Högt IQ.

Förövrigt håller jag med om att det finns ett problem med hur man hanterar intelligenta barn i skolan. Fast i min skola (växte upp i ghettot) var det nog snarare så att halva klassen var för intelligent för undervisningsnivån. Nivån på undervisningen var helt enkelt lagd efter de allra långsammaste och mest (sorry) trögfattade eleverna. Man drog sig dessutom för att sätta dem med som behövde extra stöd i specialklasser för man ville ju inte att de skulle få en "stämpel".

Visst skolkade jag en del men jag var ändå för hårt hållen hemifrån för att helt skita i skolan eller att inte delta i den (för mig ofta meningslösa) undervisningen. Så jag tog mig igenom eländet och på gymnasiet blev det iaf bättre.

Men jag kan ju fortfarande känna att den tid som kastades bort i grundskolan är en personlig katastrof. Jag hade förmodligen kunnat lära mig mycket mer av att sitta hemma och läsa helt utan stöd eller vägledning. Det känns riktigt trist att tänka på hur många kunskaper och förmågor jag kunde haft idag om jag fått undervisning som var helt anpassad efter min potential. Och jag tror inte alls att det är något speciellt för mig för att jag skulle varit någon uberbegåvad unge. Tvärtom tror jag dessvärre att ganska många i min skola (generation?) satt i samma sits.

Så ja, givetvis är det en enorm samhällsförlust att alla dessa människor inte får uppnå sin potential. Dessutom finns det ju en risk för att hamna snett om man är understimulerad i skolan. Om vi måste välja, vilka vill vi ha som kriminella, de begåvade eller de obegåvade?

Anonym (pappa)>>
iq behöver inte dra ner eq. Men det är inte alldeles för ovanligt att det är så. Men eq går till viss del att träna upp, även om din pappa kanske inte är så intresserad av det iofs.
Men hur kommer det sig att han träffade din mamma? Lite lustigt med tanke på hur han ser på henne, ursäkta frågan om den är för klumpig.

Men ärligt talat så är hela diskussionen absurd. Det är väl helt ointressant vilket IQ man har. Det viktigaste är att vara lycklig och nöjd med sitt liv och det an man vara oavsett IQ. Att vara den mest begåvade i varje sällskap blir man inte särskilt lycklig av. Det skapar snarare prestationsångest... Så fokusera på det som är viktigt istället ; att leva här och nu och att göra sitt bästa i varje situation. Basta.

Lavish>>
underbart resonemang
Det är också så att intelligenta står högt i rang hos kriminella så eg borde man satsa på unga intelligenta. Jag hade läst klar större delen av matte b när jag gick i åttan, sen fanns det inte mer sa min lärare. Efter min pappas krav drog min lärare ut tre ton med stenciler jag skulle arbeta med resterande 1,5 åren. Började nästan gråta när jag såg att det var cirklar med 50% skuggning och frågor på mellanstadienivå..
Så skolan har ett litet minus hos mig

Fast läkarprogrammet är mer svårt att ta sig in på än att klara. Och jag tyckte arbetsbelastningen som var på vissa kurser var betydligt mer utmanande än de rent intellektuella kraven. Vill man utmana sin intelligens kanske man hellre skall ge sig på litet kvantfysik, matematik eller kemi? Eller nå't?

Anonym IQ 225>>
vet inte om du har några barn, men känner inte du att det är viktigt med en stimulerande skola? Blev du aldrig understimulerad? Eller hämmad?

Anonym läk>>
fast läkare kan ju vara en ren utmaning om man tänker på eq om man har bra iq. Det är ju en annan typ av intelligens som kan vara svår att läsa sig till, utan mer kanske praktisera sig till?

Skrev 1,9. Har aldrig mätt min IQ men antar att den är inom gränserna för det normala. Jag klarar mig fint, är rentav framgångsrik.

Sådana test har jag också gjort, fast som vuxen och av en annan anledning. De bestod av många olika moment uppdelade på flera dagar och sedan tog det någon vecka av analyser innan jag fick resultatet - det var mycket högt!

Visst kan jag tycka att en del människor tänker lite trögt ibland (men å andra sidan påstår min man att jag associerar och spinner vidare på olika ämnen så att ingen annan hänger med), men jag går ju inte omkring och berättar för folk hur högt IQ jag har - det är ju som att bädda för att bli utanför. Det är ju "bara" att anpassa sig till de personer man umgås med och sedan söka mental stimulans någon annanstans. Jag får stimulans i mitt arbete, av att läsa, av att se dokumentärer och sedan ta reda på mer om ämnet, att lösa tankenötter (TV-programmet "På Spåret" är ganska kul med sina ledtrådar), etc. 

Visst känner jag mig udda och utanför ibland, men det är inget unikt för den med högt IQ. Den som hör mig pladdra på när jag inte tänker mig för känner sig säkert lika udda. Jag tror du tänker för mycket på ditt IQ och det gör att du omedvetet förstorar problemet.

Det jag kan uppleva jobbigt är att jag tänker så otroligt mycket och så snabbt. Med åren (närmar mig 40 nu) har jag lärt mig att göra mig långsam för andra.

Jag hinner tänka på fem saker och finna en lösning under samma tid som många andra hinner lösa en sak (beror förstås på vilket ämne det handlar om, jag är absolut inte bra på allt) och det störde mig mycket mer förr.

Nu ägnar jag den tiden åt att studera människorna istället Väntar ifatt dem helt enkelt