Överlevnadsbarn

Min son har som ett mirakel blivit mkt lättare sista månaderna. Fast inte när han är sjuk då vill han fortafarande bli buren o hela tiden och då använder jag bärsjalen  o vara klistrad på mig o missnöjd men annars leker han nu själv mkt mer. Han är 2 år. Och jag tycker det hjälpt oss båda att han kan prata nu. Han sätter ord på sina känslor. Kommer o säger att han är ledsen o jag ska trösta. Eller att han är rädd tex. Om han sitter i famnen en stund kan han själv säga: Nu bra! o vara nöjd igen. Om jag tappar tålamodet i bland när han är just sjuk o gnällig  o väldigt krävande säger han åt mig: Mamma Inte skrika! och då inser jag att jag spårat ur o lugnar ner mig. Nu funderar jag bara på att köpa en bättre bärsele till ryggen så jag kan bära honom o göra saker samtidigt. Jag tror jag får acceptera att han kommer vara väldigt krävande i perioder ett tag till men jag ser ju att när han är frisk o mår bra så kommer de där ljusa perioderna då han är mer självständig. Han är väldigt känslig o blir  alltid lätt arg när han inte får som han vill men just att vi kan prata om det nu tycker jag hjälper mkt.
Så till ni som har mindre barn kan jag kanske ge lite hopp att det plötsligt kan bli mkt lättare.

För bara några månader sen kunde jag nästan inte dusha om jag inte hade barnvakt eller han sov. Han bara skrek o skulle bli buren o var missnöjd då. Men nu kan jag dusha själv i badrummet. Han kan titta på film eller leka o bara komma in då och då. Helt otroligt! Som sagt det var vid ganska exakt 2 år det vände för oss....

Helt fantstiskt skönt för er bägge, Just nu är min lilla 13 månaders kille helt helt hopplöst omöjlig. Strular med sömnen och maten samt när han är vaken så måste han va igång hela tiden kan inte sitta en minut. det måste hända saker heeeela tiden annars blir han arg och missnöjd. Jag får inte heller gå en meter ifrån. Håller på att bli totalt knäckt just nu. Det har ju varit sähär mer eller mindre alltid men vissa perioder är mer intensiva på något sätt. Han går verkligen på med hela kroppen trots han är hur trött som helst får jag knappt honom still. det kan ta upp till 2 timmar att lägga honom. Alla tips är välkomna om ni känner igen och har hittat någon bra metod.

Hade hittat en artikel på Libero; som inte fanns då vi fick vår känsliga tösa för 3 o 1/2 år dedan där de skriver om känsliga barn, tänk om man visste det då så mycket oro man skulle slippa:

"Det är skillnad på barn
 Alla barn kan bli överstimulerade, men vissa barn blir det mycket snabbare än andra. Cirka var femte människa är född med ett temperament som gör att de blir särskilt känsliga för intryck dels från den egna kroppen, och dels från den yttre världen. De här extra känsliga barnen upplever snabbare och i högre grad än andra det behagliga eller obehagliga i att vara glad, hungrig, trött eller ha ont. De kan också registrera långt flera nyanser i omgivningen. Det betyder att de, på samma sätt som de flesta andra, snabbare blir mätta på intryck från yttervärlden och att de tar längre tid på sig att vänja sig vid förändringar. Precis som alla andra temperamentsdrag är det här draget ärftligt. I vår del av världen räknas dessa extra känsliga barn oftast som besvärliga. Det säger emellertid mer om skevheter i vår kultur än om de fördelar och nackdelar det för med sig att vara extra känslig.

Extra känsliga barns sömn
Att extra känsliga barn behöver mer tid på sig för att vänja sig vid förändringar gäller även de förändringar som det dagliga livet för med sig: att vakna, att börja på dagis eller hos dagmamman och att komma till ro efter en lång dag. Extra känsliga barn behöver ofta längre tid för att somna än andra, och de kan ha svårare att somna igen om de vaknar mitt i natten. Extra känsliga barn påverkas också lätt av för lite sömn. Om man är trött (och extra känsliga barn märker det snabbare och mer än andra) blir det svårare att orka med att möta dagens intryck. Därför är det extra viktigt att de får tillräckligt med sömn. Det kräver ofta extra uppmärksamhet på barnets behov.

