Högt IQ.

Men de som känner såhär kanske inte tycker att "sig själv" är en person de vill vara. TS kanske vill vara en person med hög intelligens OCH något annat som är en egenskap han inte har. "Sig själv" är då ett misslyckande och inte något man vill vara och allt man har då är intelligensen och det blir lite fattigt som samtalsämne och personbeskrivning.

Intelligens samvarierar med lika många saker som skostorlek. Problemet är ofta att vi inte ser vad vi har utan vad vi vill ha och ibland så illa att vi mest ser vad vi tror att andra har. Det finns inget statistiskt säkerställt samband mellan hög intelligens och visdom, som det står i Eddan.

Utan att gå in på sk mätbara poäng så är det ett stort problem som jag själv har i sociala sammanhang. Har försökt att arbeta på det, men insett att jag får lära mig att leva med mig själv även om det inbegriper en väldigt snäv vänkrets. Jag har svårt att umgås o bara ta en fika-även om jag skulle vilja klara av det, men jag snackar alldeles för mycket o om för mycket olika saker för att folk ska stå ut med mig. En väninna till mig brukar lika mig med en hund som ser en ekorre. Blir jag distraherad så byter jag samtalsämne för att en halvtimme senare fortsätta där jag var precis innan jag drabbades av "Ekorren".  
Jag vet inte om det går att träna sig på att funka bättre i vissa sociala sammanhang-om det finns en kurs så vill jag gå den-för så här får jag tamigtusan inga vänner..

Då kanske de ska börja ta Concerta precis som jag.

Har gjort ett flertal tester, bla WAIS 4, KABC-II och WJ-III, samt alla försvarets tester. Har oftast legat runt 145-150, som sämst 139 och som bäst 162.

Dom tester man utför på internet må vara väldigt förenklade och många kan säkert vara missvisande, men flera av dom är faktiskt helt ok och ger en ganska hyfsad om än grov uppskattning om var på skalan man ligger.

Jag har väl inte jättehög IQ men i alla fall något över genomsnittet. Jag kan till viss del känna igen mig i TS problem. Framför allt det här att man tänker annorlunda, när andra ser ett problem så har jag redan lösning och konsekvensbeskrivning klar inne i huvudet. Men det är ju något man får lära sig att leva med. Har genom åren lärt mig att det sällan är någon idé att servera färdiga lösningar, då blir folk bara irriterade. Oftast blir det som jag hade tänkt ändå i slutändan. Det tar bara lite längre tid.

Concerta förbättrar viss hjärnaktivitet, vilket kan hjälpa till med koncentrationen för personer med tex ADHD.
Överintelligenta däremot har liknande symptom, men det beror snarare på att deras hjärnaktivitet redan är för hög inom vissa områden och skulle i sådana fall behöva något som dämpar den.

Det där kan jag verkligen relatera till.
Har ibland märkt att saker som för mig är helt logiska och självklara kan av andra uppfattas som invecklade. Istället för att direkt presentera lösningen som jag vet att ingen annan kommer att förstå eller hålla med om, så "hjälper" jag andra framåt tills dom själva kommer fram till den slutsats jag redan dragit.
Jag kan bli lite frustrerad över att andra ibland kan se saker som ett jätteproblem när det för mig inte ens är krångligt då jag direkt ser hur det ska lösas eller redan har förkastat hela situationen som irrelevant. Dock har jag aldrig sett det som något stort problem och kan inte direkt säga att jag lider av det, det är bara så det är och det har jag liksom accepterat och tänker inte så mycket på det längre.

Till TS och er andra som haft "problem".

Har ni provat att umgås med andra med IQ högre än medel?
Är det fortfarande problem med att kommunicera och interagera då?

Ni som skriver att ni ser lösningar på situationer som andra ser som problem och etc, vad kan det vara för situationer ni pratar om? Skulle jättegärna få konkreta exempel, för jag fattar inte riktigt :)

Har bra med IQ, men sen har jag fotografiskt minne; ett excellent bildminne som inte tycks påverkas av tiden och jag minns extremt mycket. Har minne sedan runt 6 månaders ålder. Skulle inte gissa på att det är många människor som minns bilder så bra som jag <1/100, det blir i vissa sociala sammanhang lite jobbigt. Andra minns väldigt dåligt och jag minns allt. Nostalgiskt och ensamt många gånger (när jag tänker tillbaka på mina goa avlidna föräldrar) och även i synnerhet när man är i relation och partnern inte minns vad vi gjorde.