Både jag och min man har ett IQ över 145 och medan jag har känt mig annorlunda och missanpassad hela mitt liv har min man tvärtom aldrig haft några som helst bekymmer med sådant. Jag kräver stimulans hela tiden och blir väldigt lätt uttråkad av samtal med personer som har markant lägre intelligenskvot än vad jag själv har (och ja, jag är så stroppig att jag anser mig kunna avgöra det utan att be personen genomföra ett WAIS), min man kan lätt snacka väder och vind med vem som helst.
Jag har bara ett fåtal nära vänner, har lidit av depression sedan 10-årsåldern och är, såväl medvetet som undermedvetet, extremt manipulativ. Min intelligens har gett mig en del fördelar, så som att jag aldrig behövt studera speciellt mycket för att få högsta betyg på prov, att jag skrev 2,0 på HP redan som 15-åring och att jag kan snacka mig till det mesta. Å andra sidan är jag kroniskt nedstämd, understiumlerad och delvis isolerad.
Jag är övertygad om att min intelligens är en av orsakerna till mitt dåliga mående, men jag är lika övertygad om att hög intelligens inte automatiskt medför problem. Det allra värsta för min del är kanske trots allt att jag skäms för att vara intelligent och jag vet flera andra i vår lokala Mensaförening som upplever att det inte är "PK" att vara "smart" (ja, jag vet att hög intelligenskvot inte är synonymt med ordet smart).
