Högt IQ.

Förvisso. Jag har lätt för mig i största allmänhet men något geni är jag då rakt inte. Jag har mycket svårt att tänka mig att jag skulle ha någon abnormt hög IQ. Då är väl risken inte heller så stor för problem med empati/EQ/social förmåga.

Jag var ju inte själv med på den tiden, men enligt min mamma så hanterade han den sociala biten betydligt bättre när han var yngre. Så länge han var gift med min mamma så var han någorlunda normal. Sen har det bara barkat utför för honom (socialt sett). Han har alltid tyckt om min mamma på alla sätt (och gör det fortfarande, han har aldrig kunnat tycka om någon annan än henne trots att de varit skilda i ca 25 år), men ändå har han tyckt att hon är korkad rent kunskapsmässigt. De passade varandra ganska bra på den tiden trots allt, min mamma är lite av ett kontrollfreak och vill gärna styra och ställa och bestämma. Med min pappa fick hon bestämma i princip allt (kläder som han ska sätta på sig, semestermål, vilken mat som ska lagas, osv). Men hon tröttnade förstås på honom till slut, jag själv skulle aldrig klara av att leva med honom.

Vad kan det vara för saker? Många skriver om liknande erfarenheter och jag skulle jättegärna få konkreta exempel på vad det kan vara för problem och saker som ni löser så mkt snabbare än normalbegåvade.

Förresten, ni som har barn. Har ni märkgt något särskilt med era barn, att de är uppe i varv mycket, har svårt att slappna av osv? Min treåring har så otroligt svårt för att varva ner och slappna av märker jag. Hon är egentligen en lugn och pysslig tjej, men det är som att hjärnan är i varv hela tiden, ständigt. Vet inte hur jag ska förklara det. Det är så mycket tankar hela tiden, det är som om man nästan känner hur hjärnan snurrar på henne och hon kan blir så intensiv trots att hon är relativst still med kroppen. Så svårt att förklara, men någon kanske känner igen det på era egna barn? 

För inte så länge sedan fick hon en mardröm som spårade ur och själva rädslan utlöste ett krampanfall, ungefär som ett epileptiskt anfall. Läkarna var konfunderade, för det är ovanligt att en mardröm slutar i kramp på det sättet enligt dem. Hon fick göra en EEG-undersökning och det visade sig att det fanns avvikelser i aktiviteten på ngt sätt. Vet inte vad det betyder än, vi ska på ett uppföljningsmöte snart. Någon av er andra som känner igen detta på era barn?

http://hdl.handle.net/2043/9032

http://epubl.ltu.se/1652-5299/2009/044/

http://hdl.handle.net/2043/3244

Högbegåvade människor har inte större sociala problem än andra, snarare tvärtom. Läs gärna även uppsatserna ovan.

”Den som är annorlunda åtminstone i den utsträckningen att denne inte företer särskilt uppskattade  och avundsvärda egenskaper fryses ut ur den sociala gemenskapen. Den särbegåvade blir ett hot mot det social status quo. Även för särbegåvade personer är det sociala viktigt men på grund av sin benägenhet att vara annorlunda råkar många ut för sociala katastrofer. Den särbegåvades dåliga passform beror ofta mer på omgivningens okunna intolerans mer än den särbegåvades brist på social kompetens.”

(Roland S. Persson, Annorlunda Land, Särbegåvningens psykologi)

”De flesta särbegåvade barn, i synnerhet de med måttlig iq, har inte fler sociala problem än vad barn i genomsnitt har, men för de exceptionellt särbegåvade blir det svårt att relatera till de andra barnen.” [för att de är så olika och har så olika referensramar dvs, inte för att de är socialt okunniga.}

Och självklart är det många i tråden som är anonyma, eftersom nästan alla duktiga barn blir retade/mobbade mer eller mindre under sin skoltid. Och många låtsar att de är dummare än de är för att bli accepterade socialt. Det kan man ju förstå när man läser hur arga folk blir här i tråden.

Den situationen har jag själv levat med i hela mitt liv. Jag skulle aldrig få för mig att tala om min IQ – på direkt fråga har jag vid två tillfällen berättat att jag är med i Mensa, men jag gömmer alla tidningar etc om jag har besök, just för att folk blir så arga och får en massa fördomar. Jättetrist.

Måste du nödvändigtvis berätta ditt IQ då?  Tycker nästan det är ett tecken på dålig EQ?

En del frågar vad det är man löser mycket snabbare än alla andra. Ett exempel:

På jobbet diskuterar vi att vi bör lösa ett problem genom att göra x. Då kan någon ha invändning y. Jag kan redan från början se vad som kommer hända: någon kommer komma med motargument z, någon kommer med argumentet a, som bygger på invändning y. Det leder till att någon drar slutsatsen c – och vi kommer gemensamt fram till att vi trots allt måste göra x. Det inser jag på en sekund, medan alla andra måste prata om y, z och a en lång stund, för att därefter komma till c. Där har jag redan varit i 5-10 minuter för jag fattade genast att diskussionen skulle sluta där. Så är det ständigt – jag tillbringar en stor del av min tid på att vänta att alla andra skall fatta.

Och det handlar inte om att det bara är jag som vet om existensen av y, z och a; alla vet det, men för alla andra tar det längre tid att processa vad som kommer hända om z, a, c etc, medan jag gör det omedelbart, utan att ens reflektera över det.

Jag kan dra ett dagsaktuellt exempel.

Vi har just nu på min arbetsplats ett problem med att ledningar inte är dragna så som de är ritade för några år sen, detta skapar ett problem med den nyinstallation vi ska göra.

Alltså måste vi göra kontroller för att avgöra vilka problemen är, vilka symptom (i brist på bättre ord) problemet skapar och sen avgöra utifrån mätvärden hur ledningarna verkligen är dragna.

Vi fick en ganska snabb genomgång på hur vi skulle göra dessa kontroller för att avgöra hur vi ska se om vad som är rätt och fel (vi jobbar vanligtvis inte med detta men vi har personalbrist pga sjukdom) och det räckte med det för mig. Mina två arbetskamrater satt däremot som frågetecken, de förstod hur de skulle göra kontrollerna men inte hur de skulle dra slutsatser av kontrollerna.

Inte mer med det. Vi tar en ny genomgång så att alla förstår och gör rätt och arbetar på samma sätt. Förr hade jag tyckt det var slöseri med tid för mig men nu ser jag det som ett tillfälle att säkerställa att jag också verkligen förstått rätt.

Det jag dock är bäst på är att arbeta med är att få andra att acceptera förändringarna vi genomför genom nyinstallationen (det är min huvudsakliga arbetsuppgift) eftersom att jag inte har några som helst problem med att se varje människa som en unik individ som behöver få informationen på ett sätt som fungerar för just dem.

Min huvudsakliga arbetsuppgift är alltså informationshantering på diverse olika sätt, vilket känns märkligt även för mig eftersom jag i så många år var ganska socialt inkompetent, men jag växte till mig

Precis så är det! Man ser flera steg framåt utan att ens reflektera över det

Men att man fattar litet snabbare betyder väl inte nödvändigtvis att man fattar mer eller bättre? Blir man mindre intelligent bara för att man behöver grunna ett par minuter längre, om man nu kommer fram till samma smarta lösning?