Överstimulering
När extra känsliga barn behöver lång tid för att somna, eller har svårt att somna, kan det bero på överstimulering. Antingen i form av för många intryck under dagen. Eller för att situationen runt hela läggningen ger för mycket intryck. Båda delarna kan man vanligtvis göra något åt. Tänk er in i barnets situation och fundera på vilka krav på anpassning till nya situationer och intryck barnet har upplevt under dagen, och överväg om ni kan ändra på något så att mängden intryck blir färre på dagarna.  Det räcker oftast med lite grann för att det ska vara för mycket. Också intryck i den omedelbara miljön runt läggningen kan göra det svårt för ett extra känsligt barn att somna. Fundera på om ni kan begränsa mängden intryck vid läggningen mer än ni redan har gjort. Särskilt de som kommer i form av ljud eller ljus. Att ligga underst i en våningssäng eller att ha en egen vrå att sova i kan hjälpa till att begränsa mängden synintryck.

Otröstlig gråt
Om barnet gråter och det inte kan tröstas av att få bröstet, av att bli vaggad eller ligga nära, då kan det bero på att barnet är överstimulerat. Kanske kan ni hjälpa ert barn att komma till ro genom att begränsa mängden intryck från omgivningen, till exempel genom att lägga barnet till ro i ett mörkt och lugnt rum och lägga en tung hand eller arm på barnets kropp, och/eller att svepa in det i en tunn filt. Försök att hjälpa barnet genom att andas djupt och långsamt och att slappna av själv – även om det är svårt, särskilt när ett gråtande barn kan få er att göra tvärtom Vissa menar att det kanske kan hjälpa att tänka på att barnets gråt i sådana situationer också kan fungera som avspänning för en kropp som är för spänd.

Det är också skillnad på föräldrar
Om ditt barn är extra känsligt kan den ena eller båda föräldrarna också vara det. I sådana fall är det ännu viktigare att ni får sova och vila tillräckligt. Både för barnets och er egen skull. Extra känsliga vuxna är på samma sätt som extra känsliga barn beroende av att få tillräckligt med sömn. Var uppmärksam på att ditt behov av vila och sömn kan vara större än många andras. Människor som är känsliga och mottagliga för intryck behöver ofta tid på sig för att anpassa sig till förändringar. Därför kan det för en känslig förälder vara en utmaning att sova intill sitt barn, något som det kan ta ett tag att vänja sig vid. Kanske kan det vara till hjälp att tänka på att det inte bara är barnet som lugnas av närheten till din kropp, även du och din kropp blir lugn av att vara nära barnet. Mammor som ammar har särskild glädje av den ro som uppstår av kroppskontakten med barnet, eftersom den lugnande effekten är särskilt stor vid amning."

http://www.libero.se/Pages/General/Article.aspx?id=23178

Wow!!
Men det jag märkt med min lilla som har/hade mycket svårt att komma till ro, särskilt på kvällarna är att det fukar bättre de dagar vi umgås med andra människor, åker bort etc.. Tror att det då blir så mycket intryck att han inte klarar att ta in det så han somnar istället. När det blir för lugnt och tyst hemma däremot, så får han svårare. Då klarar han att ta in alla intryck och har svårt att stänga av. Hög musik och rörelse hjälper då väldigt bra.

Han är nu nästan 4 v och det som jag också märkt lugnar honom är att jag försöker minska ner på mjölkmängden genom att blockamma. Sedan jag började i förrgår så har han somnat flera gånger vid bröstet, skrikit betydligt mindre och haft lättare att somna. Tips att prova för de med ammande barn!!

Vad är blockamning?

Vilken bra artikel! Min dotter är nu 6 och en halv månad - och det har faktiskt börjat bli lite lättare att få henne att somna nu. Jag tror det delvis kan bero på att hon blivit väldigt rörlig och tröttar ut sig mer. Sen har det förstås mycket med den mentala utvecklingen att göra förstås - jag tror hon har en ganska lugn period just nu.

Hennes pappa jobbar ofta kväll och förut när det var som värst med nattandet tyckte jag det var jättejobbigt. Tyvärr har det också lett till att det bara är hos mig hon kan somna. Nu jobbar han inte lika ofta, men jag märker att hon somnar mycket lättare och fortare när vi är ensamma hemma - antagligen blir hon överstimulerad när hon ska sova och han är här...Han har också en tendens att vilja leka med henne in i det sista, trots att hon egentligen börjar bli trött och det är dags att varva ner. Jag tror jag ska visa honom den där artikeln så kanske han förstår lite bättre (och jag slipper låta som en gnällkäring som avbryter "det roliga" varje kväll)!

Hej på er alla starka mammor!

Jag började skriva i den här tråden för ett par månader sedan då det kändes som om det aldrig skulle bli lättare här hemma. Men, vinden har vändt! Vill dela med mig för att ge er andra hopp och kansek lite styrka att fortsätta lyssna på era överlevare! 

