Överlevnadsbarn

Jag önskar att jag hittat en tråd som denna när vår son var en bebis! Han var också ett riktigt överlevnadsbarn men tyvärr kände jag inte till begreppet då. Det var mycket närhet, en enorm envishet och känslig för för många intryck. Det där med att inte vilja somna ställde till enorma problem.

De första 7 vekcorna hade jag honom på kroppen 20-22 timmar per dygn och hur mycket jag än älskar honom så höll jag på att bli tokig till slut. Jag försökte trösta mig med att det måste ta slut förr eller senare för det är inte många 15-åringar som vill bli runtburna av sin mamma .

Och gud vad trött jag blev på allt underförstått om att det var mitt fel som osäker förstagångsförälder. Jag tror vi med överlevnadsbarn snarare är mindre osäkra eftersom vi har barn som tvingar oss att se dem.

Han är idag i alla fall en trygg liten kille på 2,5. Han vet fortfarande utmärkt väl vad han vill men numera är han mer intresserad av att leka och gå själv än att bli buren och att man alltid ska vara med. Det blir bättre även om man inte tror det när man är mitt uppe i det.

Åhh ser att tråden är gammal men försöker ändå.

Fick länken till denna tråd via en tråd som jag skapat, ang min dotter som verkar vara ett såkallat överlevnadsbarn.

www.familjeliv.se/Forum-3-168/m60582296.html

Här är länken till min tråd.

I stora drag, så har hon iprinicp alltid varit väldigt jobbig, speciellt när det gäller sömnen. Sedan 7 månaders ålder extremt mammig, bara jag som funkar om jag är i närheten och nu är hon lite över 1 år och jag kan verkligen inte göra något alls utan henne.
Tycker så synd om min lilla tjej som uppenbarligen har extremt stort behov av att vara nära mig hela tiden. De få gånger hon faktiskt leker (eller överhuvudtaget är på golvet) en liiiten stund själv är underbara!

Jag har också haft en otroligt krävande son som just blivit 19 månader. Blir det inte som han vill eller om ingen förstår vad han vill så är det panikskrik och krokodiltårar från 0-100. Och så har det varit sen han föddes (han är också en otroligt empatisk, varm och busig liten krabat) Men inte förrän nu, när han börjat på förskolan, så har jag förstått att det ju är en enorm tillgång. Jag behöver ju aldrig vara orolig att han inte får den uppmärksamheten han behöver. Då drar han ju bara igång alarmet! Jag har alltid varit otroligt osäker på varför han är missnöjd (många gånger har man nästan slagit numret till akuten) men nu så tar jag det mer med ro. Det är ju helt enkelt sådan han är. Det är också mycket lättare nu när han är större och förstår mer, när man kan förklara att "jag vet att du vill ha det så, men nu går det inte" och vara beredd med en kram när gråten blir för outhärdlig. Jag har märkt att ju mer jag förstår mig på honom (vilket inte innebär att han alltid får som han vill) desto lugnare är han och desto kortare varar utbrotten. Under sonens första levnads halvår så undrade jag vad jag hade gjort för att förtjäna en sådan jobbig unge (ursäkta språket, men ärligt) men nu så är jag så himla glad att jag har en sån otroligt empatisk och känslig liten kille när det finns så mycket känsokalla människor i världen! Vem vill ha ett barn som bara vill behaga alla andra hela tiden?

Jag vet inte om det är någon kvar i den här tråden men jag känner ändå för att skriva av mig lite.
Jag har tre barn, och det är mellanbarnet på nästan 18 månader som är väldigt speciell.

Det här beror inte på oss som föräldrar, jag är väldigt lugn och mitt äldsta barn har kunnat sova på fester (med hög musik), hon var med oss i Paris som tvååring och gick på museum, ute på restauranger och somnade när hon var trött i sin sittvagn.Världens enklaste barn, vi kunde göra allt som vanligt.

Och så kom nummer två, och är så arg. Som bebis sov han själv i spjälsängen på natten men alla middagslurar på mig, vilket var väldigt jobbigt eftersom jag hade en 2,5åring samtidigt. Han blev aldrig nöjd, ville ha mer mat, jag fick börja med smakisar vid 3 månaders ålder. (ersättningen blev han liksom aldrig mätt av)
Han ramlar kanske 20-30 gånger om dagen och blir då asförbannad. Han vill inte somna och en period grät han sig alltid till sömns, helt omöjligt att trösta, det var inget som dög. Nu somnar han själv efter lite välling och så, så det är ju ok. Men när han vaknar efter middagsvila så kan han gråta i 20 minuter, otröstligt, jag erbjuder mjölk i en flaska och så skriker han som om jag har slagit honom typ. Det största problemet är att jag inte förstår vad han vill. Både min äldsta och min minsta (3 månader) förstår jag (förstod henne som bebis). Han är väldigt ofta arg, ledsen och han gör mycket saker som han vet att han inte får, han tar väldigt mycket av min energi. T.ex. stoppar upp saker i näsan, varför? Han får ont och det är jobbigt att få ut den, ändå gör han om det. Är han korkad?

Trean gråter aldrig, bara om han måste vänta för att jag hjälper nån av de andra.

Jag hoppas att det blir bättre när han lär sig prata ordentligt, nu säger han bara vissa ord. Men jag skulle gärna höra om andra som har haft liknande barn. Hur har de blivit som äldre? Jag känner ibland att det är något fel på honom eller att det är fel på anknytningen mellan oss. Jag blev gravid när han var 5 månader och hade inte så mycket energi till honom som jag hade önskat, men hans pappa var då föräldraledig och det är främst till pappan som han har tytt sig till.

Har läst lite mer i tråden nu och det verkar som om många har haft en jobbig förlossning. Min gick nog för fort i såfall. Var öppen 6 cm när det inte gick framåt så bra så barnmorskan tog hinnorna och rispade bebisen i huvudet med en lång nål så att han hade sår på huvudet efteråt. Från att ha varit öppen 6 cm till att han var ute tog det 4 minuter. Det var antagligen väldigt stressande för bebisen.

Han har alltid skrikit mycket i bilen, nu för tiden (1,5 år) så går det bra att åka kortare turer, men går det mer än 10 minuter så skriker han.

Om anknytningen är skadad vad ska man göra då?

Det är ju jättesvårt att uttala sig bara utifrån det du skriver... men om du är orolig att det beror på anknytningsproblem (eller andra utvecklingspsykologiska faktorer) så tycker jag faktiskt att du ska ta upp detta med bvc, dvs om du känner att du har en bra kontakt med dem där och att de tar dig på allvar. Du kan också vända dig direkt till bup, vilket kanske är det bästa. Det är en jättestor fördel att han fortfarande är så liten eftersom det är lättare ju yngre de är om det nu rör sig om anknytningsproblem. I vissa kommuner finns det särskilda kontaktgrupper för familjeproblematik som just anknytning, samspelssvårigheter, kommunikationsproblem osv (familjeresursteam brukar det ofta heta) och detta är inom soc som man brukar kunna kontakta direkt. Jag tycker det är en jättebra funktion eftersom man arbetar med familjen i sin helhet, då ser man också mycket bättre de samspelsmönster som finns i familjen.

Oavsett så tycker jag ni ska söka kontakt gällande detta på något håll eftersom det kan vara bra att utreda om och i så fall vad det är som orsakar problemen. Det låter onekligen mycket jobbigt att inte kunna förstå alls vad han vill, och han är så arg jämt, trots att han är så liten!

Favoriter och återkommer!