Högt IQ.

Jag har ingen aning om vad som är väldigt begåvad och inte.. bara att jag ibland som förälder känner mig hemskt otillräcklig. Men, det kanske är som du säger... hjälper vi henne nu när hon intresserar sig så kanske det lönar sig i längden.

Att det är viktigt att vi börjar använda intelligensbegreppet till något konstruktivt och inte bara som en siffra för att gå med i någon klubb eller skryta med utan för att kunna hjälpa de som behöver hjälp genom att se vad de har för förutsättningar (begåvningsnivå).

Ja jag håller med. Jag har förstått att många med högt iq tycker att det är rätt jobbigt. Tycker nog de med väldigt lågt iq också, fast av liknande men andra anledningar kan jag tro. Dock kan jag tänka mig att om man har ett högt iq och därav känner sig lite utanför, så kan det vara skönt med en "klubb" där man kan hitta likasinnade. Man får nog ha i åtanke att det finns nötter inom alla kategorier. Misstänker att det är därför sambon helst sonika vägrar berätta hur högt iq han har... Men, jag är nöjd med hur vi har det. Det är ju som du säger, iq är ju bara en siffra. Min sambo brukar säga att jag gör honom glad för att jag inte tänker som honom och att han utmanas av att jag inte tänker som han. Så, jag antar att det är bra. Hur hjälper man någon med begåvning utan att andra ska tolka ens försök till att få hjälp, och stöd, som skryt?

På www.mensa.se finns en del information om särbegåvade barn.

Ett tips är att ta det mycket försiktigt med skola o.dyl. Det här med hög IQ blir många väldigt provocerade av. Jag skulle försöka ställa sådana frågor att personalen själva kommer fram till svaret.

Förstår din vännina.. Min son har aldrig nämnt om sitt IQ utan omgivningen märkte att nåt va inte va "normalt" med min son..

Så hade dem fångat honom redan i 1:an så hade det nog gått smidigare för honom tidigare men nu så är det bättre iaf

Det har du rätt i! Jag tror i grund och botten handlar det nog vanligtvis att man är bara
en människa med ett inre liv som är bortom andras insyn och förståelse. Alla människor
är på något sätt lämnade åt sig själva därmed blir det upplevelser som att man upplever
världen på ett annat sätt än andra. Det är däremot "ensidigt" för saken är fortfarande att ingen vet om andra, ingen är en öppen bok men man bara vet om sig själv och då fastnar man ibland i sin egen lilla värld.

Eller ålder? För mig är det så att mina förusättningar/studieresultat/förmågor utvecklas positvt av först och främst ålder, jag vet i mitt hjärta och med mina erfarenheter att jag är en "late bloomer". Så absolut kan sådant som ålder och även som du nämner högre utbildning leda till fortsatt utveckling.

Utveckling av ens förmågor behöver inte avstanna vid en viss ålder eller en viss IQ nivå.

Jo det blir ju lätt så tyvärr... men det ska ju inte hindra andra och var och en att försöka göra sig förstådd och intressera sig för sin omgivning och de som vistas i den eller hur? Alla upplever vi världen på olika sätt och det finns ingen som egentligen kan avgöra vems syn på verkligheten som är sann och verklig. Men, detta sätts på prov vid sådana tillstånd som ofta framkallas av schizofreni och liknande. Problemet ligger nog i stora delar i att om man skiljer sig mycket från mängden och sedan dessutom separerar sig från mängden så blir det svårare och svårare att ha ett förhållande till mängden och fastnar man så kan det bli ytterst svårt att ta sig ur det hela... Även om man aldrig kan bli eller vara en öppen bok så tror jag att man tjänar mycket på att försöka måna om sitt sociala liv. Man kan inte begära eller förvänta sig att andra ska kunna förstå ens inre liv, och andra kan itne heller förvänta sig att man själv ska detta... dock bara att man visar respekt för varandras olikheter och olika synsätt och uppväxter, eller vad säger du?

Jag tycker att det är underbart att se pensionärer på föreläsningar. De som inte är där som studenter såklart, men som är där för att det är roligt och ge sin syn på det som lärs ut

Har bara läst TS.

Har inte en aning om vad jag har för iq. Dock kände jag mig utanför i grundskolan och på gymnasiet då jag hade bättre betyg i de flesta ämnen (dock inte i matematik, där fick jag kämpa) än de flesta andra. Det blev bättre under universitetstiden men fortfarande kände jag mig lite utanför.

Klart att andra kan bli förargade - ingen vill ju känna sig "sämre" än någon annan. Dock tror jag inte att det är antalet vänner som räknas, utan kvaliteten på de vänner man har.