Anonym (smartass) skrev 2011-01-12 01:53:24 följande:
Jag har fått svaret att jag har en IQ på mellan 145 och 150 när jag gjort tester, dock har jag nog aldrig riktigt ansett mig själv som smartare än andra, däremot vet jag att jag har talets gåva.
Det är inte ovanligt att jag kan prata folk till att hålla med mig, även om dessa personer till en början suttit och försökt komma med motargument. Jag har en enorm social kapacitet, och därav har jag aldrig känt mig som "annorlunda", jag har fått känslan av att smarta personer oftast inte är speciellt socialt begåvade. Men varför är jag då som jag är? Är jag inte smart egentligen? Eller kan man vara både smart och social?
Jag har även enormt lätt för att irritera mig på personer som inte förstår logik, inte kan dra slutsatser lika snabbt som jag. Fast jag har lärt mig med åren att istället för att irritera försöka "leda" deras tankar åt rätt håll, jag måste erkänna att när personerna väl kommer fram till det jag redan vetat en längre stund, så känner jag mig enormt nöjd. Att jag lyckades leda tankarna på personen åt rätt håll.
Har tyvärr även en dålig egenskap som kommit av det här, jag är ibland otroligt manipulativ, jag kan inte låta bli helt enkelt, Jag vet om att jag kan få vissa människor att göra nästan vad jag vill, det blir som en utmaning för mig.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver och det har väl inte alltid varit så kul
. Så högt IQ tror jag inte jag har, men den sociala biten.
Ända sen jag var barn har jag snabbt kunnat hitta folks ömma punkter och hur man bäst övertalar dem eller kommer åt dem. Har alltid haft lätt för att få det jag vill ha. Jag tror det är det jag fått bra betyg på snarare än hög intelligens, jag identifierar snabbt vad läraren vill ha och vad som imponerar på denne. Sen anpassar jag mig efter det. Jag spelar de roller som för tillfället gagnar mig mest utan att kunna hindra mig själv från det.
Nu börjar jag väl låta som om jag har jävligt höga tankar om mig själv som du nyss blev anklagad för men jag tycker/tror ändå att jag oftast vill andras bästa. Det har lett till problem för mig. Ofta har jag tyckt att jag har sett vad som vore bra för andra människor. Och genom manipulation som kommer ganska naturligt för mig så har jag fått dem dit jag tycker att de ska. Först efteråt inser jag att jag plötsligt tagit på mig ett gigantiskt ansvar för en annan människas liv som jag inte alls vill ha eller känner mig beredd att ta. Det är något jag försöker jobba med mig själv för. Att inte gå in och manipulera andra i den riktiningen jag tycker vore bra för dem.
Nu ska jag ju snart ha barn och är litet orolig för hur det ska bli med detta. Är inte uppfostran kvalificerad manipulation?
Förlåt, kan inte låta bli att påpeka sånna där saker :P
. Så högt IQ tror jag inte jag har, men den sociala biten.