Överlevnadsbarn

Va kul! Som sagt vi är nog fler än vad som syns utåt som kämpar varje dag med barn som kräver all ens energi. Jag kan tex när min son lägger sig på golvet och skriker göra likadant, då avbryter han tvärt, han studerar mig när han gör saker han vet att han inte får, nu ist för att skälla på honom aja och fya tar jag antingen bort saken eller honom utan tilltal osv, jag ger honom inte uppmärksamheten han är ute efter, däremot försöker jag ge honom uppmärksamhet mycket och ofta när han inte kräver den av mig genom att gnälla skrika ha sönder osv för att bekräfta honom, inte hans illdåd,det har gått bra faktiskt men det är ett helt nytt sätt att agera för mig för jag har varit inne i ett helt annat ekorrhjul innan där jag vädjar till honom med mutor osv bara för att vi ens ska komma utanför dörren osv, jag kommer behöva rätt mycket tålamod träning och stöd tror jag! Men hoppas jag hittat rätt tänk

Kul att du skriver om detta. För efter läst artikeln blev jag lite kofunderad just för att man å ena sidan känner att man inte ska ignorera barnen utan trösta o finnas där.
O andra sidan enligt artikeln ska man inte ge dem den uppmärksamhet de är ute efter när de har dessa utbrott hela tiden för att de då lär sig att utbrotten lönas.
Vi har också svårt att komma i väg o få ngt gjort. Har inte varit i ekorrhjul med mutor däremot ska han alltid göra ngt annat först lixom för att visa att han inte rättar sig helt efter mig. tex innan han kommer o klär på sig ska han först parkera alla sina bilar. Sen komma med stora elefantsteg osv. det fungerar men tar tid. ofta låter jag honom hålla på därför att jag inte orkar bråk. Men det tenderar att bli längre o längre saker han ska göra varje gång innan han kan komma igång med det jag vill. ex borsta tänder, klä på sig.på dagis får jag springa o jaga honom för att få honom klä på sig. Där känner jag att mitt tålamod blir sämre o sämre o det bästa kanske bara är att ta honom med tvång, o sätta på honom kläder med tvång. Fast när man då håller fast honom får han nästan panikattacker. Han blir så arg så lessen o kämpar för livet för att komma loss. Tycker inte man vill utsätta honom för det vid varje moment heller o han blir så otroligt lesssen o tar tid att bli lugn. Vet att det är under barnets trotsålder de lär sig förhandla o det också kan vara bra för barnen o man ska inte köra över dom för mkt. Samtidigt med barn som våra så envisa känns det som att om de får chans att förhandla blir bara momenten längre o längre o vi får inget gjort
Hur tänker ni kring detta?

Sen måste jag säga att min son också blivit så fin o känslosam även positivt på slutet. Han pussar mig spontant o säger hur fin jag är osv. Han kommer med sina favoritgrejer till mig o säger att jag kan få låna dom. Jag tror också att de barn som kräver mkt ger tillbaka väldigt mkt ju äldre dom blir

Liljan75>> Har det alltid varit så med din sons panik med att vara fasthållen? för så kan man säga med min son sen han var i princip nyfödd.. eller åtminstone så länge jag bara kan minnas. Han har altid velat bli buren men så fort man håller fast honom blir han panikslagen om det bara så är i en lek för någon sekund eller om man vill lugna han för han är för stimmig.. Man märker att det är PANIK. Ibland får man ju ta ett hårdare tag när han slingrar sig förmycket när man bara måste skynda sig och då håller man ju han på plats för påklädning och blöjbyten.

 Men han är också så att han ska hålla på med allt anat och när man väntar ut honom tar det sån tid.. sammtidigt vill man lära honom att det blir inte gjort om han inte själv sammarbetar. problemet är att det inte känns så viktigt för han att det blir gjort. Där kommer mutan in. så tar vi en glass sen när vi är i affären. Vi går bort om lekplatsen så du får gunga. När vi sen är på lekplatsen och ska hem.. nya lockelser. Det eller bära hem en vansinig unge som slåss o sparkas.. kul.. inte jätte! Däremot så ger jag inte med mig på glass när han gnäller om det eller annvänder riktigt dåligt uppförande för att få det, men att ignorera mamma när man ska hem är ju kanske inte bästa uppförandet heller. dock har han en egen vilja.. åhh önska att man bara var expert. ställs dagligen inför provningar som man bara önskar att man hade de rätta pedagogiska verktygen för att lösa, Min s har börjat slå mig och sin pappa men när han är glad, då vi leker så blir han va ska man säga lite för upprymd och ger oss en snyting inte jätehård än men det känns. och oavsett så är det ju absolut inte ok. Han vet detta och så fort man sger till honom så kommer han och kramas och pussas och jag har sagt att jag inte vill ha det för jag blir arg om han slåss men e det ngt jag inte kan så är det att avvisa kärleksförklaringar från honom för de är inte jättevanliga.  Det e också jättesvårt. för egentlien så vet jag ju att han gör så mer för jag inte ska vara arg på honom. Åh jag  säkert jätteblödg o mesig men också så fruktansvärt mån om min son och att han aldrig någonsin ska känna sig oälskad! Tycker det låter härligt att dn son nu ger tillbaka och lånar ut sina finprylar osv sånt värmer långt in i hjärtat!