Vår son är nu 21 månader och för ungefär 3 veckor sedan byggde vi ihop spjälsängen igen och testade något helt nytt. H an har tidigare bara sovit med oss, men nu när det är dags för oss att försöka oss på ett syskon är det ohållbart

Vi diskuterade i ca en vecka med vår son hur det skulle kunna vara att sova i sitt eget rum i sin egen säng. Att nu är han en stor kille och behöver inte ligga och hålla i mamma längre hela natten. Han kan ligga där med Musse Pigg och Nalle Puh och sin filt och mysa hela natten. (hans två motorcyklar har också fått en hedersplats i sängen - en i varje hand) Vi sa att när han sov hela natten i sin säng så skulle han få en cykel. Cykelmutan använde vi för att få honom att stanna kvar i sängen (han har tidigare klättrat ur). Och det funkade - efter en vecka sov han hela natten. och de andra gångerna han vaknat har han fått sitta i knät i fotöljen tills han är redo att lägga sig ner igen under filten

Vi börjar alltid nattningen med välling i fotöljen tillsammans med en bok (alltid samma bok) När vi har läst den en gång så kan man få titta lite mer på bilderna och sen får han själv välja när det är dags att lägga sig under filten. Ibland blir det ett par svängar upp och ner, men om vi tvingar honom att stanna kvar i sängen fast han inte vill så blir det bara tokigt. Det är bara att gå med på hans begär vid läggningen, då blir natten så mycket bättre. Han har nu inte krånglat på ett par dagar och sover mycket bättre på dagarna också! 

Vi trodde att han var alldeles för liten för att diskutera med på det här sättet, men det fungerar jättebra och vi gör det nu mer och mer vid andra tillfällen! 

Jag följde den här tråden lite i början då jag kände igen min stora son i överlevnadsfacket. Vissa blev ifrågasatta hur man kunde kategorisera barn och det är minsann hur man bemöter barnet. Jag har nu fått ett andra barn och kan bara konstatera, det är skillnad. Den lilla kan ligga själv i babygymet nöjd, jollra på en filt när vi äter, amma vid läggning och ligga vaken hos mig för att sen somna. I bilen somnar han oxå själv. Det är jätteskillnad i att ha ett sånt barn. Dock verkar han vara känslig för ljud när han är ledsen...

Det jag vill säga är att det är skillnad på barn och barn, det är tuffare med överlevnadsbarn, även vad folk kan få för sig. Å andra sidan är min tvååring väldigt trygg, litar på andra och stabil. Är glad jag följde honom, det verkar ha funkat

Utan att ha läst i tråden tidigare;
jag tror att det rä skillnad på föräldrar och föräldrar, d v s samma person från första gången manblir mamma/pappa till en andra och ev tredje, fjärde gång.
Jag menar inte att det inet är skillnad på barn, men jag tror att det kan ligga (mer?) hos föräldern och dennes lugn, attityd, känsla, etc.

Men du har ju både läst och skrivit i tråden tidigare, det var ju därför diskussionen uppstod. Fast då hette det mer att barn som var lugna och kunde ligga på en filt var "apatiska". Jag kan bara konstatera att jag fortfarande tycker att det är skillnad på barn och deras temperament och deras närhetsbehov. Vissa barn har mer behov av närhet än andra, och uttrycker det högljutt.

Jag har tänkt mycket på det som har sagts i den här tråden och en sak har jag ändrat i min attityd: och det är att jag inte säger att jag "inte får" göra ditten och datten, det är ju mig det hänger på och har alltid gjort - jag har inte velat att vår son ska ligga och skrika, jag har velat bemöta honom i hans behov, och hans behov råkar ha varit (och är i princip fortfarande) konstant närhet.

Och jag vidhåller (fortfarande!) att det kan vara sjukt jobbigt att sakna alternativ. Att inte kunna lägga ner, att inte kunna bära med hjälp av redskap, att inte kunna använda vagn om det nu skulle behövas, att inte kunna ligga en bit ifrån, att inte kunna vara ifrån i överhuvudtaget.

Men idag har jag en väldigt intelligent och framför allt väldigt empatisk liten kille. Han har en känslighet och en medkänslighet som jag har sett hos få andra i hans unga ålder (1,5 år). Det gör mig bara övertygad om att det här "överlevnads"-draget hos honom faktiskt är ett särdrag i hans personlighet, och inte min förmåga eller icke-förmåga att bemöta honom.