säger man inte alltid till om.. jaja pilla du på fjärrkontrollen till tvn va gör det om du byter kanal,  man måste få utvecklas/upptäcka tänker jag. Men saker som att kasta maten på golvet hälla ut mjölken avsiktligt osv där säger jag ifrån (men det är ett sundhetstecken att testa gränser, så får man väl se det) Nu är det för mig iaf mycket lättare att se när han r ledsen "på riktigt" eller när man bara är gnällig och trotsig för att han inte får göra som han vill och då tycker jag inte synd om honom tvärtom jag blir nog ganska kall och säger " ska det vara så här tråkigt vill inte mamma vara med o leka mer, då kan jag gå ut i köket och ta en kopp kaffe istället" Då vrålr han ännu högre och vissa kvällar så håller den sinnestämningen i fram till han somnar matt och utpumpad av alla stormar med en ganska kass sinnesstämning. Så många ggr man kliar sig i huvudet och undrar vad man håller på med. är man ute och cyklar eller på rätt spår ibland??!
Så skönt ibland att kika in här på sidan för att få lite bekräftelse på att man inte är ensam med att ha stans jobbigaste unge (som man ändå älskar gränslöst såklart <3)

Tack för svaret.
Eftersom vi bor utomlands så fungerar inskolningen lite annorlunda. Eller, inte alls kan man säga. Man får inte vara kvar med barnen alls, inte ens första gången. Ialalfall fungerar det så på den förskolan som han går på. Jag har ifrågasatt detta, men började med att han honom där 1 timme, och ökade sedan successivt.
Avdelningen han går på är en "hourly care". Detta innebär att barn kommer dit och hämtas väldigt oregelbundet. Det är olika barn där varje dag, vilket jag tror är svårt för honom. Han har ju ingen chans att vänja sig vid någon kompis, eftersom de nästa dag oftast inte är där.

Idag var jag och tittade på en pre-school som ligger lite längre från vårt område. Det var underbart och kändes mer som ett svenskt dagis. Det är lite dyrare och jag får ta med lunch till honom, men jag tror att det här stället hade passat honom mycket bättre. Det är samma barn varje dag, de har mer strukturerad verksamhet och verkar mycket mer förstående och omhändertagna när det gäller lite känsligare barn. Föreståndaren berättade vad de gör för ett annat barn som gråtit mycket vid lämningar och som drar sig undan från gruppen. Jag ska ta dit sonen och min man i morgon för att hälsa på.  Hoppas att detta kan vara en möjlighet. Jag känner mig väldigt entusiastisk. Jag får vara med vid inskolning också och vi får ta det i den takt som han behöver. 

Hur har er inskolning fungerat? Jag har inte varit med vid svensk inskolning, så jag vet inte riktigt hur det fungerar, men berätta gärna mer!  

Lägger till favoriter

Tack vittra för svaret.
Det har blivit bättre, han har alltid varit lite mer "needy" än sin syster men han var hemsk nu i en -två veckor men det var för att hans pappa började jobba efter ett år hemma. Jag kände mig så värdelös när jag inte kunde trösta honom, han var så ledsen/arg/besviken när pappa inte var hemma. Men nu funkar det redan mycket bättre, som tur är.

Hej alla starka föräldrar!

Vi är mitt uppe i en lite klurig period och det har fått mig att starta en blogg om överlevnadsbarn. Ni får gärna kika in och läsa! 

Om du är intresserad av att skriva i bloggen, så skicka ett PM så lägger jag in dig som skribent. Jag hoppas att bloggen ska kunna vara till hjälp för föräldrar genom att sprida lite kunskap och tips. Men, det vore roligt att få andras perspektiv och erfarenheter av high need barn. inte bara mitt.. alla barn är ju olika!

www.overlevnadsbarn.blogspot.com 

 

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev! Min son är 2 år nu. Vissa saker är nog kanske lättare nu när han förstår mer, men humöret och temperamentet är verkligen kvar och oroar mig ganska mycket! Han utvecklas i fullt normal takt i övrigt, jätteduktig på att prata, komma ihåg saker som har hänt, när en liknande situation uppkommer drar han genast paralleller till den förra. Han är fortfarande ett energiknippe och är som lyckligast då han får utlopp för energin genom att springa, hoppa och spela boll, han vet hur siffror ser ut, även om han inte vet vilken som är vilken, han kan en hel del färger. Han älskar 5 myror men orkar bara sitta still där högst 20 minuter men ofta mycket kortare, som sagt mycket energi, tyvärr är denna energi allt som oftast negativ, han blir liksom arg för inget, och så har det eg varit hela tiden. Men nu är det intensivare på ngt vis.. Är vi i affären får han panik efter 10 min i vagnen eller redan i bilen på väg dit. Jag tänker att om han är så negativ redan nu, hur kommer han vara när han är 6 år? Han är sällan spontant glad eller reagerar glatt när man skojar osv, missnöjet tar ofta överhand, hur vänder man det? Vill att han ska känna sig glad och nöjd, inte arg och misstroende, jag har ju verkligen gjort allt för att ge all min kärlek och gör, och ändå är han så missnöjd och arg på hela sin tillvaro, jag vänder ut och in på mig själv snart..

Bra blogg! Men kan du inte "öppna" så att man kan kommentera anonymt eller med bara namn och email? 

Dan Syndrom>> Gillar verkligen din blogg och följer när jag hinner, men är kass på att kommentera.. Skrattade högt åt "ninjapärlande" precis så hade nog min son med gjort