Ja ang förhandling. De är ju jättesvårt, i åldern min son är (2) så ska de enl bup/bvc inte klara av att själv välja, det blir för mycket. Mamma och eller pappa ska bestämma efter barnets ega bästa. Sen känner jag att välja är en del av utveckligen sålänge det är små val (inte välja mellan glass och mat/sova eller se på film) Men vill min son välja att ha stövlar och grön mössa till blå jacka så fine för mig. Varför ska jag sätta mig imot det även om jag själv tycker den blåa mösssan är finare, Så länge valen inte är svårare än så. Men hur funkar det om du förbereder honom en kvart innan det börjar bli brottom.. så han får den kvarten till sitt och sen är det lagom att göra det som ska göras sedan? Då vinner ni båda. Fast jag inser att det är en avvägning. Då måste den kvarten med hans lekande få fortskrida utan komfliken så han inte känner att han kan skita i det du säger. men om du säger till han innan att nu ska vi strax gå, Passa nu på att parkera bilarna och gå som en elefant. Då har du gett medhåll til detta och då tappar det kanske dess intresse. Har du tur så vill had då istället skynda sig att ta på sig ist  Kankse kommer han på ngt annat för at förhala osv de är ju inte dumma. Men det e iaf jttesvårt och omöjligt att vara kreativ och hitta på saker när man är stressad och frustrerad, Jag ser mig själv som en såndära  tecknad tryckkokare som bara väntar på att bubbla över!

Den dagen jag tar min son till dagis så börjar vi ofta en hel timme innan med förberdelserna, jag har en plan b i huvudet att om vi är jättetidigt ute så kan vi vara en stund på lekplatsen intill dagis. men det slutar alltid med att vi är sena. Min sambo stiger däremot upp med honom väldigt sent sen fungerar det skitbra mellan dem. Efter blöjbyte och medan sambon går på toa och tar på sig lägger sig sonen med filten i soffan och inväntar vällingen. så får han den och då gör sambon det sista. sen är de sonens tur att få på kläder och sen borsta tänder och iväg. Inget jag ska bara, eller liknande.. De har gjort på samma sätt hela tiden och min sambo ger inte utrymme för velande osv utan han är rak och beskedlig. jag borde lära mig jättemycket av honom men jag e ju mamman, den man ska ta ut allt på. han behöver väl en sådan också. Men jag inser ju hur viktiga rutiner är för det är ju liknande system på dagis oh där är min son en helt anan också, Sånt jag aldrig drömt om som han gör som ingenting där.

Vad mkt jag känner igen mig i! Jo han har nog alltid fått panik när man håller fast honom men kanske mer ju älde han blir så man undviker helst det. Rutiner är bra. Det känner jag också. Ja jag ska pröva att förbereda honom mer men hittills tycker jag inte det hjälpt så mkt. Tex på dagis sa de han sjäv ha rkoll på klockan o säger att jag ska komma snart strax innan jag kommer men inte vill han klä på sig för det sen
Insåg när jag läste de du skrev at tmin son som slog mig också ett tag faktiskt slutat med det nu.

Skulle varit kul att träffa dig och din son! fast jag har för mig att vi bodde en bit ifrån varandra va? Jag bor i Skåne! Hade varit kul att träffa alla här med överlevarbarn!! Man har inte jättemycket gemenskap på just den biten med mammavännerna! Haft en storträff i sthlm i sommar, hihi tänk att sammanföra ett gäng stort som en dagsklass med highneed! :)

Viljestarkmamman var i Skåne bor du? Bor också i Skåne. Sonen har hunnit bli 2,5 år. Mkt har blivit bättre, men han är fortf. känslig, intensiv och viljestark. Stort kontrollbehov.

Lisa73 vi bor utanför Malmö i Svedala:) var bor ni?

Kul att mycket är bättre, vi är inne i trotsperiod nu känns det som, det är vilje mätning hela tiden